Tristram Stuart: Skandalen med det globala matslöseriet

Västvärldens länder slänger nästan hälften av all mat, inte för att den är oätlig – utan för att den inte ser perfekt ut. Tristram Stuart dyker ner i chockerande fakta om mängden bortslösad mat, och efterfrågar ett mer ansvarsfullt utnyttjande av globala resurser.

Arbetet med att avslöja skandalen med det globala matslöseriet

började för mig när jag var 15 år gammal.

Jag köpte några grisar, jag bodde i Sussex,

och jag började mata dem på det mest traditionella

och miljövänliga sättet

Jag gick till min skolmatsal och sa:

"Ge mig matresterna som mina skolkamrater

har lämnat."

Jag gick till det lokala bageriet och tog gammalt bröd

Jag gick till den lokala grönsakshandlaren, och jag gick till en bonde

som slängde potatis för att den hade

fel form eller storlek i mataffärernas ögon

Det var jättebra. Mina grisar omvandlade matavfallet

till utsökt fläskkött. Jag sålde köttet

till mina skolkamraters föräldrar, och jag tjänade

bra med pengar utöver min veckopeng

Men jag lade märke till att den mesta av maten som jag gav till grisarna

var fullt ätbar även för människor

och att jag bara skrapade på ytan

och att hela vägen upp i matens distributionskedja

från mataffärer, grönsakshandlare, bagerier, våra hem,

fabriker och gårdar, så forsade det ut mat

Mataffärerna ville inte ens prata med mig

om hur mycket mat de slängde

Jag hade varit på baksidan och sett soptunnor fulla med mat

som låstes och kördes med lastbil till soptippar

och jag tänkte, det måste gå att göra något bättre

med maten än att kasta den.

En morgon när jag matade grisarna

såg jag en limpa med soltorkade tomater som såg väldigt god ut

och som brukade dyka upp då och då.

Jag tog den

satte mig ner och åt frukost tillsammans med grisarna.

Det var första gången jag ägnade mig åt vad jag senare lärde mig hette "friganism"

en uppvisning av orättvisan i slöseriet med mat

och tillhandahållandet av en lösning på problemet

som är att helt enkelt sätta sig ner och äta mat

snarare än att slänga den

Det blev även ett sätt att konfrontera

storföretagen som tjänar pengar på att kasta mat

och avslöja för allmänheten

att när vi pratar om mat som kastas i soporna

så pratar vi inte om ruttna saker, vi pratar inte om

mat som blivit dålig

Vi pratar om bra, fräsch mat som slängs

på en gigantisk skala.

Till slut började jag skriva min bok

för att visa på omfattningen av det här problemet

på en global skala. Vad detta visar är

hur mycket mat som troligen slösas bort

nation för nation, i varje land i världen.

Tyvärr finns inga hårda fakta, ingen empiriskt framställd data,

så för att belägga min teori, var jag först tvungen att

hitta något annat sätt att ta reda på

hur mycket mat som slängdes.

Så jag tog tillförseln av mat i varenda land

och jämförde det med vad som troligen

faktiskt konsumerades i varje land.

Det är baserat på undersökningar av kostvanor,

andelen överviktiga och en rad andra faktorer

som ger oss en ungefärlig gissning

på hur mycket mat som faktiskt passerar in i människors munnar.

Den svarta linjen i mitten av tabellen

är den förväntade nivån av konsumtion

inräknat en viss nivå av ofrånkomligt matavfall.

Det kommer alltid finnas avfall, jag är inte så orealistisk

att jag tror att vi kan leva i en avfallsfri värld.

Men den svarta linjen visar var matkonsumtionen bör ligga

i ett land som ger en bra, stabil, säker,

hälsosam diet till varje person i landet.

Alla prickar ovanför den linjen, och ni ser snabbt att

det innefattar de flesta av världens länder,

representerar ett onödigt överskott, och visar troligtvis på

nivån av avfall i det landet.

Ju rikare ett land blir, desto mer investerar det i att

få mer och mer överskott,

till affärer och restauranger,

och som ni kan se, de flesta europeeiska

och nordamerikanska länderna

hamnar mellan 150 och 200 procent

av deras befolknings näringsmässiga behov.

Så ett land som USA har dubbelt så mycket mat

på hyllorna i affärerna och i restaurangerna,

som faktiskt behövs för att föda det amerikanska folket.

Men det som verkligen slog mig,

när jag ritade upp all den här datan – och det var mycket siffor –

var hur kurvan mattas av.

Länder skjuter snabbt upp mot 150-procentsmarkeringen

och sedan mattas kurvan av, och de fortsätter inte att öka

som vi kan förvänta oss.

Så jag bestämde mig för att packa upp informationen ännu mer,

för att se om det var sant eller falskt.

Och det här är vad jag upptäckte

Om vi inte bara räknar med maten som hamnar

i affärer och restauranger, utan även den mat

som går till djurfoder

majs, soja och vete, som människor kan äta

men väljer att ge till boskap istället för att producera

en ökande mängd kött och mejeriprodukter

då upptäcker vi att de flesta rika länderna

har omkring tre och fyra gånger så mycket mat

som deras befolkning behöver.

