Ett brev till alla som förlorat i dessa tider

Sommar 2016: bland populistiska revolter, stridande bitterhet och rädsla, håller författaren Anand Giridharadas inte ett föredrag utan läser ett brev. Det är från dem som vunnit i dessa tider av förändring till dem som har förlorat eller känner sig vilsna. Brevet bekänner att man ignorerat smärta tills den blivit ilska. Det klandrar en idealistisk men avlägsen elit för att bakom stängda dörrar försöka rädda världen, och för dess nonchalanta självcentrerade futurism - för att ibland bekymra sig mer om hur man skickar människor till Mars än hur man hjälper dem här på jorden. Det avvisar det dogma av uteslutning som vi håller fast vid och utmanar oss istället till att "våga satsa på drömmen om varandra".

29 juni 2016.

Kära medborgare:

Jag skriver till dig idag,

till dig som förlorat i dessa tider.

Vid denna tidpunkt i vårt gemensamma liv,

när världen är full av trasighet

och trots

och rädsla,

adresserar jag detta brev

helt enkelt till dig,

trots att vi båda vet

att det finns många av er
bakom detta "dig"

och många av mig bakom detta "jag".

Jag skriver till dig därför att just nu

skräms jag av denna
skakande värld vi delar.

Jag har förstått att
den också skrämmer dig.

En del av våra rädslor, tror jag,

är gemensamma.

Men mycket av vår rädsla
verkar vara för varandra.

Du fruktar världen jag vill leva i

och i gengäld fruktar jag dina visioner.

Känner du igen den där känslan
när man vet att det kommer en storm

innan det stormar?

Känner du också så nu,

medborgare?

Obehaget och oron

som en del som vet

tycker påminner dem om 1930-talet?

Kanske känner du inte så,

för våra rädslor för varandra

är inte synkroniserade.

I den här omgången känner jag
att din rädsla för mig,

för den värld som jag insisterat på
är rätt för oss båda,

har samlats över en generation.

Det tog tid för din rädsla
att utlösa min rädsla,

inte minst för att till att börja med

trodde jag aldrig att jag behövde
vara rädd för dig.

Jag hörde dig

men lyssnade inte,

alla dessa år då du sa
att denna fantastiska nya värld

inte var fantastisk för dig,

för många som du,

över hela den industrialiserade världen;

att den öppna, flödande värld
som jag njöt av,

där människor och varor
och teknik flödar fritt,

tar sig dit de vill, globalt,

inte var en frigörelse för dig.

Jag har gått genom dina småstäder

och medan jag tittade, såg jag inte.

Jag märkte att i Stephenville, Texas,

dominerades stadens torg

av ena advokatkontoret bredvid det andra,

eftersom så många människor
roterade in och ut ur fängelse.

Jag märkte de tomma butikerna
i Wagner, South Dakota,

och krigsveteranernas samlingssal

som stod som ett hån

av ett samhälles dröm om att överleva.

Jag märkte

att på Wal-Mart i Lancaster, Pennsylvania,

såg alltför många människor
i 20- och 30-årsåldern

ut att vara ett årtionde
eller två från döden,

med fläckig rödblommig hy

och tunt stripigt hår

och bruna nedslitna tänder

och ögon som var vilsna.

Jag märkte att de unga människor
jag träffade i Paris,

i Florens, i Barcelona,

hade universitetsexamen
men ingenstans att ta vägen med den,

levde på praktikantplatser långt efter 30,

deras liv förhindrade att komma igång,

på grund av en ekonomi
som skapar rikedom -

fast bara inga jobb.

Jag märkte nyheterna om de delar av London
som blir spökstäder,

där de globalt superrika omvandlar
skumma pengar till tomma lägenheter

och priserna driver livslånga invånare
i en stad, unga par i början av sin resa

ur sina hem.

Och jag hörde att er livsväv

sprack.

Du brukade kunna räkna med jobb

och nu kunde du inte det.

