iO Tillett Wright: Femtio nyanser av homon

Artist iO Tillett Wright har fotograferat 2000 personer som anser sig tillhöra LBGTQ-spektrat och frågat många av dem: Kan du säga hur många procent gay eller straight du är? De flesta, skulle det visa sig, anser sig höra hemma i en sexuell gråzon, varken 100% gay eller straight. Vilket skapar ett problem när det gäller diskriminering. Var drar man gränsen? (Filmad på TEDxWomen.)

Människor börjar placera varandra i fack

vid samma ögonblick som vi ser varandra för första gången –

Är den här personen farlig? Är hen attraktiv?

Är hen en tänkbar partner? Finns det en chans för nätverkande?

Vi gör det här lilla förhöret varje gång vi möter en ny person

för att skapa ett mentalt CV åt dem.

Vad heter du? Var kommer du ifrån?

Hur gammal är du? Vad jobbar du med?

Sen blir vi mer personliga.

Har du haft några sjukdomar?

Har du varit skild?

Har du dålig andedräkt just nu när du svarar på mitt förhör?

Vad gillar du? Vem gillar du?

Vilket kön gillar du att ligga med?

Jag fattar!

Vi är neurologiskt programmerade

att söka oss till människor som liknar oss själva.

Vi börjar forma grupper så fort vi är gamla nog

att veta hur det känns att bli accepterad.

Vi skapar band grundade på vadhelst vi kan hitta –

musiksmak, härkomst, genus, var vi växte upp.

Vi söker oss till miljöer som förstärker våra personliga val.

Ibland, dock, kan det kännas som att frågan "vad gör du?"

är som att någon öppnar en pytteliten låda

och ber dig klämma dig in i den.

För kategorierna är, finner jag, för begränsande.

Facken är för smala.

Och det kan bli farligt på riktigt.

Jag bör nog nämna detta om mig själv, dock,

innan vi går för djupt in på detta.

Jag växte upp i en väldigt skyddad miljö.

Jag växte upp på Manhattan i början på 80-talet,

två kvarter från punkmusikens vagga.

Jag var skyddad från trångsynthet

och religiösa hems sociala restriktioner.

Där jag kommer ifrån var det du som var konstig om du inte var

en dragqueen, radikal tänkare eller

någon sorts performance-artist.

(Skratt)

Det var en oortodox barndom,

men ett barn på gatorna i New York

lär sig att lita på sin egen instinkt,

lär sig hur man fullföljer sina egna idéer.

Så när jag var sex, bestämde jag mig för att jag ville vara en pojke.

Jag kom till skolan en dag och mina kompisar lät mig inte vara med och spela basket.

De sa att tjejer inte fick spela.

Så jag gick hem, rakade av håret,

och kom tillbaka till skolan nästa dag och sa, "Jag är en kille."

Jag menar, vem vet, eller hur?

När man är sex kanske man kan göra så.

Jag ville inte att någon skulle veta att jag var en tjej, så det gjorde de inte.

Jag höll uppe fasaden i åtta år.

Det här är jag när jag var elva.

Jag spelade en unge som hette Walter

i en film som hette "Julian Po."

Jag spelade en liten skitunge som hängde efter Christian Slater och irriterade honom.

Jag var alltså en barnskådespelare

som spelade dubbel teater med min identitet,

för ingen visste att jag i själva verket var en tjej som spelade kille.

Faktiskt så visste ingen i mitt liv att jag var tjej --

inte mina lärare i skolan, inte mina vänner,

inte regissörerna jag jobbade med.

Ungar kom ofta fram till mig i klassrummet

och tog tag i min hals för att kolla om jag hade ett adamsäpple

eller tog mig i skrevet för att se vad jag hade där.

När jag gick på toaletten brukade jag vända mina skor

så det såg ut som att jag stod upp och kissade.

Jag fick panikattacker när jag sov över

när jag försökte säga till tjejer att de nog inte ville pussa mig

utan att försäga mig.

Det är värt att nämnas, dock,

att jag inte hatade min kropp eller mina könsdelar.

Det kändes inte som att jag var i fel kropp.

Jag kände det som att jag spelade ett stycke komplicerad teater.

