Ett tabufritt sätt att prata om mens

Det är sant: att prata om mens gör många obekväma. Och tabut har konsekvenser: i Indien så vet tre av tio flickor inte vad menstruation är för något första gången de får sin mens, och restriktiva seder relaterade till mens orsakar psykiska skador hos unga flickor. Aditi Gupta, som själv växte upp med detta tabu, visste att hon ville hjälpa flickor, föräldrar, och lärare att prata om mens på ett bekvämt sätt, utan skam. Hon delar med sig av hur hon gjorde detta.

Mens.

Blod.

Menstruation.

Äckligt.

Hemligt.

Gömt.

Varför?

En naturlig biologisk process

som varje flicka och kvinna
går igenom varje månad

i ungefär hälften av sina liv.

Ett fenomen som är så viktigt

att vår arts överlevnad och fortplantning
är beroende av den.

Men ändå ser vi den som tabu.

Vi känner oss obekväma
och skäms för att prata om den.

När jag fick min första mens,

blev jag tillsagd att hålla det hemligt -

till och med för min pappa och bror.

Senare, när det kapitlet dök upp
i våra läroböcker,

så hoppade vår biologilärare över ämnet.

(Skratt)

Vet ni vad jag lärde mig av det?

Jag lärde mig att det var skamligt
att prata om det.

Jag lärde mig att skämmas för min kropp.

Jag lärde mig att fortsätta
vara ovetande om mens

för att vara anständig.

Forskning i diverse delar av Indien

visar att tre av tio flickor
inte är medvetna om menstruation

när de får sin första mens.

Och i vissa delar av Rajasthan

är den siffran så hög som
nio av tio flickor.

Ni blir nog förvånade att höra

att de flesta av flickorna jag pratat med,

som inte kände till mens när de fick
sin första menstruation

trodde att de hade fått blodcancer

och att de snart skulle dö.

Menshygien är en viktig riskfaktor

för infektioner i reproduktionsorganen.

Men i Indien har bara 12 procent
av flickor och kvinnor

tillgång till hygieniska sätt att
sköta sina menstruationer.

Om man räknar efter,

använder 88 procent av flickor och kvinnor
ohygieniska sätt att sköta sin mens.

Jag var en av dem.

Jag växte upp i den lilla staden Garhwa,
i Jharkhand,

där att ens köpa bindor ansågs skamligt.

Så när jag fick min mens,

började jag använda trasor.

Jag tvättade och återanvände dem.

Men för att förvara dem,

gömde jag dem på en mörk, fuktig plats

så att ingen skulle få reda på
att jag menstruerade.

Med upprepade tvättar
blev trasorna grova,

och jag fick ofta utslag
och infektioner av dem.

Jag använde dem i fem år
tills jag flyttade från den staden.

Ett annat problem mens förde med sig

var de sociala begränsningarna

som påtvingas våra flickor och kvinnor
när de menstruerar.

Jag tror att ni alla känner till dem,

men jag listar dem
för de få som inte gör det.

Jag fick inte röra vid eller äta pickles.

Jag fick inte sitta på soffan
eller någon annan familjemedlems säng.

Jag måste tvätta mina lakan
efter varje mens,

även om de inte var fläckade.

Jag ansågs vara oren

och förbjöds att be eller vidröra
föremål med religiös betydelse.

Man hittar skyltar utanför tempel

som nekar inträde
för menstruerande flickor och kvinnor.

Ironiskt nog,

är det för det mesta den äldre kvinnan

som påtvingar sådana restriktioner
på yngre flickor i familjen.

De har trots allt vuxit upp med att
acceptera restriktionerna som normer.

Och utan ingripande,

är det myter och missuppfattningar

som fortplantar sig
från generation till generation.

Under mina år av arbete inom området,

har jag t.o.m. hört historier

där flickor tvingas äta och diska separat.

De får inte tvätta sig under mensen,

och i vissa hushåll blir de till och med
isolerade från andra familjemedlemmar.

Cirka 85 procent av flickor
och kvinnor i Indien

följer en eller flera restriktiva seder
under sin mens varje månad.

Kan ni föreställa er vad det gör

med självkänslan
och självförtroendet hos en ung flicka?

Det psykologiska trauma som detta innebär,

som påverkar hennes personlighet,

hennes akademiska prestationer

och varenda aspekt
av de tidiga uppväxtåren?

Jag följde dessa restriktioner
plikttroget i 13 år,

tills en diskussion
med min partner, Tuhin,

ändrade min uppfattning
om mens för alltid.

2009 fullföljde Tuhin och jag
vår forskarutbildning i design.

Vi blev kära i varandra

och jag kände mig trygg
att diskutera mens med honom.

Tuhin visste lite om mens.

(Skratt)

Han blev överraskad av
att flickor får smärtsamma kramper

och att vi blöder varje månad.

(Skratt)

Ja.