Ett land som USA har fyra gånger så mycket mat

som det behöver.

När människor pratar om behovet att öka den globala

matproduktionen för att föde de nio miljarderna

som förväntas befolka planeten år 2050

så tänker jag alltid på de här diagrammen.

Faktum är att vi har en enorm buffert

i rika länder, mellan oss själva och hunger

Vi har aldrig förut haft så gigantiska överskott förut

På många sätt är det en framgångssaga

för mänsklig civilisation, för det överskott i jorbruket

som vi bestämde oss för att åstadkomma för 12 000 år sedan.

Det är en framgångssaga. Det har varit en framgångssaga.

Men vad vi måste se nu är att vi

håller på att nå de ekologiska gränserna för vad vår planet klarar av,

och när vi hugger ner skogar, som vi gör varenda dag,

för att odla mer och mer mat,

när vi pumpar upp vatten från sinande reserver,

när vi släpper ut växthusgaser från fossila bränslen i en jakt

efter att odla mer och mer mat,

och när vi slänger så mycket av den

så måste vi tänka på vad vi kan börja göra.

Igår gick jag till den lokala livsmedelsbutiken

som jag ofta besöker för att

"inspektera", om du så vill, vad de kastar.

Jag hittade en hel del paket kakor bland

alla frukt och grönsaker och allt annat

som var där.

Och jag tänkte, det här kan fungera som symbol idag.

Jag vill att ni tänker er att dessa nio kakor

som jag hittade i soptunnan igår, representerar den globala produktions- och distributionskedjan

Okej? Vi börjar med nio kakor.

Det är vad som växter på världens åkrar varje år.

Den första kakan förlorar vi

innan vi lämnar gården.

Det är ett problem som beror främst på

utvecklingsländernas jordbruk, det kan vara

brist på infrastruktur, kylning, pastörisering,

lagring, till och med en brist på fruktlådor, vilket betyder att

mat går till spillo innan det lämnar odlingarna.

Nästa tre kakor är mat som vi ger till djur.

Majs, vete och soja.

Tyvärr är djur ineffektiva

och de omvandlar två tredjedelar av det till avföring och värme

så vi har förlorat de där två, och vi har bara behållit den här

i kött och mejeriprodukter.

Två kakor till slänger vi direkt i soporna.

Det här är vad de flesta av oss tänker när vi tänker på

matavfall, det som hamnar i soporna,

det som hamnar i mataffärernas containrar,

det som hamnar i restaurangernas sopor. Vi har förlorat ytterligare två

och vi har kvar endast fyra kakor att äta.

Det är inte ett särskilt effektivt sätt att använda globala resurser på,

särskilt med tanke på den hungriga miljarden människor

som finns i världen.

När jag hade gått igenom all data, behövde jag

visa var maten hamnar.

Var hamnar den? Vi är vana att se den

på våra tallrikar, men vad händer med allt som

går förlorat däremellan?

Livsmedelsbutiker är det enkla stället att börja.

Det här är resultatet av min hobby,

som är "inofficiella soptunnekontroller"

Konstigt kanske du tycker, men om vi kunde lita på att företagen

talade om för oss vad de gjorde på baksidan av affärerna,

så skulle vi inte behöva smyga omkring där,

och öppna containrar för att titta vad som är inuti.

Men det här är vad du kan se på mer eller mindre

varje gatuhörn i Storbritannien, Europa och Nordamerika.

Det representerar ett kolossalt slöseri med mat,

men vad jag upptäckte när jag skrev min bok

var att det här uppenbara överflödet av afvall

bara var toppan av ett isberg.

När du rör dig uppåt i distributions- och produktionskedjan

upptäcker du var det verkliga slöseriet finns,

på en gigantisk skala.

Handuppräckning:

Om du har en brödlimpa hemma,

vem bor i ett hushåll där brödets kant,

– den där första och sista skivan på limpan –

vem bor i ett hushåll där den inte äts upp?

Okej, de flesta, inte alla, men de flesta,

och jag är glad att meddela att det är samma sak i hela världen.

Och trots detta, har någon sett en livsmedelsaffär eller restaurang

någonstans i hela världen, som serverar smörgåsar

med brödkanter på?

Jag har det definitivt inte.

Så jag fortsatte fundera, vart tar kanterna vägen?

Det här är svaret, tyvärr.

13 000 skivor färskt bröd kommer ut ur

den här fabriken varenda dag, dagsfärskt bröd.

Samma år som jag besökte den här fabriken

åkte jag till Pakistan, där människor 2008 hungrade

till följd av en åtstramning i den globala tillgången på mat.

Vi bidrar till den åtstramningen

genom att slänga mat här i Storbritannien

och i andra delar av världen. Vi tar mat

från hyllorna som hungriga människor behöver.

Gå ytterligare ett steg upp, så kommer du till bönderna,

som slänger ibland en tredjedel eller mer

av skörden pga kosmetiska standarder.

