Det enda fel du kan göra är att inte göra någonting | Geo | TEDxCopenhagen

Varför är det så svårt att prata med människor som är allvarligt sjuka? När ståupparen Geo diagnostiserades med cancer märkte han hur obekväma människor blir när de konfronteras med någon som drabbats av en potentiellt dödlig sjukdom. Hur borde nära vänner och familj reagera? Hur pratar man med en sjuk vän, make eller son? I det här föredraget pratar Geo om detta utifrån egna erfarenheter.

För två år sedan läste jag latin

och förstod att jag hade
diagnostiserats med cancer.

Det kändes i alla fall
som att jag behövde läsa latin

för att förstå vad doktorn
som just undersökt mig sa.

Han sa: "Du har testiscancer."

Jag sa: "Jag måste testa vad,
för att få vad?" (Skratt)

"Nej, nej, du har testiscancer."

Testikelcancer, testis
är latin och betyder testikel.

Jag vet inte om det var på grund
av mitt typiska latinoutseende

(Skratt)

som han valde att berätta
om sjukdomen på latin.

Med tanke på att jag har varit komiker

de senaste 16 åren

kändes det ironiskt att på ett dött språk
få höra att jag var döende.

(Skratt)

(Applåder)

Men det här latinska samtalet blev
faktiskt väldigt symboliskt för mig

och för det jag skulle uppleva
de kommande ett och ett halvt åren

när jag förstod hur svårt det är för folk

att prata med människor
som har en allvarlig sjukdom,

och det här gäller inte bara dig och mig,

utan även läkare.

Det blev särskilt tydligt för mig
när cancern spred sig till min lunga

att även min fru och min mamma
var obekväma när de pratade med mig.

Min fru drog sig undan och höll tillbaka

och hon ville inte ställa för många
frågor om hur jag mådde.

Hon trodde att det bara
skulle göra mig mer orolig

och min mamma betedde sig
som en mycket oroad mamma.

Ingen vill se sitt barn sjukt.

Hon kände sig för obekväm
för att ringa mig,

och --

och --

så vi bestämde att jag
skulle ringa henne istället,

när jag hade ork att göra det.

Men om det finns någon

som du vill prata med när du är sjuk,

är det din mamma och din fru.

Du vill få tusen frågor om dagen,

och du vill ha tusen missade samtal
om dagen från din mamma.

Många av mina vänner sa:

"Vi ville inte höra av oss,

vi var rädda att börja gråta,
eller att du skulle gråta

vi var inte säkra på
att det vi sa var djupt nog."

Mitt råd till alla som känner
någon som är allvarligt sjuk,

det finns ingenting du kan säga
eller göra som är fel.

Det enda fel du kan göra
är att inte göra någonting alls,

och ett litet "Jag tänker på dig"

är tillräckligt.

Det behöver inte vara
långt eller poetiskt.

Och eftersom min mamma
varken har mobil eller dator

kunde hon inte skicka sms eller e-post

men vi har ju alla, förutom min mamma,

(Skratt) den här lilla apparaten,

och om du känner någon som är sjuk

är den här tillgänglig dygnet runt.

Skicka ett sms, e-post,
Facebook eller Twitter

och tala om att du tänker på dem
och på deras familjer.

Jag minns när jag var -

Jag kunde inte alltid -
jag fick hundratals meddelanden

från vänner och familj -

och det fanns ingen chans
att orka läsa dem,

men dagar när jag mådde bra
och satte på telefonen,

och hörde meddelandena plinga till

och såg dem,

fick det mig att fortsätta kämpa,
det gjorde skillnad.

och -

framför allt de som fick mig att skratta.

Det hände att jag skrattade
och glömde bort att jag var sjuk.

Jag ska ge er ett exempel,
jag hade långt hår.

Jag var tvungen att ta cellgifter
och tappade allt hår.

Jag hade haft långt hår i tjugo år,
det var mitt kännetecken, min image

och så fick jag ett meddelande
från en ståuppare, en av mina kollegor

med en bild på honom i långhårig peruk

(Skratt)

med texten: "Oroa dig inte,
jag tar dina föreställningar,

(Skratt)

och behåller så klart pengarna."

(Skratt)

Jag arbetade på en radiostation
och min chef kom in

med sex chokladbollar.

Jag hade fått en testikel borttagen och --

(Skratt)

han tyckte jag behövde ersätta den.

(Skratt)

Alla var olika stora, eftersom han
inte visste storleken på mina.

(Skratt)

När jag friskförklarades från cancern

för ett år och åtta dagar sedan

skrev jag ett inlägg på ...

Tack!

(Applåder)

Jag skrev entusiastiskt på Facebook:

"Jag vann över cancern, det är så stort!"

och 4 000 tryckte på gilla-knappen,
4 000 gillade mitt inlägg.

Jag visade det för sjuksköterskan:
"Ser du att 4 000 gillar mitt inlägg."

Hon tittade på det och sa:
"Du har ju 50 000 fans!"

(Skratt)

Betyder det att 46 000 sa: "Fan"?

(Skratt)

Så jag skickade sms till
alla mina vänner och min familj,

150 stycken för att vara exakt,

och skrev: "Jag är tillbaka, jag lever
och jag vann över cancern".

149 svarade.

"Det är underbart, vi älskar dig,
vi älskar livet."

Förutom en kille, Uve,

som jag lärde känna på universitetet.

Han skrev: "Vilka underbara nyheter, Geo.

Jag har också varit sjuk nyligen,
jag har varit lite febrig."

(Skratt)

Och dessutom har jag varit
lite yr, men jag mår bättre nu!"

(Skratt)

Och jag bokade just biljetter
till Mexiko. Det blir kul."

Jag var tvungen att kolla
vad jag skrivit till Uve.

"Jag har kämpat,

kämpat mot cancern
de senaste ett och ett halvt åren.

Jag vann över den. Jag kanske är knäckt
både mentalt, fysiskt och ekonomiskt

men vem bryr sig, jag lever!"

"Jag har känt mig lite yr."

(Skratt)

Men det visar ju, alla dessa exempel,
hur extremt olika det kan vara,

och ändå vet du att alla vill dig väl.

Uve vill mig väl, sitt sms till trots,

men det gladde mig verkligen

och det fick mig att skratta.

(Skratt)

Men poängen är att Uve gjorde något,

och nu har jag tagit upp min telefon,

och jag ser att ni
har tagit upp era telefoner,

och jag är klar här om några sekunder.

När jag är klar vill jag att ni

skriver eller ringer till en människa
som skulle må bra av att höra ifrån er.

Kom ihåg att ni inte kan
göra eller säga någonting fel,

det enda felet ni kan göra är
att inte göra någonting alls.

Tack så mycket!

(Applåder)

(Jubel)