Kraften i att tro att du kan bli bättre

Carol Dweck forskar kring "utvecklande tankesätt" - idén att vi kan utveckla vår hjärnas förmåga att lära sig saker och lösa problem. I detta föredrag beskriver hon två sätt att tänka på ett problem som är lite för svårt att lösa. Är du inte smart nog att lösa det... eller har du bara inte löst det än? En bra introduktion till detta tongivande forskningsfält.

Kraften hos "än".

Jag hörde talas om ett gymnasium i Chicago

där eleverna var tvungna att klara
ett visst antal kurser för att ta examen,

och om de inte klarade en kurs
så fick de betyget "Inte än."

Jag tyckte att detta var fantastiskt,

för om man blir underkänd tänker man,
jag är värdelös, jag kommer ingenvart.

Men om man får betyget "Inte än"

så förstår man att man är
i en inlärningsprocess.

Den skapar en väg in i framtiden.

"Inte än" gav mig också insikt

i en avgörande händelse
tidigt i min karriär,

en riktig vändpunkt.

Jag ville se

hur barn hanterade
utmaningar och svårigheter,

så jag gav 10-åringar

problem som var lite för svåra för dem.

Några reagerade överraskande positivt.

De sa saker som "Jag älskar en utmaning,"

eller "Vet du, jag hoppades
att det här skulle bli lärorikt."

De förstod att deras förmågor
kunde utvecklas.

De hade vad jag kallar
ett utvecklande tankesätt.

Men andra elever kände
att det var tragiskt, katastrofalt.

Sett utifrån deras mer fixerade tankesätt,

hade deras intelligens testats,
och de hade misslyckats.

Istället för att frodas i kraften av "än",

var de fångna i nuets tyranni.

Så vad gör de sedan?

Jag ska berätta vad de gör sedan.

I en studie talade de om för oss
att de troligen skulle fuska nästa gång

istället för att plugga mer,
ifall de kuggade på ett prov.

I en annan studie såg vi
att efter ett misslyckande

sökte de efter någon
som fått ett ännu sämre resultat

så att de kunde känna sig duktiga.

I studie efter studie
har de flytt från svårigheter.

Forskare mätte

den elektriska aktiviteten i hjärnan

när elever konfronterades med ett fel.

Till vänster ser ni eleverna
med fixerat tankesätt.

Knappt någon aktivitet.

De flyr från felet.

De tar inte i det.

Till höger har vi eleverna
med ett utvecklande tankesätt,

idén att förmågor kan utvecklas.

De engagerar sig djupt.

Hjärnan brinner av "än".

De engagerar sig djupt.

De bearbetar felet.

De lär sig av det och rättar det.

Hur uppfostrar vi våra barn?

Uppfostrar vi dem för "nu"
istället för "än"?

Uppfostrar vi barn som är
besatta av att få A i betyg?

Uppfostrar vi barn som inte vet
hur man drömmer stora drömmar?

Deras främsta mål är att få nästa A
eller nästa provresultat?

Och bär de med sig ett behov
av ständig bekräftelse

till sina framtida liv?

Kanske, för arbetsgivare
kommer till mig och säger

att vi redan har uppfostrat en generation

unga arbetare som inte klarar en dag

utan en utmärkelse.

Så vad kan vi göra?

Hur bygger vi bron till "än"?

Det här är några saker vi kan göra.

Först och främst kan vi berömma vettigt,
inte berömma intelligens eller talang.

Det har misslyckats.

Gör inte det längre.

Beröm processen som barn engagerar sig i:

deras ansträngning, strategier,
fokus, uthållighet,

deras förbättringar.

Sådan processberömmelse

skapar barn som är härdiga
och motståndskraftiga.

Det finns andra sätt att belöna "än".

Vi samarbetade nyligen med spelforskare

från University of Washington

för att skapa ett nytt mattespel online,
som belönade "än".

I spelet belönades eleverna
för ansträngning, strategi och framsteg.

Det vanliga mattespelet

belönar dig för att du svarar rätt just nu,

men det här spelet belönar processen.

Och vi fick bättre insatser,

mer strategi,

mer engagemang under längre perioder,

och bättre uthållighet när de mötte
riktigt, riktigt svåra problem.

Själva orden "Än" eller "Inte än", ser vi

ger barnen större självförtroende,

och ger dem en väg in i framtiden
som skapar större envishet.

Vi kan faktiskt ändra elevers tankesätt.

I en studie lärde vi dem

att varje gång de kliver utanför
sin bekvämlighetszon

för att lära sig något nytt och svårt,

kan neuronerna i deras hjärnor
skapa nya, starkare kopplingar,

och med tiden kan de bli smartare.

Se vad som hände: i den här studien

fortsatte elever som inte fick lära sig
utvecklande tankesätt

att visa sjunkande betyg på grund av
den svåra skolförändringen,

medan de som lärde sig detta
visade en tydlig upphämtning av betygen.

Vi har kunnat visa detta nu,
den här typen av förbättringar,

hos tusentals ungdomar,
särskilt såna som haft det svårt i skolan.

Så låt oss prata om jämlikhet.

I vårt land finns det grupper av elever

som ständigt underpresterar,

till exempel innerstadsbarn,

eller barn i indianreservat.

Och de har presterat så dåligt så länge
att många tror att det är oundvikligt.

Men när pedagoger skapar klassrum

för utvecklande tankesätt,
genomsyrade av "än",

så uppstår jämlikhet.

Här är några exempel.

På ett år hamnade en förskoleklass
i Harlem, New York,

i den 95:e percentilen

på de nationella proven.

Många av de barnen kunde inte ens

hålla i en penna när de började skolan.

På ett år,

blev en fjärdeklass i South Bronx,
som varit riktigt på efterkälken,

den bästa fjärdeklassen
i delstaten New York

på det delstatliga matteprovet.

På ett till ett och ett halvt år,

gick elever ur ursprungsbefolkningen
i en skola i ett reservat,

från botten till toppen i sitt distrikt,

och distriktet inkluderade
förmögna delar av Seattle.

Så barnen ur ursprungsbefolkningen
spöade Microsoft-barnen.

Detta hände för att betydelsen

av ansträngning
och svårigheter förändrades.

Innan, gjorde ansträngning och svårigheter

att de kände sig dumma,
att de ville ge upp,

men nu innebär ansträngning
och svårigheter

att deras neuroner
skapar nya kopplingar,

starkare kopplingar.

Det innebär att de blir smartare.

Jag fick nyligen ett brev
från en 13-årig pojke.

Han skrev, "Kära professor Dweck,

jag förstår att det du skriver
är baserat på vetenskaplig forskning,

det är därför jag bestämt mig för
att omsätta det i praktiken.

Jag anstränger mig mer i skolan,

i relationen med min familj,

och i mitt umgänge med skolkamraterna,

och jag har upplevt stora förbättringar

på alla dessa områden.

Jag har nu insett att jag har kastat bort
större delen av mitt liv."

Låt oss inte kasta bort fler liv,

för när vi väl vet

att förmågor kan utvecklas så mycket,

blir det en grundläggande mänsklig

rättighet för barn, för alla barn,

att bo på ställen
som skapar den utvecklingen,

att bo på ställen fyllda av "än".

Tack.

(Applåder)