Den här bonden, t ex, har investerat 16 000 pund

för att odla spenat, men inte ett enda blad blev skördat

eftersom det var lite ogräs bland bladen.

Potatis som inte är estetiskt perfekta

ges till grisar.

Palsternackor som är för små för livsmedelsbutikernas specifikationer,

tomater på Teneriffa,

apelsiner i Florida,

bananer i Ecuador, som jag besökte förra året,

allt detta sorteras bort. Det här är en dags avfall

från ett bananplantage i Ecuador.

Allt ratas, fullt ätbart,

för att de har fel form eller storlek.

Vi gör så med frukt och grönsaker,

och vi gör det med djur också.

Lever, lungor, huvuden, svansar,

njurar, testiklar,

alla dessa saker är traditionella,

utsökta och näringsrika delar av vår gastronomi

som slösas bort. Konsumtion av djurs inre organ har

halverats i Storbritannien och USA de senaste 30 åren.

Som ett resultat ges det i bästa fall till hundar,

eller så bränns det.

Den här personen, i Kashgar i Xinjiang-provinen i västra Kina,

serverar deras nationalrätt

den kallas "fårorgan"

Det är utsökt, näringsrikt,

och jag lärde mig på min resa till Kashgar att

rätten symoliserar ett tabu mot att slänga mat.

Jag satt på ett kafé bredvid vägen.

En kock kom och pratade med mig, jag åt upp maten på tallriken

och halvvägs genom samtalet slutade han prata

och rynkade på näsan åt min tallrik.

Jag tänkte: "Herregud, vilket tabu har jag brutit?

Hur har jag förolämpat min värd?"

Han pekade på tre riskorn

på botten av tallriken och sa: "Ät upp."

Jag tänkte: "Herregud, här reser jag jorden runt och

säger åt folk att sluta slösa mat.

Den här personen har krossat mig på hemmaplan."

Men det gav mig hopp. Det gav mig hopp om att vi, folket,

faktiskt har makten att stoppa detta tragiska slöseri med resurser

Om vi betraktar det som socialt oacceptabelt

att slänga mat på en gigantisk skala,

om vi protesterar, berättar för företag,

berättar för regeringar att vi vill stoppa slöseriet,

vi har makten att göra den förändringen.

Fisk, mellan 40 och 60 procent av all europeisk fisk

kastas tillbaka i havet, den når inte ens land.

I våra hem har vi förlorat känslan för maten.

Det här är ett experiment med tre salladshuvuden.

Vem har sallad i kylskåpet?

De flesta. Den till vänster

hade jag i kylskåpet i 10 dagar.

Den i mitten hade jag på köksbordet. Inte så stor skillnad.

Den till höger behandlade jag precis som snittblommor.

Det är en levande organism, skär av

och sätt ner den i en vas med vatten.

Den var okej i ytterligare två veckor efter detta.

Lite matavfall, som jag sa i inledningen,

kommer ofrånkomligen uppstå, så frågan är,

vad är bäst att göra med det?

Jag besvarade den frågan när jag var 15 år.

Faktum är att vi besvarade den frågan för 6 000 år sedan:

Vi domesticerade grisar

för att omvandla matavfall till mat.

Och ändå så har det blivit olagligt i Europa

sedan 2001 som ett resultat av utbrottet av mul- och klövsjukan.

Det är ovetenskapligt. Det är onödigt.

Om du tillagar grisarnas mat, precis som

du lagar mat till människor, blir den säker.

Det är också en massiv besparing av resurser.

För tillfället är Europa beroende av att importera

miljoner ton soja från Sydamerika,

där produktionen bidrar till den globala uppvärmningen,

avskogning, förlust av biologisk mångfald,

för att mata boskap här i Europa.

Samtidigt slänger vi miljoner ton mat

som vi skulle kunna mata dem med istället.

Om vi gjorde det, matade grisar med det, skulle vi spara

så här mycket koldioxid.

Om vi istället gör biogas av matavfallet

som är den nuvarande favoritmetoden

för att bli av med det

och gör om matavfallet till elektricitet,

sparar vi ynka 448 kilogram koldioxid

per ton matavfall. Det är mycket bättre att ge det till grisar.

Vi visste det under kriget.

Något hoppfullt: Det har tagit fart globalt,

denna strävan att hantera slöseriet med mat.

"Feeding the 5,000" är ett evenemang som jag organiserade för första gången 2009

Vi gav 5 000 personer mat som annars

skulle ha slängts.

Efter det, nu händer det igen i London,

det händer internationellt och i hela landet.

Det är ett sätt för organisationer att samarbeta

för att fira maten, att säga att det bästa vi kan göra med mat

är att äta och uppskatta den, och att sluta slösa bort den.

För planetens skull,

för våra barns skull,

för alla andra organismers skull

som delar planeten med oss,

vi är ett landlevande djur, och vi är beroende av land

för att få mat. För tillfället förstör vi jord

för att odla mat som ingen äter.

Sluta slösa bort mat. Tack så mycket.

(applåder)