Jag hade inte kvalificerat som transperson.

Om min familj hade trott på terapi

hade de antagligen ställt diagnosen

könsidentitetsstörd eller liknande på mig

och satt mig på pubertetsstävjande hormoner.

Men i mitt specifika fall,

så vaknade jag bara upp en dag när jag var fjorton,

och bestämde att jag ville vara tjej igen.

Puberteten hade slagit till, och jag hade ingen aning om vad det betydde att vara tjej,

och jag var redo att ta reda på vem jag faktiskt var.

När ett barn har betett sig som jag hade,

så behöver de knappast riktigt komma ut, eller hur?

Ingen skulle direkt bli chockad.

(Skratt)

Men mina föräldrar bad mig aldrig att definiera mig själv.

När jag var femton, och ringde min pappa

och sa att jag hade blivit kär

så var det sista vi tänkte på, bägge två,

att diskutera konsekvenserna av

att min första kärlek var en tjej.

Tre år senare, när jag blev kär i en man,

höjde ingen av mina föräldrar på ögonbrynen heller.

Ni förstår, den stora lyckan med att ha haft en okonventionell uppfostran

är att jag aldrig blev ombedd att definiera mig själv

som det ena eller det andra, någonsin.

Jag fick bara vara jag, jag fick växa och ändra mig när och hur som helst.

Så för fyra-fem år sedan

väckte förslag 8, den stora äktenskapsjämlikhetsdebatten,

mycket uppståndelse runt om här i landet.

Och på den tiden tänkte jag inte mycket på

det där med att gifta mig.

Men det slog mig hur Amerika,

ett land med så skamfilat rykte när det gäller mänskliga rättigheter,

kunde så uppenbart vara på väg att göra om samma misstag.

Och jag minns att jag såg diskussionen på teve

och tänkte: interessant hur

separationen mellan kyrkan och staten

var samma gränsdragare genom landet

mellan ställen där folk trodde på äktenskapsjämlikhet

och ställen där de inte gjorde det.

Och sen tänkte jag att den här diskussionen ritade gränser runt mig.

Om det här var ett krig med två motsatta sidor,

var jag automatiskt på gay-sidan

eftersom jag inte var hundra procent straight.

Vid den här tiden höll jag just på att komma ut

ur den här åttaåriga identitetskrisen

då jag gick från att vara en pojke

till att bli en märklig tjej som såg ut som en kille i tjejkläder

för att sedan överkompensera åt andra hållet och börja klä mig

i väldigt lite kläder och jaga killar,

för att slutligen landa i en tvekande upptäcktsfärd inom vad jag faktiskt var,

en tomboy-aktig tjej

som gillade både killar och tjejer beroende på person.

Jag hade tillbringat ett år med att fotografera denna nya generation tjejer som var lite som jag,

som föll lite mellan stolarna –

tjejer som åkte skateboard men bar spetsunderkläder,

tjejer som hade killfrisyrer men nagellack samtidigt,

tjejer som matchade ögonskuggan med sina blåmärken på knäna.

tjejer som gillade tjejer och killar som alla gillade killar och tjejer

som alla hatade att bli placerade i fack.

Jag älskade de här människorna, och jag beundrade deras frihet,

men jag såg också att utanför vår utopiska bubbla

rasade samtidigt dessa debatter

där förståsigpåare liknade vår kärlek vid tidelag på riksteve.

Och den övermäktiga insikten sköljde över mig,

av att jag var en minoritet i mitt eget hemland

grundat på en liten del av mina egenskaper.

Jag var i lagens mening en andra klassens medborgare.

Jag var inte någon aktivist.

Jag har aldrig viftat några flaggor.

Men jag plågades av frågan:

Hur kan någon rösta för färre rättigheter

för de flesta jag känner,

baserat på ett av deras personlighetsdrag?

Hur kunde de säga att vi som grupp

inte förtjänade lika rättigheter som alla andra?

Var vi ens en grupp? Vad då för grupp?

Och hade dessa människor någonsin ens medvetet mött något av offren för deras diskriminering?

Visste de vilka de röstade mot och hur det påverkade dem?

