Insiktsfulla mänskliga porträtt gjorda av data

Konstnären R. Luke DuBois skapar unika porträtt av presidenter, städer, sig själv och till och med Britney Spears genom att använda data och personlighet. I detta föredrag delar han med sig av nio projekt - från kartor över landet, gjorda av information från miljoner dejtingprofiler till en pistol som avlossar ett löst skott varje gång en skottlossning rapporteras i New Orleans. Hans poäng: Vårt sätt att använda teknik reflekterar oss och vår kultur, och vi reducerar andra till data på egen risk.

Jag är konstnär,

men en lite märklig sådan.

Jag målar inte.

Jag kan inte rita.

Min bildlärare på gymnasiet
skrev att jag var en odåga

på mitt betyg.

Ni vill förmodligen
egentligen inte se mina foton.

Men det finns en grej jag kan:

Jag vet hur man programmerar en dator.

Jag kan koda.

Och folk säger att för 100 år sedan,

fanns inte människor som jag,

att det var omöjligt,

att konst gjord av data är nåt nytt,

en produkt av vår tid,

att det är något väldigt viktigt

att tänka på som väldigt "nu".

Och det är sant.

Men det finns en konstform
som funnits väldigt länge,

som handlar om att använda information,

abstrakt information,

för att skapa känsloväckande verk.

Den kallas musik.

Vi har skapat musik
i tiotusentals år, eller hur?

Och om du tänker på vad musik är -

noter, ackord, tonarter,
harmonier och melodier -

alla dessa är algoritmer.

De är system

designade för att utvecklas över tiden,

för att få oss att känna.

Jag kom till konsten via musik.

Jag är utbildad kompositör,

och för ungefär 15 år sedan
började jag skapa verk

som var designade
för att titta på korsningen

mellan ljud och bild,

att använda en bild
för att avslöja en musikalisk struktur

eller att använda ljud
för att visa något intressant

med något som vanligtvis är bildligt.

Så det ni ser på skärmen
ritas bokstavligt talat

av den musikaliska strukturen
hos musikerna på scenen,

och det är ingen slump
att det ser ut som en växt,

för växtens underliggande
algoritmiska biologi

är det som präglade
den musikaliska strukturen

från första början.

När man vet hur man gör detta,
när man vet hur man kodar med media,

kan man göra rätt så häftiga grejer.

Det här är ett projekt jag gjorde
för Sundance Film Festival.

En väldigt enkel idé: ta alla filmer
som vunnit en Oscar för bästa film,

dra upp hastigheten till en minut vardera

och länka ihop dem.

På 75 minuter kan jag visa er
Hollywoods filmhistoria.

Och vad ni egentligen ser
är klippningens historia

i Hollywood.

Till vänster har vi Casablanca,
till höger har vi Chicago.

Ni ser att Casablanca
är lite lättare att läsa.

Det beror på att medellängden
för ett filmklipp på 1940-talet

var 26 sekunder,

nu är det ungefär sex sekunder.

Det här är ett projekt inspirerat

av arbete som finansierades
av den amerikanska regeringen

under tidigt 2000-tal,

för att se på filmmaterial och hitta en
specifik skådespelare i det.

Jag omarbetade koden
för att lära systemet hitta en person

i vår kultur som aldrig skulle behöva
bli övervakad på det viset,

nämligen Britney Spears.

Jag laddade ner 2 000 paparazzifoton
på Britney Spears

och lärde min dator
att hitta hennes ansikte

och inget annat.

Jag kan köra vilket klipp som helst,
hennes ögon kommer att centreras,

och det är en slags dubbel kommentar

till övervakningen i vårt samhälle.

Vi är fyllda av oro
över att bli betraktade,

men sedan är vi besatta av kändisar.

Det ni ser på skärmen
är ett samarbete jag gjorde

med en konstnär vid namn Lián Amaris.

Det hon gjorde är väldigt enkelt
att förklara och beskriva,

men väldigt svårt att göra.

Hon tog 72 minuter av aktivitet,

att göra sig redo för en kväll på stan,

drog ut det över tre dagar

och framförde det på en refug
i slow motion i New York City.

Jag var också där, med ett filmteam.

Vi filmade alltihop,

och sedan vände vi på processen
och drog upp det till 72 minuter igen

så att hon ser ut att röra sig normalt

medan hela världen rusar förbi.

Vid en viss punkt listade jag ut

att det jag gjorde var att skapa porträtt.

När man tänker på porträttmålning
tänker man ofta på sånt här.

Killen till vänster heter Gilbert Stuart.

