Vad förklarar människans framgång?

För 70 000 år sedan var våra mänskliga förfäder obetydliga djur, som skötte sig själva i ett hörn av Afrika tillsammans med alla de andra djuren. Men nu kan man knappast ifrågasätta att människan dominerar jorden; vi har spritt ut oss till varje kontinent, och våra handlingar avgör andra arters öden (och möjligtvis själva planetens öde). Hur kom vi hit? Historikern Yuval Noah Harari presenterar en förvånande förklaring till människans framgång.

För 70 000 år sedan
var våra förfäder oansenliga djur.

Den viktigaste kunskapen
om förhistoriska människor

är att de var oviktiga.

Deras inflytande på världen
var inte mycket större än maneternas

eller eldflugornas eller hackspettarnas.

Idag däremot, styr vi planeten.

Och frågan är:

Hur kom vi därifrån hit?

Hur omvandlade vi oss
från obetydliga apor,

upptagna med sina egna bestyr
i ett av Afrikas hörn,

till jordens härskare?

Vanligtvis letar vi efter skillnader
mellan oss och alla andra djur

på den individuella nivån.

Vi vill tro -- jag vill tro --

att jag har något särskilt,

i min kropp, i min hjärna,

som gör mig överlägsen en hund,
eller en gris, eller en schimpans.

Men sanningen är
att på den individuella nivån

är jag pinsamt lik en schimpans.

Och sätter man mig och en schimpans
tillsammans på en öde ö,

och vi tvingas kämpa för vår överlevnad
för att se vem som klarar sig bäst,

skulle jag definitivt satsa på
schimpansen, inte på mig själv.

Och det är inget fel på mig personligen.

Jag antar att om man tog
nästan vem som helst av er, och satte er

själva med en schimpans på någon ö,

skulle schimpansen klara sig
mycket bättre.

Den verkliga skillnaden
mellan människor och alla andra djur

är inte på den individuella nivån;

den är på den kollektiva nivån.

Människor styr planeten
eftersom de är de enda djuren

som kan samarbeta både flexibelt
och i mycket stora grupper.

Nå, det finns andra djur --

som de sociala insekterna, bin, myror --

som kan samarbeta i stora grupper,
men de gör det inte flexibelt.

Deras samarbete är väldigt stelt.

Det finns egentligen bara ett sätt
för en bikupa att fungera.

Och om en ny möjlighet
eller fara dyker upp,

kan inte bin bygga om
sitt sociala system över en natt.

De kan till exempel inte
avrätta drottningen

och etablera en republik av bin,

eller en kommunistisk
diktatur av arbetarbin.

Andra djur, som de sociala däggdjuren --

vargar, elefanter,
delfiner, schimpanser --

kan samarbeta mycket mer flexibelt,

men bara i små grupper,

eftersom samarbete bland schimpanser

är baserat på intim kännedom
mellan individer.

Jag är en schimpans
och du är en schimpans,

och jag vill samarbeta med dig,

behöver jag känna dig personligen.

Vad för sorts schimpans är du?

Är du en snäll schimpans?

Är du en ondskefull schimpans?

Är du pålitlig?

Om jag inte känner dig,
hur kan jag samarbeta med dig?

Det enda djur som kombinerar
de två förmågorna

att samarbeta både flexibelt
och i mycket stora grupper

är vi, homo sapiens.

En mot en, eller till och med tio mot tio,

kan schimpanser kanske vara bättre än oss.

Men ställer man 1000 människor
mot 1000 schimpanser

vinner människorna lätt,
av den enkla anledningen

att tusen schimpanser
inte kan samarbeta alls.

Försöker man sedan klämma in
100 000 schimpanser

på Oxford Street, eller Wembley Stadium,

Himmelska fridens torg eller Vatikanen,

blir det kaos, totalt kaos.

Föreställ er Wembley Stadium
med 100 000 schimpanser.

Total galenskap.

Som kontrast samlas vanligtvis
tiotusentals människor där,

och det brukar inte resultera i kaos.

Resultatet är extremt sofistikerade
och effektiva nätverk av samarbete.

Alla de stora mänskliga
prestationerna genom historien,

vare sig det handlar om pyramidbyggen
eller att flyga till månen,

har inte baserats på individuella förmågor

utan på denna förmåga att
samarbeta flexibelt i stora grupper.

Tänk bara på det tal jag håller nu:

Jag står här framför en publik
på ungefär 300-400 personer,

de flesta av er är främlingar för mig.

Jag känner inte heller alla de
som har organiserat

och arbetat på detta evenemang.

Jag känner inte piloten
eller planets besättning

som flög mig hit till London igår.

Jag känner inte människorna
som uppfann och tillverkade

den här mikrofonen och dessa kameror,
som spelar in det jag säger.

Jag känner inte människorna
som skrev alla de böcker och artiklar

som jag läste i förberedelse
för det här talet.

Och jag känner verkligen inte
alla de människor

som kanske ser det här talet på internet

någonstans i Buenos Aires eller New Delhi.

