Varför jag måste komma ut ur garderoben

När fotomodellen Geena Rocero för första gången såg ett professionellt foto av sig själv i bikini blev hon upprymd. ”Jag tänkte... du är här nu!” säger hon stolt. Det här kanske inte är den typiska upplevelsen, men Rocero avslöjar att det beror på att hon föddes med könstillhörigheten ”pojke”. Rocero berättar i ett rörande och personligt föredrag om hur transaktivism ger henne en ny känsla av stolthet och mening i livet.

Världen gör dig till någon som du inte är,

men du vet innerst inne vem du är,

och i ditt hjärta brinner frågan:

Hur ska du bli den personen?

Jag kanske är något unik i denna fråga,

men jag är inte ensam om det,

inte ensam alls.

När jag blev modell

kände jag att jag äntligen
fått uppleva den dröm

som jag velat uppnå
sedan jag var ett litet barn.

Mitt yttre matchade äntligen
min inre sanning,

mitt inre jag.

Av komplicerade orsaker,
som jag kommer till senare,

tänkte jag när jag tittade
på den här bilden,

vid den tiden kände jag,
”Geena, du har klarat det!

Du har uppnått ditt mål,

du har landat.”

Men i oktober förra året,

förstod jag att detta bara var början.

Alla vi människor är placerade
i olika fack av våra familjer,

på grund av vår religion,

samhället,

vår tid i historien,

och även våra egna kroppar.

Vissa av oss har modet
att bryta sig loss,

att inte acceptera
de begränsningar som kan

yttra sig på grund av hudfärg

eller uppfattningar som omgivningen har.

Dessa personer är alltid ett hot

mot status quo,

av vad som kan anses acceptabelt.

I mitt fall, under de senaste 9 åren,

var det flera av mina grannar,

mina vänner, kollegor
och till och med min agent,

som inte visste om min bakgrund.

Jag tror det är vad man i mysterieböcker
brukar kalla avslöjandet.

Det här är mitt avslöjande.

Jag föddes som en pojke,

baserat på utseendet hos mina genitalier.

Jag kommer ihåg när jag var
5 år på Filippinerna

och jag promenerade runt i vårt hus;

jag hade alltid
den här t-shirten på huvudet.

Och min mamma frågade mig,

”Varför har du alltid
den där t-shirten på huvudet?”

Jag svarade, "Mamma, det här är mitt hår.

Jag är en flicka.”

Jag var medveten om min egen identitet.

Könstillhörighet har alltid
ansetts vara ett faktum,

något oföränderligt,

men vi vet idag
att begreppet är mer flytande,

komplext och svårförklarligt.

På grund av mina framgångar
hade jag aldrig modet

att dela min historia med någon.

inte för att jag tänkte
att det jag är var fel

utan för att jag visste
hur omvärlden behandlar de av oss

som vill bryta sig loss.

Varje dag

är jag så tacksam att jag är en kvinna.

Jag har en mamma
och en pappa och en familj

som accepterar mig som jag är.

Många är inte lika lyckligt lottade.

Det finns en lång tradition
inom asiatisk kultur

som hyllar mysteriet
med könstillhörigheten.

Det finns en buddistisk gudinna
som står för förbarmande.

Det finns en hinduisk gudinna, Hijra.

Så när jag var 8 år gammal

var jag på en fest
på Filippinerna som firade

de här mysterierna.

Jag stod precis framför scenen,

och jag kommer ihåg att en vacker kvinna

kom ut rakt framför mig,

och i det ögonblicket slog något mig:

En sådan sorts kvinna ville jag också bli.

När jag var 15 år gammal,

fortfarande klädd som en pojke,

träffade jag en kvinna med namnet T.L.

Hon var transsexuell
och drev en skönhetstävling.

Den kvällen frågade hon mig,

”Varför deltar inte du
i skönhetstävlingen?”

Om jag deltog lovade hon mig

att betala registreringsavgiften

och de klädesplagg som skulle behövas.

Och den kvällen...

vann jag ”Bästa baddräktsmodell”,

”Bästa i långklänning”

och kom tvåa

bland över 40 kandidater som deltog.

Den händelsen ändrade mitt liv.

Helt plötsligt öppnade sig

skönhetstävlingarnas värld för mig.

Inte många kan säga att deras första jobb

var att bli vald till
transsexuell skönhetsdrottning,

men jag gör det med glädje.

(Skratt)

Så från 15 till 17 års ålder
deltog jag i allt från

de mest prestigefyllda skönhetstävlingarna

till de där vi bokstavligen gick
på ett lastbilsflak,

ibland på en trottoar nära ett risfält,

och när det regnade...

och det regnar ofta på Filippinerna...

fick organisatörerna flytta paraden

till någons privata hem.

