Att be om hjälp är en styrka, inte en svaghet

Vi går alla igenom utmaningar - en del syns, men de flesta inte, säger Michele L. Sullivan. I ett tal om att se på saker ur olika perspektiv, delar Sullivan historier fulla med klokskap och vishet, och påminner oss om att vi alla är en del i varandras skyddsnät. "De enda skor du kan gå i är dina egna" säger hon. "Med medkänsla, mod och förståelse kan vi vandra tillsammans, sida vid sida."

Vi har alla tillfällen i livet
som vi minns tydligt.

Mitt första var
när jag började i förskolan.

Min storebror gick i skolan
och nu jäklar var det min tur.

Jag halvsprang nerför korridoren.

Jag var så exalterad
att jag nästan kissade på mig.

Och jag kom fram till dörren

och där stod läraren
och hälsade välkommen,

och hon tog med mig in i klassrummet,

visade mig min lilla bänk -

de små bänkarna
kommer vi alla ihåg, eller hur -

och vi lade våra saker i dem.

Och hon sade: "Gå bort till ringen

och lek med barnen
tills lektionen börjar."

Så jag gick bort dit och satte mig ner
som om jag ägde stället,

och jag börjar leka.

Helt plötsligt sade pojken bredvid mig -

han hade på sig en vit skjorta
och blå shorts;

jag minns det som igår.

Helt plötsligt slutade han leka och sade:

"Varför är du så kort?"

Och jag bara fortsatte leka,
jag trodde inte han menade mig.

(Skratt)

Med högre röst sade han:

"Hör du du, varför är du så kort?"

Jag tittade upp och sade:

"Vad menar du? Nu leker vi, det är kul ju.

Jag har längtat så efter det här."

Så vi lekte vidare,
och ungefär en minut senare

var det en flicka bredvid honom
i vit tröja och rosa kjol

som ställde sig upp,
satte händerna i sidan och sade:

"Ja, varför ser du så annorlunda ut?"

Och jag sade: "Vad pratar ni om?

Jag ser inte annorlunda ut.
Jag är inte kort. Nu leker vi."

Då tittade jag mig omkring
i ringen där jag satt

och alla barn hade slutat leka
och de tittade på mig.

Och jag tänker -

med dagens språkbruk
skulle jag tänkt "OMG" eller "WTF".

(Skratt)

Vad hände där?

All självkänsla som jag hade på morgonen

försvann mer och mer ju längre dagen gick

och jag fick fler och fler frågor.

Mot slutet av morgonen, innan vi gick hem,

satt vi i en cirkel igen med vår lärare,

och jag satt plötsligt utanför cirkeln.

Jag ville inte titta på någon.

Jag kunde inte förstå vad som just hänt.

Och under de kommande åren

hatade jag att gå ut bland folk.

Jag kände varje blick, varje fniss,

varje pekande finger -

inte långfingret -

men varje pekande finger,

och jag hatade det.

Jag gömde mig bakom mina föräldrars ben
som om ingen kunde se mig.

Och som barn

kan man inte förstå
att andra barn är nyfikna,

eller att vuxna kan vara okunniga.

Det gick upp för mig

att världen där ute inte var gjord
för någon av min storlek,

varken bokstavligt och bildligt.

Jag kan inte undgå detta, som ni förstår.

Min storlek syns,

men alla har något de kämpar med
någon gång i livet.

En del är väldigt tydliga, som mitt.

De flesta andra syns inte.

Det syns inte utanpå
om någon har en psykisk sjukdom,

eller om någon kämpar
med sin könstillhörighet,

har hand om en åldrande förälder,

har ekonomiska problem.

Det går inte att se.

Så även om du kan se

att en av mina utmaningar är min storlek;

att se innebär inte att du förstår

hur det är att vara jag varje dag,
eller vad jag går igenom.

Jag är här för att slå hål på en myt.

Jag tror inte man kan gå
i någon annans skor,

och på grund av det
måste vi börja ge av oss själva.

Enkelt uttryckt: Jag kan aldrig veta
hur det är att vara du

och du kan aldrig veta
hur det är att vara jag.

Jag kan inte övervinna dina rädslor
eller uppnå dina drömmar,

och du kan inte göra det för mig.

Men vi kan stötta varandra.

Istället för att försöka gå
i varandras skor

måste vi börja ge av oss själva
på ett nytt sätt.

Jag insåg tidigt i livet

att jag var tvungen att göra en del saker
annorlunda än de flesta andra,

men jag insåg också att det fanns saker
där jag var som alla andra,

och en av dem var klassrummet.

Ha ha ha. Jag var jämställd.

Det var till och med så
att jag ägde i klassrummet.

Det här var mycket viktigt
märkte jag när jag blev äldre

och insåg att jag inte skulle kunna ha
ett jobb med kroppsarbete.

Jag behövde en utbildning.

Så jag fortsatte
och tog en universitetsexamen,

men jag kände att jag ville ligga före
alla andra för att få ett jobb,

jag var tvungen att ha
en avancerad universitetsexamen,

så jag skaffade mig den.

Nu var jag redo för min intervju.

Kommer ni ihåg er första intervju?
Vad ska jag ha på mig?

Vilka frågor?

Och kom ihåg att ta i hand ordentligt.

Jag kände likadant.

24 timmar innan min intervju

ringde en av mina vänner
som jag känt hela livet och sade:

"Michele, huset du ska till har trappor."

Hon visste att jag inte kunde gå i trappor

så plötsligt ändrades mitt fokus.

Där stod jag och oroade mig för
hur jag skulle komma dit.

Jag åkte tidigt och hittade en lastbrygga
och hade en fantastisk intervju.

De visste inte vad jag gick igenom
för att fixa det, och det är OK.