Men trots att vi inte känner varandra,

kan vi arbeta tillsammans för att skapa
detta globala utbyte av idéer.

Detta är något schimpanser inte kan.

De kommunicerar förstås,

men man ser aldrig en schimpans resa
till en avlägsen flock av schimpanser

för att hålla ett tal om bananer
eller elefanter,

eller något annat som kanske
intresserar schimpanser.

Samarbete är förstås
inte alltid något fint;

alla de fruktansvärda saker människor
har gjort genom historien --

och vi har gjort en del
riktigt fruktansvärda saker --

alla dessa ting är också baserade
på storskaligt samarbete.

Fängelser är system av samarbete;

slakthus är system av samarbete;

koncentrationsläger är
system av samarbete.

Schimpanser har inte slakthus och
fängelser och koncentrationsläger.

Låt oss anta att jag har lyckats
övertyga er om att vi nog

styr världen för att vi kan samarbeta
flexibelt i stora grupper.

Nästa fråga som omedelbart uppstår

i den nyfikne lyssnarens sinne är:

Exakt hur gör vi det?

Vad gör att bara vi, bland alla djur,
kan samarbeta på ett sådant sätt?

Svaret är vår fantasi.

Vi kan samarbeta flexibelt med
ett oräkneligt antal främlingar,

eftersom endast vi,
bland alla djur på planeten,

kan skapa och tro på fiktion,
fiktiva historier.

Och så länge alla tror på
samma fiktiva historier,

alla lyder och följer samma regler,

samma normer, samma värderingar.

Alla andra djur använder
sina kommunikationssystem

enbart för att beskriva verkligheten.

En schimpans säger kanske,
"Titta! Ett lejon, vi flyr!"

Eller, "Titta! Ett bananträd där borta!
Vi hämtar bananer!"

Människor å andra sidan använder sitt
språk inte enbart för att beskriva världen

utan också för att skapa nya verkligheter,
fiktiva verkligheter.

En människa kan säga,
"Titta, det finns en gud ovan molnen!

Och om du inte gör som jag säger,

kommer Gud att straffa dig när du dör
och skicka dig till helvetet."

Och om ni alla tror på denna
historia som jag har uppfunnit,

kommer ni att följa samma normer
och lagar och värderingar,

och ni kan samarbeta.

Det är något bara människor kan.

Ni kan aldrig övertyga en schimpans
om att ge er en banan

med löftet om, "...när du dör
kommer du till schimpanshimlen..."

(Skratt)

"...och du får massor av bananer
för dina goda handlingar.

Så ge mig nu denna bananen."

Ingen schimpans kommer någonsin
att tro en sådan historia.

Bara människor tror på sådana historier,

och det är därför vi styr världen,

medan schimpanser är inlåsta
i djurparker och laboratorier.

Nu kanske ni anser att
det är acceptabelt att ja,

inom religion samarbetar människor
genom att tro på samma historier.

Miljoner människor samlas för att bygga
en katedral eller en moské

eller kämpa i ett korståg eller jihad,
eftersom de alla tror på samma historier

om Gud och himlen och helvetet.

Men vad jag vill understryka
är att exakt samma mekanism

ligger bakom alla former av
storskaligt mänskligt samarbete,

inte bara inom religion.

Ta till exempel det juridiska området.

De flesta rättssystem i världen idag
är baserade på mänskliga rättigheter.

Men vad är mänskliga rättigheter?

Mänskliga rättigheter, precis som Gud och
himlen, är bara en historia vi uppfunnit.

De är inte en objektiv verklighet;

de är inte någon sorts biologisk effekt
hos homo sapiens.

Ta en människa, skär upp honom,
se efter inuti,

man hittar hjärta, njurar,
neuroner, hormoner, DNA,

men man hittar inga rättigheter.

Det enda stället där man
hittar rättigheter är i historierna

som vi skapat och spridit under
de senaste århundradena.

De må vara väldigt positiva historier,
väldigt bra historier,

men de är fortfarande bara
fiktiva historier som vi uppfunnit.

Samma sak gäller inom politiken.

De viktigaste faktorerna i modern politik
är stater och nationer.

Men vad är stater och nationer?

De är inte en objektiv verklighet.

Ett berg är en objektiv verklighet.

Man kan se det, röra vid det,
till och med lukta på det.

Men en nation eller en stat,

som Israel eller Iran
eller Frankrike eller Tyskland,

det är bara en historia vi uppfunnit

och blivit extremt fästa vid.

Samma sak gäller inom ekonomi.

De viktigaste aktörerna
i den globala ekonomin idag

är företag och bolag.

Många av er arbetar kanske för ett bolag,

som Google eller Toyota eller McDonald's.

Exakt vad är dessa saker?

De är vad advokater kallar
rättsliga fiktioner.

De är historier som skapats
och underhållits

av de mäktiga magiker vi kallar advokater.

(Skratt)

Och vad sysslar bolag med hela dagarna?

Först och främst försöker de tjäna pengar.

