Måla för att förvandla bostadsområden

Konstnärerna Jeroen Koolhaas och Dre Urhahn skapar deltagande offentlig konst genom att måla hela områden, och involvera de som bor där - från favelorna i Rio till gatorna i norra Philadelphia. Vad har fått deras projekt att lyckas? I det här roliga och inspirerande föredraget berättar konstnärerna om att sätta konsten främst, och om hur viktigt det är att grilla ihop med sina grannar.

Dre Urhahn: Den här konferensbyggnaden
har byggts på Copacabana,

som är den mest kända stranden i världen,

men 25 kilometer härifrån

i den norra delen av Rio

ligger ett område som heter Vila Cruzeiro,

och där bor det ungefär 60 000 människor.

Folk här i Rio känner mest till

Vila Cruzeiro från nyheterna,

och tyvärr är nyheter från Vila Cruzeiro

ofta inte goda nyheter.

Men Vila Cruzeiro är också platsen

där vår historia börjar.

Jeroen Koolhaas: Vi kom till Rio
första gången för tio år sedan

för att filma en dokumentär
om livet i favelorna.

Vi fick veta att favelorna
var informella samhällen.

De växte fram under åren

när inflyttade personer från landsbygden

kom till städerna för att leta jobb,

som städer inuti städer,

kända för problem
som kriminalitet, fattigdom,

och det våldsamma drogkriget mellan

polisen och narkotikaligor.

Det som slog oss var att

det här var samhällen
som var byggda för hand

av folk som bodde där,

utan någon övergripande plan,

som ett gigantiskt pågående arbete.

Där vi kommer ifrån, Holland,

är allt planerat.

Vi har till och med regler
för hur man ska följa regler.

(Skratt)

DU: Den sista dagen
på inspelningen hamnade vi

i Vila Cruzeiro, och vi satte oss ner

och tog en drink

och vi hade utsikt mot en sluttning

med en massa hus,

och de flesta av husen såg halvfärdiga ut,

med oklädda tegelväggar,

men vi såg några av husen

som var putsade och målade,

och plötsligt fick vi en idé:

Hur skulle det se ut
ifall alla de här husen

var putsade och målade?

Vi tänkte oss ett enda stort mönster,

ett stort konstverk.

Vem skulle vänta sig något sådant

på en sådan här plats?

Vi undrade om det ens skulle vara möjligt?

Vi började med att räkna husen,

men vi tappade snart räkningen.

Men idén bet sig fast på något sätt.

JK: Vi hade en vän.

Han drev en ideell organisation
i Vila Cruzeiro.

Han hette Nanko,

och han gillade också idén.

Han sa, "Du vet, alla här

skulle älska att få sina hus

putsade och målade.

Det är då ett hus är klart."

Han introducerade oss
för de rätta personerna,

och Vitor och Maurinho
blev våra medarbetare.

Vi valde ut tre hus
i mitten av området

och vi började där.

Vi gjorde några designförslag

och alla tyckte bäst om bilden

av en pojke som flyger en drake.

Så vi började måla,
och det första vi gjorde

var att måla allting blått,

och vi tyckte att det redan
såg riktigt bra ut.

Men de hatade det.

Invånarna hatade det verkligen.

De sa, "Vad har ni gjort?

Ni målade vårt hus i exakt samma färg

som polisstationen."

(Skratt)

I en favela är det inte något bra.

Det var också samma färg
som en fängelsecell.

(Skratt)

Så vi gick snabbt vidare
och målade pojken.

Sen trodde vi att vi var klara,

vi var riktigt glada, men det var ändå

inte riktigt bra, för de små barnen
kom fram till oss och sa,

"Det är en pojke som flyger med sin drake,
men var är hans drake?"

Vi sa, "Öh, det är konst.

Ni får försöka tänka er draken."

(Skratt)

Och de sa "Nej, nej, nej,
vi vill se draken."

Så vi satte snabbt dit en drake

högt upp på berget,

så att man kunde se
pojken som flög med draken

och man kunde faktiskt se en drake.

Lokalnyheterna började skriva om det,

vilket var härligt,

och sen skrev till och med
The Guardian om det:

"Ökänd slum blir utomhusgalleri."

JK: Vi blev uppmuntrade
av den här framgången

och åkte tillbaka till Rio
för att göra ett andra projekt,

och vi hamnade på den här gatan.

Den var täckt av cement
för att förhindra jordskred,

och vi såg en slags flod i den,

och vi tänkte oss floden
som en japansk flod

med koifiskar som simmade uppströms.

Så vi bestämde oss
för att måla den floden,

och vi bjöd in Rob Admiraal

som är en tatueringskonstnär,

och han har specialiserat sig
på den japanska stilen.

Då visste vi inte
att han skulle tillbringa

nästan ett år med att måla floden,

tillsammans med Geovani,
Robinho och Vitor

som bodde i närheten.

Vi flyttade till och med in i området

när en av killarna
som bodde på gatan, Elias,

sa att vi kunde få komma
och bo i hans hus,

tillsammans med hans familj,

vilket var fantastiskt.

Tyvärr bröt det under den här tiden ut

ett nytt krig mellan polisen

och narkotikaligorna.

Video: (Skottljud)

Vi lärde oss att under sådana tider

håller människor i samhället
verkligen ihop,

när det verkligen är svårt,

men vi fick lärde oss också
om en annan viktig faktor,

hur viktiga grillfester är.

(Skratt)

För när man ordnar en grillfest

förvandlas man från gäst till värd,

så vi grillade nästan varannan vecka,

och vi lärde känna alla grannar.

