Ingen ska behöva dö för att de bor för långt bort från en läkare

Sjukdom är universellt - tillgång till sjukvård är inte det. Läkaren Raj Panjabi har en djärv vision om att göra sjukvården tillgänglig för alla, oberoende av plats. Tack vare 2017 TED Prize som han fick, håller Panjabi på att skapa Community Health Academy, en global plattform som strävar efter att modernisera den livsviktiga utbildningen av lokala sjukvårdare och samtidigt skapa nya jobb.

Jag vill dela med mig
av något som min far lärde mig:

Inget tillstånd är permanent.

Det är en lärdom som han delade med mig,

om och om igen,

och jag förstod sanningen i den
först långt senare.

Här är jag i årskurs fyra.

Klasskortet är taget
till årsboken i min skola

i Monrovia, Liberia.

Mina föräldrar emigrerade från Indien
till Västafrika på 1970-talet

och jag hade privilegiet
att växa upp där.

Jag var nio år gammal,

jag älskade att spela fotboll

och var en riktig nörd i matte och fysik.

Jag levde ett liv som många barn
bara kan drömma om.

Men inget tillstånd är permanent.

På julafton år 1989

bröt inbördeskriget ut i Liberia.

Kriget började på landsbygden

och inom några månader hade rebellarméer
marscherat mot vår hemstad.

Min skola stängdes

och när rebellarméerna övertagit
landets enda internationella flygplats

fick folk panik och började fly.

Min mor knackade på min dörr en morgon
och sade: "Raj, packa din väska.

Vi måste åka."

Vi togs till stadens centrum

och där, på en landningsbana,
delades vi upp i två köer.

Jag stod med min familj i den ena kön

och vi lastades in i lastutrymmet

på ett räddningsflyg.

Där inne på en bänk
satt jag med ett bultande hjärta.

När jag tittade ut genom den öppna luckan

såg jag hundratals liberianer
i den andra kön,

med barn fastspända på sina ryggar.

När de försökte hoppa in med oss

såg jag soldaterna hålla dem tillbaka.

De tilläts inte fly.

Vi var de lyckligt lottade.

Vi förlorade allt vi ägde

men vi fick ett nytt hem i Amerika.

Som immigranter fick vi stöd
av det omkringliggande samhället

som samlades omkring oss.

De välkomnade min familj i sina hem

och de handledde mig.

De hjälpte min far
öppna sin egen klädaffär.

Som tonåring besökte jag
min far på veckosluten

för att hjälpa honom
sälja gympaskor och jeans.

Och varje gång affärerna gick dåligt

påminde han mig om mantrat:

Inget tillstånd är permanent.

Mantrat och mina föräldrars uthållighet
och samhällets stöd

gjorde det möjligt för mig
att gå i högskola

och senare utbilda mig till läkare.

Mina drömmar hade en gång krossats

i ett krig,

men tack vare dem

fick jag chansen att förverkliga
drömmen om att bli läkare.

Mitt tillstånd hade förändrats.

Femton år efter
att jag flytt flygplatsen

hade minnet av de två köerna
fortfarande inte suddats ut.

Jag var runt 25 år gammal,
studerade medicin,

och jag ville återvända

för att se om jag kunde
hjälpa dem som hade lämnats kvar.

Men när jag kom tillbaka

såg jag total förstörelse.

På grund av kriget
fanns bara 51 läkare kvar

för att hjälpa ett land på fyra miljoner.

Tänk er San Francisco
med endast 10 läkare.

Så om du insjuknade i staden
där de få läkarna fanns

hade du kanske en chans.

Men om du insjuknade i någon
av de avlägsna samhällena i regnskogen,

på flera dagars avstånd
till närmaste klinik -

jag såg mina patienter dö
av sjukdomar ingen borde dö av,

bara för att de kom till mig för sent.

Tänk om din tvååring vaknade
en morgon med feber

och du inser att hon kanske har malaria.

Du vet att det enda sättet
för henne att få medicinen

är att ta henne till floden,

stiga in i kanoten
och paddla över floden

för att sedan gå
upp till två dagar genom skogen

bara för att nå närmaste läkare.