Men vad är pengar?

Återigen, pengar är inte en objektiv
verklighet; de har inget objektivt värde.

Ta denna gröna pappersbit, dollarsedeln.

Titta på den -- den har inget värde.

Man kan inte äta den, inte dricka den,

inte ha den på sig.

Men så kom dessa berättelsernas mästare --

de stora bankirerna,

finansministrarna,

statsministrarna --

och de berättar en mycket
övertygande historia:

"Ser ni denna gröna pappersbit?

Den är faktiskt värd tio bananer."

Och om jag tror på det,
och du tror på det,

och alla tror på det,

fungerar det faktiskt.

Jag kan ta denna värdelösa pappersbit,

gå till matbutiken,

ge den till en total främling
som jag aldrig mött förut,

och i utbyte få riktiga bananer
som jag faktiskt kan äta.

Detta är något fantastiskt.

Det skulle aldrig fungera med schimpanser.

Schimpanser driver byteshandel förstås:

"Ja, du ger mig en kokosnöt,
jag ger dig en banan."

Det kan fungera.

Men, du ger mig en värdelös papperslapp

och förväntar dig en banan i utbyte?

Aldrig!

Vad tror du jag är? En människa?

(Skratt)

Pengar är faktiskt den mest
framgångsrika historia

som någonsin skapats och
berättats av människor,

eftersom det är den enda
historia som alla tror på.

Alla tror inte på Gud,

alla tror inte på mänskliga rättigheter,

alla tror inte på nationalism,

men alla tror på pengar,
och på dollarsedeln.

Ta till och med Osama Bin Laden.

Han hatade amerikansk politik,
amerikansk religion

och amerikansk kultur,

men han hade inga invändningar
mot amerikanska dollar.

Han var faktiskt ganska fäst vid dem.

(Skratt)

Så som avslutning:

Vi människor styr världen för att
vi lever i en dubbel verklighet.

Alla andra djur lever i
en objektiv verklighet.

Deras verklighet består
av objektiva enheter,

som floder och träd
och lejon och elefanter.

Vi människor lever också
i en objektiv verklighet.

Även i vår värld finns floder
och träd och lejon och elefanter.

Men genom århundradena

har vi ovanpå denna
objektiva verklighet konstruerat

ett lager till av fiktiv verklighet,

en verklighet som består
av fiktiva enheter,

som nationer, gudar, pengar, bolag.

Och det fantastiska är att
genom historiens gång

blev denna fiktiva verklighet
mer och mer mäktig

så att de mäktigaste krafterna
i världen idag

är dessa fiktiva enheter.

Idag är överlevnaden för floder och träd
och lejon och elefanter

beroende av fiktiva enheters
beslut och önskningar,

som Förenta Staterna, Google,
Världsbanken --

enheter som bara existerar
i vår egen fantasi.

Tack.

(Applåder)

Bruno Giussani: Yuval, du har
precis släppt en ny bok.

efter Sapiens skrev du en till,

och den finns på hebreiska,
men är ännu inte översatt till...

Yuval Noah Harari: Jag arbetar
just nu på en översättning.

BG: Om jag har förstått rätt
säger du i boken

att de stora genombrott
vi upplever just nu

inte bara kan göra våra liv bättre,

men de kommer att skapa
-- och jag citerar --

"...nya klasser och nya klasskamper precis
som den industriella revolutionen gjorde."

Kan du berätta mer?

YNH: Ja. I den industriella revolutionen

såg vi skapelsen av en ny klass,
stadsproletariatet.

Och mycket av den politiska och sociala
historien de senaste 200 åren handlade om

vad som skedde med denna klass,
och de nya problemen och möjligheterna.

Nu ser vi skapelsen av en ny enorm klass
av oanvändbara människor.

(Skratt)

När nu datorer blir bättre och bättre
inom fler och fler områden,

finns en distinkt möjlighet
att datorer presterar mer än vi

i de flesta uppgifter,
och gör människor överflödiga.

Då blir den stora politiska
och ekonomiska frågan

för 2000-talet

"Vad behöver vi människor till?",

eller åtminstone, "Vad behöver vi
så många människor till?"

BG: Har du ett svar i boken?

YNH: Just nu är bästa gissningen
att hålla dem nöjda

med droger och dataspel...

(Skratt)

men det låter inte som
en tilltalande framtid.

BG: Ok, så det du säger i boken och här är

att trots alla diskussioner kring bevisen

för ökande ekonomisk
ojämlikhet, är vi bara i början

av processen?

YNH: Det är ingen profetia;

det är att se alla sorters
möjligheter framför oss.

En möjlighet är uppkomsten av
en enorm klass av oanvändbara människor.

En annan möjlighet är
människors uppdelning

i olika biologiska kaster,

där de rika uppgraderas till närapå gudar,

och de fattiga degraderas till denna
nivå av oanvändbara människor.

BG: Det känns som om det blir
ett nytt TED-tal om något år.

Tack, Yuval, för att du reste hit.

YNH: Tack!

(Applåder)