Jag upptäckte också
godheten hos främlingar,

speciellt under våra resor

till avlägsna byar på Filippinerna.

Men det viktigaste var att jag mötte

några av mina bästa vänner
i den här gruppen.

2001 ringde min mamma,

som flyttat till San Francisco,

och sa att min ansökan
om ett Green Card hade beviljats

och att jag nu kunde flytta till USA.

Jag kämpade emot.

Jag sa, "Mamma, jag har roligt.

Jag är här med mina vänner.

Jag älskar att resa runt med dom
och vara skönhetsdrottning på parader."

Men två veckor senare ringde hon och sa,

"Vet du att om du flyttar till USA,

kan du ändra ditt namn
och din könstillhörighet?”

Det var allt jag behövde höra.

Min mamma sa också åt mig

att stava mitt namn med två e:n.

Hon följde också med mig
när jag opererade mig

i Thailand vid 19 års ålder.

Det är intressant att de i några
av de mest rurala städerna i Thailand

utför några av de mest prestigefyllda,

säkra och sofistikerade operationerna.

På den tiden i USA

krävdes en operation

innan man kunde ändra sitt namn
och sin könstillhörighet.

2001 flyttade jag till San Francisco,

och jag minns att jag såg på
mitt körkort från Kalifornien

med namnet Geena

och könstillhörighet K för kvinna.

Det var ett stort ögonblick för mig.

För en del människor

är körkortet ett ID
och rätten att köra bil

eller att beställa en drink.

Men för mig var det
ett körkort för själva livet,

att få känna sig värdig.

Plötsligt var all min ångest minimerad.

Jag kände att jag kunde
förverkliga min högsta dröm,

att flytta till New York
och arbeta som modell.

Många är inte lika lyckligt lottade.

Jag tänker på den här kvinnan
som heter Ayla Nettles.

Hon kom från New York
och var en ung kvinna

som med stort mod levde i sin sanning,

men hatet avslutade hennes liv.

För de flesta i min grupp

är detta verkligheten som vi lever i.

Självmordstalen är 9 gånger högre

jämfört med befolkningen i övrigt.

Varje år den 20:e november

har vi en global vaka

för att fira Transsexuellas Minnesdag.

Jag står här idag

tack vare att det finns en lång rad
av människor som har stridit

och protesterat mot orättvisor.

Det här är Marsha P. Johnson
och Sylvia Rivera.

Idag, i denna stund,

kommer jag ut ur garderoben på riktigt.

Jag kunde inte längre leva min sanning

ensam och bara för mig själv.

Jag vill göra mitt bästa
för att hjälpa andra

leva sitt sanna liv
utan skam och förföljelser.

Jag visar upp mig här

för att det ska komma en dag
då det inte är längre är nödvändigt

att hålla en 20:e november-vaka för någon.

Djupt inom mig fanns sanningen
som tillät mig att acceptera den jag är.

Kommer du att kunna acceptera mig? Tack.

(Applåder)

Tack så mycket. Tack. Tack.

Moderator: Geena, en kort fråga till dig.

Jag undrar vad du vill säga,

särskilt till föräldrar,

men även till en bredare grupp,
till vänner, familjer,

eller till någon som möter

ett barn eller en person

som kämpar med och inte är bekväm med

det kön de blivit födda med?

Vad skulle du säga

till medlemmar av den personens familj

för att hjälpa dem att vara förstående

och omhändertagande
och snälla familjemedlemmar?

Geena Rocero:
Jag är verkligen välsignad.

Jag menar, stödet jag fått,
speciellt från min mamma

och min familj, detta i sig själv

är väldigt stärkande.

Jag minns när jag coachade

unga transkvinnor,
jag var deras mentor,

och ibland när de ringde och berättade
att deras föräldrar inte accepterade dem,

ringde jag min mamma,
berättade och bad:

”Mamma, kan du ringa den här kvinnan?”

Ibland fungerade det
och ibland inte, så...

Det är så att könsidentiteten

sitter djupt i vårt innersta, eller hur?

Jag menar att vi alla fått
en könsidentitet när vi föddes,

så vad jag försöker att göra

är att ha en konversation där

man ibland kan se
att könsidentiteten inte matchar,

och det bör finnas utymme

för människor att skapa
sin egen identitet,

och det är en konversationen vi borde ha

med föräldrar och med kollegor.

Den transsexuella rörelsen

är i sin linda,

om man jämför med gayrörelsen.

Det finns fortfarande
mycket som behöver göras.

Det måste finnas en förståelse.

Det borde finnas utrymme för nyfikenhet

och för att ställa frågor,

och jag hoppas att alla här
vill vara mina allierade.

KS: Tack. Det var helt underbart.

GR: Tack själv.

(Applåder)