Ni tror nog att min största utmaning
den dagen var intervjun,

eller att ta mig in i huset.

I själva verket var min största utmaning

att ta mig över lastbryggan
utan att bli överkörd.

Jag är väldigt utsatt i vissa situationer:

Flygplatser, korridorer,
parkeringsplatser,

lastbryggor.

Jag måste vara väldigt försiktig.

Jag måste vara beredd och flexibel

och förflytta mig så fort jag kan ibland.

Jag fick jobbet,

och i min nuvarande roll reser jag mycket.

Att resa är en utmaning
för oss alla nuförtiden.

Ni kommer till flygplatsen,
rusar genom säkerhetskontrollen,

tar er till gaten.

Fick jag mitt yttersäte, min fönsterplats?
Fick jag uppgraderingen?

Till att börja med:
Jag rusar inte igenom något.

(Skratt)

Och speciellt inte igenom kontrollen,

jag får utstå en manuell kontroll.

Jag ska inte gå in på det.

Och sedan tar jag mig till gaten,

och tack vare talets gåva,
som mina föräldrar sade jag föddes med,

talar jag med gatepersonalen, och säger:

"Förresten, min elrullstol
väger så här mycket,

den har ett torrcellsbatteri,

och jag kan köra den ner till dörren."

Och dagen innan hade jag ringt till staden
som jag är på väg till

för att se var jag kan hyra en elrullstol
ifall min skulle gå sönder på vägen.

Så i min situation är det lite annorlunda.

När jag kommit på planet

använder jag talets gåva
för att be damen lägga upp min väska,

och de hjälper mig med det.

Jag försöker att inte äta och dricka

eftersom jag inte vill resa mig
och gå omkring i planet.

Men naturen har sin gång,

och för ett tag sedan hade jag inget val.

Jag gick längst fram i planet

och pratade med flygvärdinnan, och sade:

"Kan du vakta dörren?
Jag når inte till låset."

Så där sitter jag och uträttar mina behov
när dörren flyger upp,

och där står en man

med en skräckslagen blick i ansiktet.

Jag såg säkert likadan ut.

När jag kom ut såg jag
att han satt på andra sidan gången,

och han skäms något fruktansvärt.

Så jag går fram till honom och säger:

"Kommer du minnas detta lika väl som jag?"

(Skratt)

Och han säger: "Jag tror det."

(Skratt)

Men han pratar nog inte
vitt och brett om det som jag gör.

(Skratt)

Vi fortsatte prata under resten av resan,

och vi lärde känna varandra -
våra familjer, sport, arbete -

och när vi landade sade han:

"Michele, jag såg att du fick hjälp
med väskan. Ska jag ta ner den?"

Och jag sade: "Ja tack, gärna."

Och vi tog adjö

och det viktigaste den dagen

var att vi inte skulle skiljas åt skamsna,

med känslan av skam.

Han kommer inte glömma det,
och inte jag heller,

men jag tror att det han kommer minnas

är vårt samtal och vår diskussion.

När man reser internationellt

kan det vara än mer utmanande ibland.

För några år sedan var jag i Zanzibar,

och jag kommer inrullande.

Tänk dig detta:

Kort, vit, blond, kvinna i rullstol.

Det händer nog inte varje dag.

Jag rullar fram och med talets gåva
börjar jag prata med killen vid disken.

Mycket trevlig, och jag frågar
om deras kultur och så vidare,

och jag såg att det inte fanns
någon landgång.

Så då var jag tvungen att säga:

"Först måste min rullstol lyftas på,

och jag behöver även hjälp med trappan."

Vi spenderade runt en timme tillsammans
när vi väntade på flighten,

och det blev en helt fantastisk timme.

Vi lärde oss så mycket
om varandras kulturer den dagen.

När jag var ombord på planet

klappade han mig på ryggen
och önskade mig lycka till,

och jag tackade honom
så mycket för hjälpen.

Och även denna gång tror jag
att han kommer minnas vårt samtal

mer än känslan när jag kom inrullande
då han var lite avvaktande.

Som ni märker så får jag mycket hjälp.

Jag skulle inte vara där jag är idag

om det inte vore för min familj,
mina vänner, mina kollegor

och alla främlingar

som hjälper mig varenda dag i livet.

Det är viktigt att ha stöd i livet.

Att be om hjälp är en styrka,

inte en svaghet.

(Applåder)

Vi behöver alla hjälp någon gång i livet,

men det är precis lika viktigt

att vi ställer upp och hjälper andra.

Det måste bli en vana att ge tillbaka.

Självklart påverkar vi vår egen framgång,

men kom ihåg att vi måste
hjälpa andra till framgång,

precis som människor
gör för mig varje dag.

Det är livsavgörande att hjälpa varandra

eftersom samhället i allt högre grad
stoppar folk i fack

baserat på förutfattade meningar
och på ideologier.

Vi måste se förbi ytan

och bli konfronterade med sanningen

att ingen av oss är det du ser på ytan.

Vi är så mycket mer,

och alla kämpar med saker vi inte kan se.

Att leva ett liv utan fördömanden

gör det möjligt för oss alla
att dela upplevelser med varandra

och lära oss något helt nytt,

precis som de personer
jag pratat om tidigare.

Så kom ihåg:

De enda skor du verkligen kan gå i

är dina egna.

Jag kan inte gå i dina.

Jag vet att du inte får plats i mina 25:or

(Skratt)

men du får gärna försöka.

Men det finns något ännu bättre än det;

med medkänsla, mod och förståelse,

kan vi gå sida vid sida

och stödja varandra.

Och tänk på hur samhället skulle förändras

om vi alla gör så

istället för att döma
baserat på det man kan se.

Tack!

(Applåder)

Tack!