Och då slog det mig,

att kanske, om de kunde se oss i ögonen,

oss de tilldelade andra klassens medborgarskap,

skulle det bli svårare för dem att fortsätta.

Skulle det få dem att stanna upp.

Naturligtvis kunde jag inte bjuda 20 miljoner på middag,

så jag kom på ett sätt att presentera dem för varandra genom fotografier,

utan några konstgrepp, utan ljussättning,

och utan någon annan styrning från min sida.

För när man tittar på ett fotografi kan man urskilja ett lejons morrhår

utan rädsla att han ska bita huvudet av en.

För mig innebär foto inte bara att exponera film,

utan också att exponera åskådaren

för någonting nytt, en plats de inte har varit på tidigare,

men, viktigast av allt, för människor de kanske är rädda för.

Life magazine har introducerat generationer

för avlägsna kulturer de aldrig visste fanns, genom bilder.

Så jag bestämde mig för att göra en serie mycket enkla porträtt,

ungefär som fångporträtt.

Och jag bestämde mig helt enkelt för att fotografera vem som helst i landet

som inte var hundra procent straight,

vilket, om du inte redan visste det, är ett obegränsat antal.

(Skratt)

Så det var ett väldigt stort åtagande,

och för att kunna genomföra det behövde vi lite hjälp.

Så jag sprang ut i vinterkylan

och fotograferade varenda person jag kunde få tag på

i februari för två år sedan.

Och jag tog dessa foton och gick till Human Rights Campaign och bad dem om hjälp.

Och de sponsrade två veckors fotograferande i New York.

Och så skapade vi detta.

(Musik)

Video: Jag heter IO Tillett Wright och jag är konstnär, född och uppvuxen i New York City.

(Musik)

Självklara Sanningar är en fotografisk dokumentation av Amerikas LGBTQ-personer av idag.

Mitt syfte är att ta enkla porträtt

av personer som inte är hundra procent straight

eller känner att de faller under LGBTQ-spektrat på något annat sätt.

Mitt mål är att visa upp den mänsklighet som finns inom oss alla

genom enkelheten i ett ansikte.

(Musik)

"Vi håller dessa sanningar som självklara, att alla människor är skapade lika."

Det står i USA:s självständighetsförklaring.

Vi håller på att misslyckas, som nation,

med att upprätthålla de grundpelare vi byggdes på.

Det finns ingen jämlikhet i USA.

["Vad betyder jämlikhet för dig?"]

["Giftermål"] ["Frihet"] ["Mänskliga rättigheter"]

["Behandla varje person som du själv vill bli behandlad"]

Det är när du inte behöver tänka på det, helt enkelt.

Kampen för lika rättigheter handlar inte bara om samkönade äktenskap.

Idag kan du i 29 delstater, mer än hälften av detta land,

helt lagligt få sparken på grund av din sexualitet.

["Vem ansvarar för jämlikheten?"]

Jag har hört hundratals människor ge samma svar:

"Vi bär alla ansvaret för jämlikhet."

Så här långt har vi fotat 300 ansikten i New York City.

Och vi hade inte kunnat genomföra något av det

utan det generösa stöd vi fått av Human Rights Campaign.

Jag vill sprida projektet till resten av landet.

Jag vill besöka 25 amerikanska städer, och jag vill fotografera fyra eller fem tusen personer.

Det här är mitt bidrag till min generations kamp för mänskliga rättigheter.

Jag utmanar dig att se dessa personer i ögonen

och säga till dem att de är värda mindre än vilken annan människa som helst.

(Musik)

["Självklara Sanningar"]

["4000 ansikten Amerika över"]

(Musik)

(Applåder)

IO Tillett Wright: Ingenting över huvud taget hade kunnat förbereda oss på vad som hände efter det.

Nästan 85 000 personer såg videon,

och sen började de emaila oss från landets alla hörn

och be oss komma till deras städer och hjälpa dem att visa deras ansikten.

Och många fler ville visa sina ansikten än jag hade räknat med.

Så jag ändrade mitt direkta mål till 10 000 ansikten.

Den här videon gjordes våren 2011,

och till och med idag har jag rest till nästan 20 städer

och fotograferat nästan 2 000 personer.