Han var typ den första
riktiga porträttmålaren i USA.

Till höger är hans porträtt
av George Washington, från 1796.

Det så kallade Lansdowne-porträttet.

Om ni tittar på den här målningen
så innehåller den mycket symbolism.

Regnbågen utanför fönstret. Ett svärd.

En fjäderpenna på skrivbordet.

Alla dessa saker ska frammana

George Washington som nationens fader.

Detta är mitt porträtt
av George Washington.

Och detta är en syntavla,

men istället för bokstäver är det ord.

Och orden är de 66 ord

i George Washingtons tal till nationen

som han använder mer
än någon annan president.

"Gentlemen" har sin egen
symbolik och retorik.

Och det är rätt så signifikant
att det är det ord han använde mest.

Det här är George W. Bushs syntavla,

han var president när jag skapade
det här verket.

Och hur man kommer dit,

från "gentlemen" till "terror"
med 43 enkla steg,

säger en hel del om amerikansk historia,

och ger en annan insikt

än man skulle få genom att titta
på ett antal målningar.

Dessa verk

ger en amerikansk historielektion

genom dess politiska ledares retorik.

Ronald Reagan la en hel del tid
på att prata om underskott.

Bill Clinton pratade mycket

om det århundrade då han
inte längre skulle vara president,

men kanske hans fru.

Lyndon Johnson var den första presidenten

som höll tal till nationen
på bästa TV-tid;

han började varje stycke med "ikväll."

Och Richard Nixon,
eller rättare sagt hans talskrivare,

William Safire,

la mycket tid på att tänka på språket

och försäkra att hans chef
förmedlade en ärlig retorik.

Det här projektet visas
som en serie monolitiska skulpturer.

Det är en rad med ljuslådor utomhus.

Och det är viktigt att notera
att de är skalenliga,

så om man står 20 fot bakom
och kan läsa mellan de svarta raderna,

har man perfekt syn.

(Skratt)

Detta är ett porträtt.
Och det finns många såna.

Det finns många sätt
att göra detta på med data.

Jag började leta ett sätt

att fundera på hur jag kan göra
ett mer demokratiskt porträtt,

något som handlar mer
om mitt land och hur det funkar.

Vart tionde år
gör vi en folkräkning i USA.

Vi räknar folk, bokstavligen,

tar reda på vem som bor var,
vilka jobb vi har,

vilket språk vi pratar hemma.

Och det är viktiga grejer -
riktigt viktiga grejer.

Men det säger inte riktigt vilka vi är.

Det säger inget om våra drömmar
och vår längtan.

Så 2010 bestämde jag mig
för att göra en egen folkräkning.

Jag började leta efter en samling av data

som hade många beskrivningar
skrivna av vanliga amerikaner.

Det visade sig

att det finns en sådan datasamling

redo att plocka information ur.

Den kallas nätdejting.

Så 2010 registrerade jag mig
på 21 olika nätdejtingsidor,

som homosexuell man, heteroman,
homosexuell kvinna och heterokvinna,

i varje postnummer i Amerika,

och laddade ner ungefär
19 miljoner dejtingprofiler -

ungefär 20 procent
av USAs vuxna befolkning.

Jag lider av tvångssyndrom.

Det kommer att bli väldigt tydligt.
Häng bara med.

(Skratt)

Så det jag gjorde var att sortera
allt detta på postnummer.

Och så gjorde jag en ordanalys.

Det här är några profiler från 2010

med ordet "ensam" markerat.

Om man tittar på detta topografiskt,

och föreställer sig att mörkt till ljust
är mer användning av ordet,

så ser man att Appalacherna
är ett ganska ensamt ställe.

Man ser också att Nebraska
inte är så himla kul.

Det här är kinky-kartan, det den visar

är att kvinnorna i Alaska borde träffa

männen i södra New Mexico

och ha lite kul.

Jag har detta på ganska detaljerad nivå,

så jag kan säga att männen
på östra sidan av Long Island

är mycket mer intresserade av smisk

än männen på den västra sidan
av Long Island.

Det kommer vara det enda
ni tar med er från hela konferensen.

Ni kommer minnas det i typ 30 år.

(Skratt)

När man tar ner det på kartografisk nivå,

kan man göra samma trick
som jag gjorde med syntavlorna.

Man kan byta ut namnet
på varenda stad i USA

mot det ord folk använder mer
i den staden än någon annanstans.

Har du nånsin dejtat någon från Seattle
så låter det nog helt logiskt.

Vi har "söt," vi har "hjärtesorg."

Vi har "gig," vi har "cigarett."

