Bör vi leta efter liv någon annanstans i universum? - Aomawa Shields

Se hela lektionen: http://ed.ted.com/lessons/should-we-be-looking-for-life-elsewhere-in-the-universe-aomawa-shields

Eftersom antalet "potentiellt beboeliga" planeter som astronomer hittar fortsätter att öka, verkar vi komma allt närmare att besvara frågan "Är vi ensamma i universum?" Men ska vi leta efter liv på andra håll? Om vi skulle hitta liv i en av dessa världar, bör vi försöka kontakta alla varelser som kanske bor där? Är det klokt? Aomawa Shields är ute på okänt vatten, driven av nyfikenhet.

Lektion av Aomawa Shields, animering av Boniato Studio.

Astronomer har upptäckt tusentals planeter
som kretsar kring andra stjärnor än solen.

De finns i alla storlekar,

med olika omloppsavstånd
från sina stjärnor.

De närmaste av dem
är biljoner mil därifrån,

och även de största
är bara luddiga fläckar

sedda genom kraftfulla teleskop.

Men om någon av dessa planeter
har en storlek som liknar jordens

och banor som varken är alltför nära
eller för långt borta

från dess överordnade stjärna,

kan den vara stenig och varm nog
att ha oceaner

och kanske liv.

Astronomer upptäcker
dessa potentiellt beboeliga planeter,

och de gör stora ögon.

Kan en av dessa avlägsna världar
innehålla livets byggstenar?

Eller till och med
en levande civilisation?

Är frågan, "Är vi ensamma
i universum?" på väg att besvaras?

Men, vänta.

Kanske borde vi ställa
en annan fråga först.

Borde vi försöka ta reda på
om vi är ensamma i universum?

Om vi hittar atmosfäriska
fingeravtryck av liv

på en av dessa små,
avlägsna världar,

borde vi försöka kontakta
några varelser som kanske bor där?

Är det klokt?

För tre årtionden sedan
beslutade NASA att svaret var ja.

Voyager 1 och 2 sköts upp 1977

för att utforska

de gigantiska planeterna i solsystemet.

Varje rymdfarkost
bar på en gyllene grammofonskiva,

en slags tidskapsyl som inkluderade
ledtrådar och meddelanden

i syfte att förmedla berättelsen
om den mänskliga civilisationen.

Innehållet i dessa guldpläterade
kopparskivor valdes av en kommitté

under ledning av

den amerikanske astronomen
och författaren Carl Sagan.

De innehöll fler än 100 bilder,

och en rad olika ljud från naturen:

havsvågor, åska

fågelsång och valar.

Skivorna innehöll också musik
från många olika tidsperioder

och kulturer,

hälsningar på 55 olika språk,

och meddelanden från USA:s president,

och FN:s generalsekreterare.

De innehöll även en karta.

Varje guldskiva visar
placeringen av vårt solsystem

i förhållande till fjorton pulsarer.

Deras exakta, unika frekvenser indikerades

så att intelligenta
utomjordiska livsformer

kunde använda dem
för att hitta till jorden.

Många år senare sade
den berömda fysikern Stephen Hawking

att det var ett misstag att ge en karta
till vår planet till en utomjordisk ras.

Hawking misstänkte att utomjordiskt liv

förmodligen inte var
mer komplexa var mikrober är,

men han varnade för

att ifall en avancerad utomjordisk ras
skulle besöka jorden,

kunde det bli lika katastrofartat
som ankomsten av Christopher Columbus

för indianerna.

Under tiden fortsätter guldskivorna

på sina resor.

1990 passerade båda Voyager-farkosterna

Plutos bana.

2012 kom Voyager 1 in
in i den interstellära rymden,

och kommer att nå
det närmaste stjärnsystemet om 40 000 år.

Om endera farkosten upptäcks
av utomjordiskt liv,

finns det en chans

att de kan dekretera ledtrådarna
på den gyllene skivan

och en dag nå vår planet.

Det är i synnerhet sant om de har

en mer tekniskt avancerad civilisation.

Det livet kan vara välvilligt,

som vi hoppas på, om människor en dag
kan uppnå interstellära resor.

Eller så kan det vara fientligt.

Att söka efter planeter som kanske har liv

betyder att man stirrar in
i en stor avgrund.

Vi kommer troligen inte
att ha någon klar kunskap

om den evolutionära fasen,
medvetenheten, karaktären,

eller intentionerna som de första
livsformerna vi upptäcker har.

Så det är en risk att blicka utåt.

Vi riskerar vårt sätt att leva.

Men det kan vara en större risk
att inte blicka utåt,

att förneka de mycket banbrytande själarna
som bidrog till att forma vår egen art.

Vi föds alla nyfikna
på världen och universum.

Att följa den nyfikenheten
är en av mänsklighetens största bedrifter.

Kanske finns det utrymme för att skjuta
på vetenskapens gränser,

under förutsättning att vi,
tillsammans med vår glöd,

behåller en

av mänsklighetens största tillgångar:

hopp.