En miljard människor bor
i världens mest avlägsna samhällen

och trots alla teknologiska framsteg
i modern medicin och teknik

når våra uppfinningar inte fram.

Dessa samhällen har halkat efter

eftersom de anses vara för svåra att nå

och för svåra att bistå.

Sjukdom är universellt;

tillgång till sjukvård är inte det.

När jag insåg detta
tändes en gnista inom mig.

Ingen ska behöva dö bara för att de bor
för långt borta från en läkare.

Inget tillstånd borde vara permanent.

Hjälpen i detta fall
kom inte utifrån,

utan faktiskt inifrån.

Den kom från samhällena.

Här är Musu.

Ute på Liberias landsbygd,

där de flesta flickor
inte har möjlighet att gå ut grundskolan,

hade Musu varit ihärdig.

Vid 18 års ålder
hade hon gått ut gymnasiet

och hon återvände till sitt samhälle.

Hon såg att inget av barnen
fick behandling

för sjukdomar de behövde behandling för -

t ex malaria och lunginflammation.

Hon anmälde sig som frivillig.

Det finns miljontals frivilliga likt Musu
på landsbygderna runtom i världen,

och vi började fundera;

Personer som Musu kunde faktiskt
hjälpa oss att lösa problemet.

Vårt sjukvårdssystem
är byggt på så vis

att diagnostiseringen
och utskrivandet av mediciner

begränsas till en grupp sjukskötare
och läkare likt mig själv.

Men skötarna och läkarna
finns ofta i städerna

och då hamnar samhällen där folk
som Musu bor på efterkälken.

Så vi började ställa några frågor:

Kunde vi omstrukturera sjukvårdssystemet?

Kunde vi låta ortsbor, likt Musu,

vara en del av eller till och med kärnan
i vårt medicinska team?

Tänk om Musu kunde hjälpa oss
föra sjukvården från klinikerna i stan

till sina grannar ute på landsbygden?

Musu var 48 år när jag träffade henne.

Och trots hennes talang och ihärdighet

hade hon inte haft
ett betalt jobb på 30 år.

Tänk om tekniken kunde stödja henne?

Tänk om vi kunde investera i henne
med riktig utbildning,

utrusta henne med riktiga mediciner

och ge henne ett riktigt arbete?

År 2007 försökte jag
besvara dessa frågor

och min fru och jag
skulle gifta oss samma år.

Vi bad vår släkt att istället för
att ge oss bröllopsgåvor,

donera pengar

så att vi kunde få en startsumma
att grunda vår ideella verksamhet.

Tro mig, jag är mer romantisk än så.

(Skratt)

Vi fick ihop 6 000 dollar

och med några liberianer och amerikaner

grundade vi en organisation
som heter Last Mile Health.

Vårt mål är att placera vårdpersonal

så att alla har tillgång
till dem, överallt.

Vi tog fram en process med tre steg:

utbilda, utrusta och betala -

för att satsa mera
på att frivilliga likt Musu

kunde bli assisterande sköterskor,

kunde bli lokala sjukvårdare.

Först utbildade vi Musu
att förebygga, diagnostisera och vårda

de 10 vanligaste sjukdomarna
som påverkade hennes by.

En handledande sjuksköterska
besökte henne varje månad.

Vi utrustade henne
med modern medicinsk teknik,

till exempel snabbtestet för malaria
som kostar 1 dollar,

som finns i en ryggsäck
full med mediciner som den här

för att behandla lunginflammation,

men framförallt

en smarttelefon med vilken hon följer
och rapporterar epidemier.

Slutligen uppmärksammade vi
värdigheten i Musus arbete.

Vi tog fram ett kontrakt
med Liberias regering,

betalade henne lön

och gav henne en chans
till ett riktigt jobb.

Och hon är fantastisk.