Du brukade kunna nära dina barn

och garantera att de skulle klättra

lite längre i livet än du gjort

och nu kunde du inte det.

Du brukade få en känsla av värdighet
i ditt arbete, och nu fick du inte det.

Det brukade vara normalt
för människor som du att äga ett hem

och nu var det inte det.

Jag kan inte säga

att jag inte visste allt detta,

men jag var distraherad

av att skapa en framtid
där vi kan leva på Mars,

trots att du kämpade här på jorden.

Jag var distraherad

av att skapa odödlighet,

trots att så många som du började leva
kortare liv än dina föräldrar.

Jag hörde allt detta,
men jag lyssnade inte.

Jag tittade

men såg inte.

Jag läste, förstod inte.

Jag fäste uppmärksamhet

först när du började rösta och ropa,

och när ditt röstande och ropande,
när substansen i det,

började hota mig.

Jag lyssnade först när du rörde dig mot
att splittra kontinentala unioner

och välja vulgära demagoger.

Inte förrän då blev din smärta intressant

för mig.

Jag vet att känslan av smärta

ofta är prolog till att utdela smärta.

Jag undrar nu

om du vore mindre villig att utdela den

om jag hade stått vid din sida

när du bara kände den.

Jag frågar mig själv

varför jag inte stod vid din sida då.

Ett skäl är att jag blev som förhäxad

av förändringens guru,

blev troende inom religionen
av nytt för nyhetens skull,

och av globalisering och öppna gränser

och kalejdoskopisk mångfald.

När väl förändring blivit min totala tro,

kunde jag vara blind.

Jag kunde misslyckas med att se
konsekvenserna av förändring.

Jag kunde förbise vikten

av rötter, traditioner,
ritualer, stabilitet -

och tillhörighet.

Och ju mer fundamentalistisk jag blev

i min dyrkan av förändring och öppenhet,

desto mer drev jag dig till dess motsats,

till att hålla fast,

att frysa,

att stänga,

att tillhöra.

Nu ser jag som jag inte gjort förut

att fel hudfärg eller organ

inte är den enda typen av nackdel.

Det finns en mer subtil, tystare nackdel

i att ha de privilegierade särdragen

och ändå känna att historien
flyttar sig iväg från en;

att medan det förflutna var välkomnande
mot människor som du,

blir framtiden mer välkomnande

mot andra;

att världen blir mindre välbekant,

mindre din dag för dag.

Jag kommer aldrig att gå med på
att gamla privilegier inte ska försvinna.

De kan inte försvinna fort nog.

Det är ditt ansvar att lära dig leva
i ett århundrade där

det inte finns bonusar för att dyka upp
med rätt hud och rätt organ.

Om och när din ilska blir hat

ber jag dig veta att det inte finns plats
för det i vårt delade hem.

Men jag medger, medborgare,

att jag bortsett från bördan av
att hantera förlusten av status.

Jag har glömt

att det som är socialt nödvändigt
också kan vara svårt på en personlig nivå.

Något liknande skedde

med ekonomin som du och jag delar.

Precis som jag varken kan eller önskar

att vrida klockan tillbaka
vad gäller jämlikhet och mångfald,

och ändå måste förstå

känslan av förlust som kan skapas,

vägrar jag också,
och kunde inte även om jag ville,

vrida tillbaka klockan från en ständigt
mer ihopknuten, ömsesidigt beroende värld,

eller från nya idéer
som inte slutar födas.

Och ändå måste jag förstå
din upplevelse av det här.

Du har i åratal sagt till mig
att din upplevelse av detta

inte är så bra som
mina teorier förutspått.

Men innan du fick avsluta
en mening av klagomål

om svårigheterna med att leva
med oregelbundna tider, instabil lön,

försvunna möjligheter,

om smärtan i att lämna barnen
på 24-timmarsdagis

för att hinna till skiftet kl 03.00,

jag överöste dig -
innan du fick avsluta din mening -

med dogma,

om hur det du faktiskt
upplevde var flexibilitet

och frihet.