JK: Men vi hade inte glömt
tanken på berget.

DU: Ja, vi pratade om

omfattningen av den, för målningen

var otroligt stor,

och den var galet detaljerad,

och processen gjorde oss
nästan galna själva.

Men vi tänkte att tiden
vi lagt ner under processen

i det här området

kanske faktiskt var viktigare

än själva målandet.

JK: Efter så lång tid fanns idén
om sluttningen fortfarande kvar,

och vi började göra skisser,

modeller, och vi kom på någonting.

Vi kom på att våra idéer, våra mönster

skulle behöva vara lite enklare
än i det förra projektet

så att vi kunde låta fler människor måla

och hinna med fler hus på samma tid.

Och vi fick möjlighet att prova på det

i ett område i centrala Rio

som heter Santa Marta,

och vi gjorde ett mönster för platsen

som såg ut så här,

och sen fick vi folk
att gå med på det,

för det visade sig
att ifall ens idé är löjligt stor,

är det lättare att få folk
att gå med på den.

(Skratt)

Och människorna i Santa Marta

samarbetade och på lite mer än en månad

hade de förvandlat torget till det här.

(Applåder)

Och den här bilden spreds
på något sätt över världen.

DU: Då fick vi ett oväntat telefonsamtal

från Philadelphia Mural Arts Program,

och de undrade

om vår idé, vår inriktning,

skulle kunna fungera i North Philly,

som är ett av de fattigaste områdena

i USA.

Vi sa ja direkt.

Vi hade aning om hur vi skulle göra,

men det verkade bli
en mycket intressant utmaning,

så vi gjorde exakt samma sak som i Rio,

och vi flyttade in i området

och började grilla.

(Skratt)

Projektet tog nästan två år att genomföra

och vi gjorde separata mönster

för vart och ett av husen
på gatan som vi målade,

och vi skapade mönstren

ihop med de lokala butiksägarna,
byggnadsägarna

och ett team med ungefär ett dussin
unga män och kvinnor.

De anställdes och utbildades till målare

och tillsammans förvandlade de
sitt eget område, hela gatan,

till ett gigantiskt färgat lapptäcke.

(Applåder)

Efteråt tackade Philadelphias stad

var och en av dem

och gav dem ett diplom för sin insats.

JK: Nu hade vi målat en hel gata.

Skulle vi göra
den där bergssluttningen nu?

Vi började söka finansiering,

men istället stötte vi på en massa frågor,

som "Hur många hus tänker ni måla?

Hur många kvadratmeter är det?

Hur mycket färg kommer ni att använda,

och hur många människor
tänker ni anställa?

Vi försökte i flera år att skriva planer

för att söka finansiering
och besvara de här frågorna,

men sen tänkte vi,

att för att kunna svara på de här frågorna

måste man veta exakt vad man ska göra

innan man kommer dit och kan börja.

Kanske är det ett misstag att tänka så.

Det skulle göra att en del av magin
skulle gå förlorad

för vi hade sett att om vi åkte någonstans

och stannade där ett tag,

kunde projektet växa organiskt

och få sitt eget liv.

DU: Så vad vi gjorde var

att vi bestämde oss för

att stryka alla siffror

och idéer och antaganden från planen

och bara gå tillbaka till grundidén,

som var att förvandla bergsluttningen

till ett gigantiskt konstverk.

Och istället för att leta finansiering

startade vi en crowdfunding-kampanj

och efter lite mer än en månad

hade drygt 1 500 personer anslutit sig

och donerat över 100 000 dollar.

För oss var det ett underbart ögonblick,

för nu -

(Applåder)

för nu hade vi äntligen friheten

att använda all kunskap vi lärt oss

för att skapa ett projekt

med samma uppbyggnad som favelorna,

från marknivå, nerifrån och upp,

utan övergripande plan.

JK: Så vi åkte tillbaka
och vi anställde Angelo,

han är en lokal konstnär
från Vila Cruzeiro,

en skicklig kille,

och han känner nästan alla där,

sen anställde vi Elias,
vår tidigare hyresvärd

som bjöd in oss i sitt hus,

och han blev vår byggmästare.

Tillsammans med dem
bestämde vi var vi skulle börja.

Vi valde en plats i Vila Cruzeiro,

och just nu täcks huset där av puts.

Och det som är bra är att de bestämmer

vilka hus som ska göras efter det.

De trycker upp t-shirtar,

de sätter upp skyltar

som förklarar allt för folk,

och talar med pressen.

Det här är en artikel om Angelo.

DU: Medan det här händer

sprider vi idén över världen.

Som i projektet vi gjorde i Philadelphia

blir vi inbjudna till att hålla workshops

till exempel i Curaçao,

och just nu planerar vi
ett stort projekt på Haiti.

JK: Favelan var inte bara platsen

där den här idén startade:

Det var också platsen
som gjorde det möjligt

att jobba utan en övergripande plan,

för de här områdena är informella -

det gav oss inspiration -

och i en samarbetsinsats,
tillsammans med invånarna,

kan man arbeta nästan som en orkester,

där man kan ha hundra instrument

som spelar en symfoni tillsammans.

DU: Vi vill tacka alla

som ville bli en del av den här drömmen

och som stödde oss längs vägen,

och vi jobbar på att fortsätta.

JK: Ja. Så en dag ganska snart,

när färgerna börjar komma upp
på de här väggarna,

hoppas vi att fler människor
ska ansluta sig

och delta i den här drömmen,

och kanske kommer hela Vila Cruzeiro

en dag att vara målat.

DU: Tack.

(Applåder)