Musu har lärt sig
över 30 medicinska procedurer,

allt från att upptäcka
undernäring hos barn,

bedöma orsaken till ett barns hosta
med hjälp av en smarttelefon,

stödja människor med HIV

till att ge uppföljande vård
till patienter med amputationer.

Som medlemmar i vårt team,

som assisterande sköterska,

kan lokala sjukvårdare hjälpa till med

att det mesta som din husläkare
skulle ta hand om

kommer fram till ställen
dit de flesta husläkarna aldrig kan åka.

En av mina favoritsysslor
är att vårda patienter

tillsammans med lokala sjukvårdare.

Förra året besökte jag A.B.,

och precis som Musu hade han också
haft möjlighet att gå i skola.

Han gick i högstadiet i åttonde klass

när hans föräldrar dog.

Han blev föräldralös
och måste avbryta skolan.

Förra året anställde och utbildade vi A.B.
som lokal sjukvårdare.

Medan han gjorde hembesök

träffade han den här pojken
som heter Prince,

vars mamma hade haft problem
med att amma honom,

och vid 6 månaders ålder
höll han på att tyna bort.

A.B. hade just lärt sig att använda
detta färgkodade måttband

som man mäter ett barns överarm med
för att diagnostisera undernäring.

A.B. märkte att Princes mått
låg i den röda zonen,

ett tecken på att han behövde sjukvård.

Så A.B. tog Prince
och mamman ner till floden,

steg ner i kanoten

och paddlade i fyra timmar
för att komma till sjukhuset.

När Prince senare blev utskriven

lärde A.B. mamman

hur man matar babyn med tilläggsnäring.

För ett par månader sedan

fick jag besöka Prince med A.B.
och han är en liten knubbig kille.

(Skratt)

Han uppnår sina utvecklingsmål,
han kan dra sig upp till stående

och kan till och med säga några ord.

Jag är så inspirerad
av dessa lokala sjukvårdare.

Jag frågar dem ofta
varför de valt detta arbete,

och när jag ställde frågan
till A.B. sade han:

"Sedan jag hoppade av skolan
är det här första gången

som jag har möjligheten att skriva.

Min hjärna piggnar till."

A.B:s och Musus berättelser
har lärt mig något grundläggande

om att vara människa.

Vår vilja att hjälpa andra

kan faktiskt hjälpa oss själva
att förändra våra egna förhållanden.

Jag blev väldigt rörd av hur stark
vår vilja att hjälpa våra grannar kan vara

när vi, för ett par år sedan,

möttes av en global katastrof.

I december 2013

hände något i Guineas regnskogar
på andra sidan gränsen från oss.

Ett barn som hette Emile började spy,
fick feber och diarré.

Han bodde i ett område med få vägar

där det rådde
en stor brist på sjukvårdare.

Emile dog,

och några veckor senare dog hans syster,

och några veckor senare dog hans mamma.

Den här sjukdomen spred sig
från samhälle till samhälle.

Och först tre månader senare

insåg världen att det var ebola.

Det var fråga om minuter
och vi hade förlorat månader

och då hade viruset redan spritt sig
som en löpeld genom Västafrika

och senare till andra delar av världen.

Företag stängde sina dörrar,
flygbolag ställde in rutter.

När krisen var som värst,
när vi fick veta

att 1,4 miljoner
människor kanske var smittade,

när vi fick veta att de flesta skulle dö,

när vi förlorat nästan allt hopp,

då stod jag tillsammans
med en grupp vårdpersonal

i regnskogen där epidemin
just hade brutit ut.

Vi höll på att utbilda och utrusta dem

för att kunna sätta på maskerna,
handskarna och dräkterna de behövde

för att skydda sig mot viruset

medan de vårdade sina patienter.

Jag minns rädslan i deras ögon.

Och jag minns att jag vakade hela natten,
rädd för att jag kanske fattat fel beslut

om att låta dem fortsätta.

När ebola hotade att kuva mänskligheten

trotsade Liberias
lokala vårdpersonal rädslan.

De gjorde vad de alltid gjort:

De följde sitt kall att hjälpa grannarna.