De spelar i band och de röker.

Och just ovanför ser ni "e-post."

Det är Redmond, Washington,

huvudkontoret för Microsoft Corporation.

En del kan man gissa sig till -
Los Angeles är "skådespeleri"

och San Francisco är "homosexuell."

En del är lite mer hjärtslitande.

I Baton Rouge pratar de
om att vara kurvig;

i New Orleans pratar de
fortfarande om översvämningen.

Folk i huvudstaden
säger att de är intressanta.

Folk i Baltimore, Maryland,
säger att de är rädda.

Detta är New Jersey.

Jag växte upp nånstans mellan
"irriterande" och "cynisk."

(Skratt) (Applåder)

Och New York Citys främsta ord är "nu,"

som i "Just nu jobbar jag som servitör,
men egentligen är jag skådis."

(Skratt)

Eller, "Nu är jag professor på NYU,
men egentligen är jag konstnär."

Går man norrut så ser man "dinosaurie."

Det är Syracuse.

Det bästa matstället i Syracuse, New York,

är ett Hell's Angels-ställe
som heter Dinosaur Barbecue.

Dit tar man med någon på dejt.

Jag bor nånstans mellan "ovillkorlig"
och "midsommar", i centrala Manhattan.

Och det här är gentrifierade
North Brooklyn,

så vi har "DJ," och "glamorös"
och "hipsters" och "världsvan."

Så det är kanske
ett mer demokratiskt porträtt.

Tanken var att göra kartor
av röda och blå stater

baserat på vad vi vill göra
på en fredagkväll?

Det här är ett självporträtt.

Det är baserat på min e-post,

ungefär 500 000 e-postmeddelanden
skickade under 20 års tid.

Se det som en kvantifierad selfie.

Det jag gör är att köra en fysikekvation

baserat på mina personliga data.

Föreställ er alla som jag nånsin
har korresponderat med.

Det började i mitten
och exploderade med en big bang.

Och alla graviterar mot varandra,

baserat på hur mycket de har e-postat

och vem de har e-postat med.

Den gör också en känsloanalys,

om jag säger "Jag älskar dig"
så väger du tyngre.

Och du dras till mina adresser i mitten,

som fungerar som knutpunkter.

Och alla namn är handskrivna.

Ibland gör man data
och det här arbetet med realtidsdata

för att belysa ett särskilt problem
i en specifik stad.

Detta är en Walther PPK 9mm
halvautomatisk pistol

som användes vid en skottlossning
i New Orleans franska kvarter

för två år sedan på Alla hjärtans dag
vid ett bråk om parkering.

Det där är mina cigaretter.

Detta är huset
där skottlossningen ägde rum.

Det här projektet krävde
lite ingenjörskonst.

Jag har en cykelkedja riggad som kamaxel,

och en dator som driver den.

Datorn och mekanismen är gömda i en låda.

Pistolen är ovanpå,
fastsvetsad i en stålplatta.

En vajer går genom avtryckaren,

och datorn i lådan är online.

Den lyssnar på nödsamtalen
till New Orleans-polisen,

så att varje gång en skottlossning
rapporteras i New Orleans,

(Ljud av pistolskott)

avfyras pistolen.

Det är ett löst skott,
så det finns ingen kula.

Det är ett starkt ljus, högt ljud

och viktigast av allt, en hylsa.

Det sker fem gånger
om dagen i New Orleans,

så under de fyra månader
som verket var uppställt,

fylldes lådan med kulor.

Ni vet vad detta är -
det kallas "datavisualisering."

När man gör det rätt är det upplysande.

När man gör det fel är det sövande.

Det reducerar människor till siffror.

Så se upp.

Ett sista verk för er.

Jag tillbringade förra sommaren
som huskonstnär

för Times Square.

Times Square i New York
är bokstavligt talat världens korsning.

En sak folk inte lägger märke till

är att det är den mest
instagrammade platsen på jorden.

Ungefär var femte sekund
postar någon en selfie

från Times Square.

Det är 17 000 om dagen,
och jag har dem allihopa.

(Skratt)

Det här är några, med ögonen centrerade.

Varje civilisation kommer att använda

all tillgänglig teknik
för att skapa konst.

Och det är konstnärens ansvar
att ställa frågor

om vad den tekniken innebär

och hur den speglar vår kultur.

Så jag lämnar er med detta:
Vi är mer än bara siffror.

Vi är människor,
vi har drömmar och idéer.

Att reducera oss till statistik
är något som görs

på vår egen risk.

Tack så mycket.

(Applåder)