Språk är en av de få saker
vi verkligen delar,

och ibland använde jag
detta gemensamma arv

för att fördunkla

och avleda

och rättfärdiga mig själv;

att döpa om vad som var bra för mig

till något som verkar bra för oss båda,

när jag svängde mig med termer
som "delningsekonomi"

och "störning"

och "globala resurser".

Nu förstår jag att
vad jag egentligen gjorde

ibland,

var att köpa din smärta billigt,

piffa till den

och försöka sälja den tillbaka till dig

som frihet.

Jag har velat tro
och har velat att du tror

att systemet som varit bra för mig,

som gjort mitt liv mer och mer smidigt,

också är det bästa systemet för dig.

Jag har varit nedlåtande mot dig

med idén om att du röstar
mot dina ekonomiska intressen -

röstar mot dina intressen,

som om jag vet vilka dina intressen är.

Det är bara den dogmatiska
ekonomen i mig som talar.

Jag har en svaghet för att

behandla människors ekonomiska intressen
som deras enda intressen,

och ignorerat sådant som
tillhörighet och stolthet

och en önskan om att få dem,
som väljer att ignorera en, att lyssna.

Så här är vi,

i ett otäckt men
inte oförklarligt ögonblick

av demagoger, fraktioner,

främlingshat, förbittring och rädsla.

Och jag oroar mig för oss båda
om vi fortsätter längs den här vägen,

om jag inte lyssnar,

om du inte känner dig hörd,

om du ropar för att få mig att lyssna.

Jag oroar mig när vi båda
förförs av framtidsvisioner

utan plats för den andre.

Om detta fortsätter,

om detta fortsätter,

kanske det blir blod.

Där finns redan
antydningar till detta blod

i tidningarna varje dag.

Där kan bli razzior, räder,

deporteringar, läger, secessioner.

Och nej, jag tror inte jag överdriver.

Det blir kanske till och med tal om krig

på platser där man var säker på
att man var färdig med krig.

Det finns alltid hopp om en lösning.

Men det blir ingen billig, ytlig lösning

som kommer ur pladder om
att vi alla är med tillsammans.

Det här kräver mer.

Det krävs att vi accepterar
att vi båda gjort val som fört oss hit.

Vi skapar våra "andra".

Som föräldrar, grannar, medborgare,

bevittnar, och ibland ignorerar,
vi varandra

till att vara.

Du föddes inte hämndlysten.

Jag har en del i

den törst efter hämnd du nu känner,

och den törsten frestar mig

till att skapa ständigt mer
komplicerade utvägar

från vårt gemensamma liv,

från skolorna och grannskapen

och flygplatserna och nöjesparkerna

som vi förr delade.

Så då står vi inför

ett problem som inte är
dessa stora opersonliga krafter.

Vi har ett problem i våra relationer.

Vi väljer sätt att relatera till varandra

som fört oss hit.

Vi kan välja sätt att relatera

som får oss ut.

Men vi kanske måste släppa en del saker,

medborgare,

med början i våra egna
omhuldade versioner av verkligheten.

Föreställ dig att du släpper fantasier

om ett samhälle rensat från de här
eller de där människorna.

Föreställ dig att jag släpper min vana

att rädda världen bakom ryggen på dig,

att begrunda framtiden

för ditt arbete,

din mat,

dina skolor,

på platser där du inte kan
komma förbi säkerhetskontrollen.

Vi kan bara göra detta
om vi först accepterar

att vi har försummat varandra.

Om det finns hopp att uppbjuda

i denna illavarslande stund,

så är det detta.

Vi har alltför länge

jagat olika glittrande drömmar

på bekostnad av fokus på
den grundläggande drömmen om varandra,

drömmen om att ta hand om varandra,

släppa varandras under fria,

att gå genom historien tillsammans.

Vi skulle kunna våga satsa på
drömmen om varandra

som det enda viktiga,
innan allt i neon.

Låt oss våga.

Vänliga hälsningar,

en medborgare.

(Applåder)