Ortsbor överallt i Liberia
lärde sig symtomen på ebola,

följde med sjuksköterskor och läkare
på hembesök för att hitta de sjuka

och föra dem till sjukhus.

De spårade tusentals människor
som hade utsatts för viruset

och lyckades på så sätt hindra
virusets spridning.

Kring 10 000 lokala sjukvårdare
riskerade sina egna liv

för att hitta viruset
och hindra dess framfart.

(Applåder)

Idag har vi kontroll
över ebolan i Västafrika

och vi har lärt oss några saker.

Att områden utan sjukvård på landsbygden

kan gynna sjukdomar

och det är farligt för oss alla.

Vi har lärt oss

att det mest effektiva nödsystemet
är ett enkelt system

som måste nå ut till alla samhällen,

också på landsbygden där Emile bodde.

Och framförallt: Vi har lärt oss
av de modiga vårdarbetarna i Liberia

att vi som människor inte definieras
av de tillstånd vi möter

hur hopplösa de än må verka.

Vi definieras av hur vi reagerar på dem.

Under de senaste 15 åren

har jag sett styrkan i den här idén

att omvandla vanliga medborgare
till lokala sjukvårdare -

till vardagshjältar.

Och jag har sett det överallt,

från Västafrikas skogssamhällen

till Alaskas avlägsna fiskebyar.

Det stämmer,

de här vårdarbetarna
utför inte neurokirurgi

men de gör det möjligt

att göra sjukvården tillgänglig
för alla, oberoende av var man bor.

Och nu då?

Vi vet att det fortfarande finns
miljontals människor som dör

av sjukdomar som kan förebyggas

på landsbygden överallt i världen.

Och vi vet att de flesta
av dödsfallen inträffar

i dessa 75 blåfärgade länder.

Vi vet också

att om vi utbildade en armé
av lokala sjukvårdare

i endast 30 livräddande färdigheter,

då kunde vi rädda nästan
30 miljoner människor före år 2030.

30 färdigheter kunde rädda
30 miljoner liv före år 2030.

Det är inte bara en teori -

vi bevisar att det fungerar.

I Liberia utbildar regeringen
tusentals arbetare likt A.B. och Musu

efter ebola,

för att kunna erbjuda sjukvård
till varje barn och familj i landet.

Och vi har äran
att arbeta med dem

och samarbetar nu
med ett antal organisationer

som arbetar internationellt

för att hjälpa andra länder göra detsamma.

Om vi kan hjälpa dem bygga ut detta

kan vi rädda miljontals liv

och samtidigt

skapa miljontals jobb.

Vi kan bara inte göra det utan tekniken.

Människor är rädda för att tekniken
ska stjäla våra arbeten,

men när det gäller lokal vårdpersonal

har tekniken varit central
för att skapa arbeten.

Utan tekniken -
utan denna smarttelefon,

utan detta snabbtest -

hade det varit omöjligt för oss
att anställa A.B. och Musu.

Och det är dags för tekniken
att hjälpa oss utbilda människor

fortare och bättre
än någonsin tidigare.

Som läkare

använder jag mig av teknik
för att hålla mig uppdaterad.

Jag använder smarttelefoner,
appar och webbkurser.

Men när A.B. vill lära sig något nytt,

då måste han hoppa i sin kanot

och paddla till skolningscentret.

Och när Musu kommer till kursen

använder hennes instruktörer
blädderblock och filtpennor.

Varför skulle inte de ha
samma tillgång till information som jag?

Om vi verkligen vill

att lokal vårdpersonal
ska kunna rädda liv

och mera därutöver,

då måste vi ändra på den här
gammalmodiga undervisningen.

Tekniken kan göra stor skillnad här.

Jag har stor respekt
för den digitala utbildningsrevolutionen

som till exempel Khan Academy
och edX gått i spetsen för.

Och jag tycker det är dags;

Det är dags att slå samman

den digitala utbildningsrevolutionen

och den lokala sjukvårdsrevolutionen.

