Varför jag utsatte mig för fara för att rapportera om Gaza

När Ameera Haroda hör ljuden av explosioner eller granater, går hon rakt mot dem. "Jag vill vara där först, eftersom dessa historier borde bli berättade", säger Gazas första kvinnliga "fixare", ett jobb som tillåter henne att guida journalister genom krigsscenarion i sitt hemland, som hon älskar trots de hemska omständigheterna. Ta reda på vad det är som motiverar Harouda att ge Gazas mänskliga lidande en röst i det här oförglömliga talet.

Hej.

Det här är min första resa,

min första gång
utanför Gazas murar.

Jag är mycket glad att vara här.

(Applåder)

Det har alltid varit min ambition
att bli pilot, att flyga ett plan,

att kunna flyga fritt
i himlen, att röra den.

Men det hände inte.

Jag lever helt enkelt i Gaza,
där finns ingen flygplats.

Alla gränser är stängda.

Vi lever i ett av de största
fängelserna i världen.

Det enda som jag kan göra
är att titta upp mot himlen.

Vissa dagar har vi tur
och det finns elektricitet

i fyra eller fem timmar.

När det är kallt, gör vi upp eld
framför husen eller på taken.

Ibland lagar vi mat med.

Mitt jobb i Gaza är att organisera allt
för utländska journalister,

att rapportera om händelserna här.

Många morgnar fick jag gå
till gränsområdet

för att hämta upp en journalist.

Ifall någonting skulle hända journalisten

eller om hen bestämmer sig
att rapportera om en story,

som regeringen inte vill
att vi berätta om,

skulle det kunna hända dåliga saker.

Att navigera genom mitt land,
hjälpa journalister,

filmproducenter, nyhetsteam,
det är mitt arbetsliv.

Jag tror att min framgång kommer från
att bygga upp relationer,

inte bara med journalister och nyhetsteam,

utan också med samhällen i Gazaremsan.

Dessa samhällena vill inte
berätta sina historier,

jag betraktade dem aldrig
som berättelser eller siffror.

Men som jag, är de människor.

Jag har byggt upp
många relationer i 10 år.

Och gissa vad?

Det här ger mig chansen
att få tillgång till människor,

till berättelser som andra inte får.

I vissa situationer känner jag,
som kvinna, att jag har mer makt.

Många manliga journalister i mitt samhälle

vill rapportera om
drogmissbruk i mitt land.

Problemet började
när Gazatunneln byggdes.

Vid belägringen av Gaza,

blev människorna försörjda

med mat, byggmaterial
och annat genom tunnlarna.

Men inte längre,

eftersom den egyptiska sidan
översvämmade dem med vatten

och numera fungerar de inte.

Droger smugglades in

och många unga blev beroende.

Enligt traditionen
i det palestinska samhället

är det förbjudet för män
att gå in i hushållet.

Därför får manliga journalister
inte berättelserna.

Men jag fick det.

Jag har en underbar make

som stöttar mig,

trots all kritik
som han får av samhället.

Nu är han hemma med mina två barn

och jag har ett annat som växer i mig.

(Applåd)

När jag jobbar

ringer jag upp honom varannan timme

och han vet, om jag inte hör av mig,

att han ska ringa upp min kontakt,

den som gav mig tillgång till berättelsen,

den som jag litar på.

En gång i Gaza,

under kidnappningen av
den brittiska journalisten Alan Johnston,

frågade en amerikansk tidskrift mig,

om jag skulle kunna sätta upp ett möte
med kidnapparna och det gjorde jag.

Den rapporterande journalisten och jag

träffades utanför hans hotell.

De hämtade oss i en svart van
med mörka rutor

de bar masker.

De körde oss bort
till mitten av en åker.

De tog våra mobiler

och vi gjorde intervjun
med kidnapparen ute på fältet.

Jag var jätterädd den dagen,

en dag som jag aldrig kommer att glömma.

Så, varför gör jag det?

Jag gör det, eftersom jag tror

att en stor del av historien kring Gaza
annars kommer att saknas.

Det finns flera berättelser
jag skulle kunna prata om.

Inte alla är dåliga.

Jag älskar mitt land,
trots den hemska situationen vi lever i -

belägring, fattighet, arbetslöshet -

men där finns liv.

Det finns drömmare

och spännande människor,
fulla av energi.

Vi har underbar musik
och en fantastisk musikskola.

Vi har parkourutövare,
som dansar i skärvorna av sina hus.

Och Gaza är den enda platsen
i den arabiska världen,

där muslimer och kristna
lever i stark gemenskap.

(Applåd)

Under krigstiden

är det hårdaste för mig
att lämna huset tidigt,

att lämna mina barn.

Jag tar kort av dem varenda dag,

eftersom jag aldrig vet
om jag återvänder.

Att vara en fixare och journalist
är svårt och farligt i Gaza.

Men när jag hör explosioner
eller granatskjutning,

går jag rakt mot det,

eftersom jag vill vara där först,

för det ska rapporteras om.

När mina barn var mindre
och vi hörde krigsljud,

brukade jag säga till dem
att det var fyrverkerier.

Nu är de äldre och förstår.

Jag har mardrömmar på grund av allt
som jag bevittnade under krigstiden,

särskilt de döda kropparna av unga barn.

Jag minns fortfarande
en liten tjej, som heter Hala.

Hon är den enda överlevande i sin familj.

Hennes bild kommer
att vara med mig för alltid.

Jag kommer aldrig att glömma henne.

Jag är stolt att jag står här idag.

Jag är stolt att jag kan prata om
ledsna och glada berättelser,

berättelser om mitt lilla hörn
av världen, Gaza.

Jag är stolt att vara den första
kvinnliga fixaren i Gaza.

Och det roliga är att jag
kallas för herr Rambo i Gaza.

(Skratt)

Jag hoppas att jag en dag
får chansen att berätta om alla kvinnor,

alla spännande kvinnor
som jag känner till, i mitt land.

Jag hoppas att jag en dag
kan hjälpa andra kvinnor i mitt land

att bli fixare som jag.

Så klart känner jag ibland
att jag inte kan fortsätta med arbetet,

det är helt enkelt för mycket för mig.

Men jag minns de här orden:

"Begränsa inte dina utmaningar,
utmana dina begränsningar.

Tillåt inte andra att stå i vägen
för dina drömmar."

Tack.

(Applåder)