29 juni 2016. Kära medborgare: Jag skriver till dig idag, till dig som förlorat i dessa tider. Vid denna tidpunkt i vårt gemensamma liv, när världen är full av trasighet och trots och rädsla, adresserar jag detta brev helt enkelt till dig, trots att vi båda vet att det finns många av er bakom detta "dig" och många av mig bakom detta "jag". Jag skriver till dig därför att just nu skräms jag av denna skakande värld vi delar. Jag har förstått att den också skrämmer dig. En del av våra rädslor, tror jag, är gemensamma. Men mycket av vår rädsla verkar vara för varandra. Du fruktar världen jag vill leva i och i gengäld fruktar jag dina visioner. Känner du igen den där känslan när man vet att det kommer en storm innan det stormar? Känner du också så nu, medborgare? Obehaget och oron som en del som vet tycker påminner dem om 1930-talet? Kanske känner du inte så, för våra rädslor för varandra är inte synkroniserade. I den här omgången känner jag att din rädsla för mig, för den värld som jag insisterat på är rätt för oss båda, har samlats över en generation. Det tog tid för din rädsla att utlösa min rädsla, inte minst för att till att börja med trodde jag aldrig att jag behövde vara rädd för dig. Jag hörde dig men lyssnade inte, alla dessa år då du sa att denna fantastiska nya värld inte var fantastisk för dig, för många som du, över hela den industrialiserade världen; att den öppna, flödande värld som jag njöt av, där människor och varor och teknik flödar fritt, tar sig dit de vill, globalt, inte var en frigörelse för dig. Jag har gått genom dina småstäder och medan jag tittade, såg jag inte. Jag märkte att i Stephenville, Texas, dominerades stadens torg av ena advokatkontoret bredvid det andra, eftersom så många människor roterade in och ut ur fängelse. Jag märkte de tomma butikerna i Wagner, South Dakota, och krigsveteranernas samlingssal som stod som ett hån av ett samhälles dröm om att överleva. Jag märkte att på Wal-Mart i Lancaster, Pennsylvania, såg alltför många människor i 20- och 30-årsåldern ut att vara ett årtionde eller två från döden, med fläckig rödblommig hy och tunt stripigt hår och bruna nedslitna tänder och ögon som var vilsna. Jag märkte att de unga människor jag träffade i Paris, i Florens, i Barcelona, hade universitetsexamen men ingenstans att ta vägen med den, levde på praktikantplatser långt efter 30, deras liv förhindrade att komma igång, på grund av en ekonomi som skapar rikedom - fast bara inga jobb. Jag märkte nyheterna om de delar av London som blir spökstäder, där de globalt superrika omvandlar skumma pengar till tomma lägenheter och priserna driver livslånga invånare i en stad, unga par i början av sin resa ur sina hem. Och jag hörde att er livsväv sprack. Du brukade kunna räkna med jobb och nu kunde du inte det. Du brukade kunna nära dina barn och garantera att de skulle klättra lite längre i livet än du gjort och nu kunde du inte det. Du brukade få en känsla av värdighet i ditt arbete, och nu fick du inte det. Det brukade vara normalt för människor som du att äga ett hem och nu var det inte det. Jag kan inte säga att jag inte visste allt detta, men jag var distraherad av att skapa en framtid där vi kan leva på Mars, trots att du kämpade här på jorden. Jag var distraherad av att skapa odödlighet, trots att så många som du började leva kortare liv än dina föräldrar. Jag hörde allt detta, men jag lyssnade inte. Jag tittade men såg inte. Jag läste, förstod inte. Jag fäste uppmärksamhet först när du började rösta och ropa, och när ditt röstande och ropande, när substansen i det, började hota mig. Jag lyssnade först när du rörde dig mot att splittra kontinentala unioner och välja vulgära demagoger. Inte förrän då blev din smärta intressant för mig. Jag vet att känslan av smärta ofta är prolog till att utdela smärta. Jag undrar nu om du vore mindre villig att utdela den om jag hade stått vid din sida när du bara kände den. Jag frågar mig själv varför jag inte stod vid din sida då. Ett skäl är att jag blev som förhäxad av förändringens guru, blev troende inom religionen av nytt för nyhetens skull, och av globalisering och öppna gränser och kalejdoskopisk mångfald. När väl förändring blivit min totala tro, kunde jag vara blind. Jag kunde misslyckas med att se konsekvenserna av förändring. Jag kunde förbise vikten av rötter, traditioner, ritualer, stabilitet - och tillhörighet. Och ju mer fundamentalistisk jag blev i min dyrkan av förändring och öppenhet, desto mer drev jag dig till dess motsats, till att hålla fast, att frysa, att stänga, att tillhöra. Nu ser jag som jag inte gjort förut att fel hudfärg eller organ inte är den enda typen av nackdel. Det finns en mer subtil, tystare nackdel i att ha de privilegierade särdragen och ändå känna att historien flyttar sig iväg från en; att medan det förflutna var välkomnande mot människor som du, blir framtiden mer välkomnande mot andra; att världen blir mindre välbekant, mindre din dag