Detta för mig till
mitt TED Prize-önskemål:

"Jag önskar -

Jag önskar att ni hjälper oss
att rekrytera den största armén

av lokal vårdpersonal världen nånsin sett

genom att skapa Community Health Academy,

en global plattform att utbilda,
koppla samman och bemyndiga."

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Tack.

Tanken är denna:

Vi skapar och upprätthåller

de bästa digitala utbildningsresurserna.

Vi för dem till lokala sjukvårdare

runtom i världen,
bland annat A.B. och Musu.

De tar videolektioner
i hur man vaccinerar barn

och går webbkurser
i hur man upptäcker virusutbrott

så de inte är beroende av blädderblock.

Vi hjälper länderna
att auktorisera dessa arbetare

så att de inte förblir
en ouppmärksammad, underskattad grupp

utan blir en känd,
bemyndigad yrkesgrupp,

precis som sjukskötare och läkare.

Vi skapar ett nätverk
av företag och entreprenörer

som tagit fram innovationer
som kan rädda liv

och hjälper dem att kontakta
arbetare som Musu

så att hon kan serva sitt samhälle bättre.

Och vi jobbar ihärdigt med
att övertala regeringar

att göra lokal vårdpersonal
till grundstenen i sin vårdstrategi.

Vår plan är att testa och bygga upp
prototypen av utbildningen i Liberia

och några andra samarbetsländer,

och efter det sprider vi det globalt,

inklusive landsbygden i Nordamerika.

Med styrkan i denna plattform

kan vi lättare övertyga länderna om

att en revolution inom sjukvården
verkligen är möjlig.

Min dröm är att den här akademin
bidrar till utbildningen

av hundratusentals lokala sjukvårdare

så att de kan föra sjukvården
till sina grannar -

till de hundratals miljoner

som bor på världens mest avlägsna orter,

allt från Västafrikas skogssamhällen

till de avlägsna fiskebyarna i Alaska;

från Appalachernas bergstoppar
till Afghanistans berg.

Om ni delar denna vision,

gå in på communityhealthacademy.org

och bli en del av revolutionen.

Låt oss veta om din organisation
eller någon du känner kan hjälpa oss

i vårt försök att bygga upp akademin
under det kommande året.

När jag nu ser ut över det här rummet

inser jag att vår resa i livet
ständigt påverkas

av människorna runtom oss.

Så många här idag har deltagit
i det här arbetet.

Vi är ärade att få vara en del
av denna gemenskap

och att den här gemenskapen
är villig att axla

en så djärv plan som denna.

Därför vill jag till sist dela med mig

en reflektion.

Jag tänker allt mer på
vad min far lärde mig.

Nuförtiden är jag också far;

Jag har två söner

och min fru och jag fick nyligen veta
att hon väntar vårt tredje barn.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Jag vårdade nyss en kvinna i Liberia

som, likt min fru,
genomgick sin tredje graviditet.

Men till skillnad från min fru

hade hon aldrig fått prenatal vård
med sina två första barn.

Hon bodde i ett isolerat samhälle
i skogen där de i hundra år

levt utan sjukvård

tills ...

tills förra året då en sjuksköterska
utbildade hennes grannar

till lokala sjukvårdare.

Så där stod jag

och tog emot patienten
som var 2/3 in i sin graviditet.

Jag tog fram ultraljudet
för att kolla på fostret

och hon började berätta om
sina första två barn

och när jag förde ultraljudssonden
över hennes mage

avbröt hon sig själv mitt i meningen.

Hon vände sig till mig och sade:

"Doktorn, vad är det för ljud?"

Det var första gången
som hon hörde sitt barns hjärtslag.

Och hennes ögon lyste upp på samma sätt
som min frus och mina egna ögon lyste upp

när vi fick höra vår babys hjärtslag.

Genom mänsklighetens historia

har sjukdom varit universellt
medan sjukvård inte varit det.

Men som en vis man en gång sa till mig:

Inget tillstånd är permanent.

Tiden är inne.

Tiden är inne för oss att gå
så långt det krävs

för att förändra tillståndet tillsammans.

Tack.

(Applåder)