Han blev helt chockad av att få veta

om de restriktioner som påtvingas
menstruerande flickor och kvinnor

av deras egna familjer och samhälle.

För att hjälpa mig med mina smärtor,

sökte han på internet
för att lära sig mer om mens.

När han delade sina fynd med mig,

insåg jag hur lite jag själv
visste om menstruation.

Och många av mina övertygelser
visade sig vara myter.

Det var då vi tänkte:

om vi, som är så välutbildade,

var så dåligt informerade om mens,

måste det finnas miljoner flickor därute
som också är felinformerade.

För att studera -

för att förstå problemet bättre,

påbörjade jag ett års forskning om
bristen på medvetenhet om mens

och orsaken bakom det.

Fastän det generellt antas

att omedvetenhet och missuppfattningar
är ett landsbygdsfenomen,

gjorde min forskning,

att jag upptäckte att det är ett
stadsfenomen också.

Och det förekommer
bland högutbildade också.

När jag pratade med föräldrar och lärare,

upptäckte jag att många av dem
ville utbilda flickor om mens

innan deras menscykel börjat.

Och -

men de saknade själva lämpliga resurser.

Och eftersom det är tabu,

känner de hämningar och skam
i att prata om det.

Flickor får nuförtiden sin mens
i klass sex och sju,

men vår läroplan

lär flickor om mens
först i klass åtta och nio.

Och eftersom det är tabu,

hoppar lärare fortfarande över ämnet
helt och hållet.

Så skolan lär inte flickor om mens,

föräldrar pratar inte om det.

Vart går flickor då?

På två decennier, fram tills nu -

har ingenting förändrats.

Jag delade mina fynd med Tuhin
och vi funderade:

Tänk om vi kunde skapa något

som hjälper flickor
att lära sig om mens på egen hand -

något som skulle hjälpa föräldrar
och lärare

prata om mens på ett bekvämt sätt
med unga flickor?

Under min forskning,

samlade jag många historier.

Dessa var historier
om flickors mensupplevelser.

Dessa historier skulle göra flickor
nyfikna och intresserade

av att prata om mens
inom sin närmsta krets.

Det var vad vi ville.

Vi ville ha något
som gjorde flickor nyfikna

och drev dem att lära sig om det.

Vi ville använda historierna
för att lära flickor om mens.

Så vi bestämde oss för
att skapa en serietidning,

där karaktärerna skulle
dramatisera historierna

och utbilda flickor om mens
på ett roligt och engagerande sätt.

För att representera flickor
i deras olika stadier i puberteten,

har vi tre karaktärer.

Pinki, som inte har fått sin mens än,

Jiya, som får sin mens
under berättelsens gång

och Mira, som redan har fått sin mens.

Det finns en fjärde karaktär, Priya Didi.

Genom henne lär sig flickorna
om uppväxtens olika aspekter

och hur man sköter menshygien.

Medan boken skapades, ansträngde vi oss

för att inga illustrationer skulle vara
stötande på något sätt

och att den tar hänsyn till kultur.

Under vårt prototyptest,
fann vi att flickor älskade boken.

De ville gärna läsa den

och lära sig mer om mens på egen hand.

Föräldrar och lärare var
bekväma med att prata om mens

med unga flickor genom boken,

och ibland var till och med pojkar
intresserade.

(Skratt)

(Applåder)

Serietidningen hjälpte till
att skapa en atmosfär

där mens slutade vara tabu.

Många av de frivilliga använder själva
prototypen för att utbilda flickor

och anordna studiecirklar i
mensmedvetenhet i fem indiska stater.

Och en frivillig använde prototypen
för att utbilda unga munkar

och tog den till
det här klostret i Ladakh.

Vi gjorde en slutlig version av boken
som heter "Menstrupedia Comic"

och lanserade den i september förra året.

Och än så länge,

har mer än 4 000 flickor blivit utbildade
med hjälp av boken i Indien och -

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Och i tio olika länder.

Vi översätter hela tiden boken
till olika språk

och samarbetar med lokala organisationer

för att göra den tillgänglig
i olika länder.

15 skolor i olika delar av Indien

har gjort boken till en del av läroplanen

för att lära flickor om mens.

(Applåder)

Jag är förbluffad över att se
hur frivilliga,

individer, föräldrar, lärare, rektorer,

har gått samman

och tagit denna kampanj för
medvetenhet om mens till sina samhällen,

sett till att flickor lär sig
om mens vid rätt ålder

och hjälper till att bryta detta tabu.

Jag drömmer om en framtid
där mens inte är en förbannelse,

inte en sjukdom,

utan en välkommen förändring
i en flickas liv.

Och jag vill -

(Applåder)

Och jag vill avsluta det här

med en uppmaning till alla föräldrar här.

Kära föräldrar,

om ni skäms för mens,

så kommer era döttrar göra det också.

Så snälla, var menspositiva.

(Skratt)

Tack så mycket.

(Applåder)