för dag. Jag kommer aldrig att gå med på att gamla privilegier inte ska försvinna. De kan inte försvinna fort nog. Det är ditt ansvar att lära dig leva i ett århundrade där det inte finns bonusar för att dyka upp med rätt hud och rätt organ. Om och när din ilska blir hat ber jag dig veta att det inte finns plats för det i vårt delade hem. Men jag medger, medborgare, att jag bortsett från bördan av att hantera förlusten av status. Jag har glömt att det som är socialt nödvändigt också kan vara svårt på en personlig nivå. Något liknande skedde med ekonomin som du och jag delar. Precis som jag varken kan eller önskar att vrida klockan tillbaka vad gäller jämlikhet och mångfald, och ändå måste förstå känslan av förlust som kan skapas, vägrar jag också, och kunde inte även om jag ville, vrida tillbaka klockan från en ständigt mer ihopknuten, ömsesidigt beroende värld, eller från nya idéer som inte slutar födas. Och ändå måste jag förstå din upplevelse av det här. Du har i åratal sagt till mig att din upplevelse av detta inte är så bra som mina teorier förutspått. Men innan du fick avsluta en mening av klagomål om svårigheterna med att leva med oregelbundna tider, instabil lön, försvunna möjligheter, om smärtan i att lämna barnen på 24-timmarsdagis för att hinna till skiftet kl 03.00, jag överöste dig - innan du fick avsluta din mening - med dogma, om hur det du faktiskt upplevde var flexibilitet och frihet. Språk är en av de få saker vi verkligen delar, och ibland använde jag detta gemensamma arv för att fördunkla och avleda och rättfärdiga mig själv; att döpa om vad som var bra för mig till något som verkar bra för oss båda, när jag svängde mig med termer som "delningsekonomi" och "störning" och "globala resurser". Nu förstår jag att vad jag egentligen gjorde ibland, var att köpa din smärta billigt, piffa till den och försöka sälja den tillbaka till dig som frihet. Jag har velat tro och har velat att du tror att systemet som varit bra för mig, som gjort mitt liv mer och mer smidigt, också är det bästa systemet för dig. Jag har varit nedlåtande mot dig med idén om att du röstar mot dina ekonomiska intressen - röstar mot dina intressen, som om jag vet vilka dina intressen är. Det är bara den dogmatiska ekonomen i mig som talar. Jag har en svaghet för att behandla människors ekonomiska intressen som deras enda intressen, och ignorerat sådant som tillhörighet och stolthet och en önskan om att få dem, som väljer att ignorera en, att lyssna. Så här är vi, i ett otäckt men inte oförklarligt ögonblick av demagoger, fraktioner, främlingshat, förbittring och rädsla. Och jag oroar mig för oss båda om vi fortsätter längs den här vägen, om jag inte lyssnar, om du inte känner dig hörd, om du ropar för att få mig att lyssna. Jag oroar mig när vi båda förförs av framtidsvisioner utan plats för den andre. Om detta fortsätter, om detta fortsätter, kanske det blir blod. Där finns redan antydningar till detta blod i tidningarna varje dag. Där kan bli razzior, räder, deporteringar, läger, secessioner. Och nej, jag tror inte jag överdriver. Det blir kanske till och med tal om krig på platser där man var säker på att man var färdig med krig. Det finns alltid hopp om en lösning. Men det blir ingen billig, ytlig lösning som kommer ur pladder om att vi alla är med tillsammans. Det här kräver mer. Det krävs att vi accepterar att vi båda gjort val som fört oss hit. Vi skapar våra "andra". Som föräldrar, grannar, medborgare, bevittnar, och ibland ignorerar, vi varandra till att vara. Du föddes inte hämndlysten. Jag har en del i den törst efter hämnd du nu känner, och den törsten frestar mig till att skapa ständigt mer komplicerade utvägar från vårt gemensamma liv, från skolorna och grannskapen och flygplatserna och nöjesparkerna som vi förr delade. Så då står vi inför ett problem som inte är dessa stora opersonliga krafter. Vi har ett problem i våra relationer. Vi väljer sätt att relatera till varandra som fört oss hit. Vi kan välja sätt att relatera som får oss ut. Men vi kanske måste släppa en del saker, medborgare, med början i våra egna omhuldade versioner av verkligheten. Föreställ dig att du släpper fantasier om ett samhälle rensat från de här eller de där människorna. Föreställ dig att jag släpper min vana att rädda världen bakom ryggen på dig, att begrunda framtiden för ditt arbete, din mat, dina skolor, på platser där du inte kan komma förbi säkerhetskontrollen. Vi kan bara göra detta om vi först accepterar att vi har försummat varandra. Om det finns hopp att uppbjuda i denna illavarslande stund, så är det detta. Vi har alltför länge jagat olika glittrande drömmar på bekostnad av fokus på den grundläggande drömmen om varandra, drömmen om att ta hand om varandra, släppa varandras under fria, att gå genom historien tillsammans. Vi skulle kunna våga satsa på drömmen om varandra som det enda viktiga, innan allt i neon. Låt oss våga. Vänliga hälsningar, en medborgare. (Applåder)