Jag vet att detta är ett tal,

men jag skulle vilja att vi är tysta i en minut

och tittar på dessa ansikten

för det finns inget mer jag kan tillägga till dem.

För om en bild säger mer än tusen ord,

måste en bild av ett ansikte kräva ett helt nytt vokabulär.

Så efter vi hade rest och pratat med människor

på ställen som Oklahoma och småstäder i Texas,

fann vi bevis för att vår ursprungliga tanke var mitt i prick.

Synbarhet är verkligen nyckeln.

Igenkännbarhet är på riktigt inkörsporten till empati.

När något kommer på tal i ens eget vardagsrum eller nära ens egen familj

är man sannolikt mycket mer mottaglig för att sympatisera med det

eller utforska ett annat perspektiv att se det från.

Naturligtvis mötte jag under mina resor även människor

som hade skilt sig juridiskt från sina barn för att de inte var heterosexuella,

men jag mötte också sydstatsbaptister

som hade bytt kyrka eftersom deras dotter var lesbisk.

Att väcka medlidande blev ryggraden för Självklara Sanningar.

Men en sak började jag lära mig som var väldigt intressant:

Självklara Sanningar suddar inte ut gränserna mellan oss.

I själva verket är det tvärtom, de understryker dem.

De presenterar inte bara mångfalden

man kan finna i en grupp av olika människor,

utan också komplexiteten som finns i varje individ.

Det handlade inte om att vi hade för många fack, utan att vi hade för få.

Vid en tidpunkt insåg jag att min idé att fotografera "homosexuella" hade ett inneboende fel,

för det finns en miljon olika nyanser av "homon".

Här trodde jag att jag gjorde något bra,

när jag i själva verket hjälpte till att bevara det jag hade kämpat hela mitt liv emot --

ännu ett fack.

Jag la till ett svarsfält på formuläret jag gav till modellerna

där jag bad dem att uppskatta

hur gay de var på en skala från ett till 100 procent.

Och jag fick bevittna så många existentiella kriser spelas upp framför mig.

(Skratt)

Folk visste inte vad de skulle göra,

för de hade aldrig fått det alternativet presenterat för sig förut.

Kan man mäta öppenhet?

Så snart de kom över chocken, dock,

så angav de i allmänhet en siffra mellan 70 och 95 procent

eller mellan tre och 20.

Naturligtvis fanns det många som valde 100 procent det ena eller det andra,

men jag såg att en mycket större andel av människorna

identifierade sig som något mycket mer nyanserat.

Jag fann att de flesta föll inom ett spektrum jag kommit att kalla "grått".

Låt oss vara klara över en sak dock -- och detta är mycket viktigt --

jag menar inte på något sätt att läggning inte existerar.

Och jag tänker inte ens ta upp frågan om val kontra biologiskt faktum,

för om någon av er råkar vara av uppfattningen

att sexuell läggning är ett val,

uppmanar jag er att gå ut och försöka vara grå.

Jag kan ta en bild på dig som tack för medverkan.

(Skratt)

Vad jag försöker säga är att människor inte är endimensionella.

Den viktigaste lärdomen vi kan dra från procenttestet är denna:

Om vi har gay-personer här

och straighta här borta

och även om vi erkänner att de flesta identifierar sig

som någonting närmre den ena ytterligheten eller den andra,

så finns det ett stort spektrum av människor där i mitten.

Och den verklighet som detta visar på är komplicerad.

För om man till exempel röstar igenom en lag

som tillåter en chef att sparka en anställd på grund av homosexuellt beteende,

var, exakt, drar man den gränsen?

Är det här borta, vid de som har haft en eller två heterosexuella upplevelser?

Eller är det här,

bland de som bara har haft en eller två homosexuella erfarenheter så långt?

Var, precis, blir man en andra klassens medborgare?

En annan intressant sak jag har lärt mig från projektet och mina resor

är vilken klen gemensam nämnare sexuell läggning är.

Efter att ha rest så mycket och mött så många människor

ska jag säga dig att det finns lika många idioter och raringar

och demokrater och republikaner och sportfånar och divor

och alla andra uppdelningar du kan tänka dig

inom LGBT-världen

som det finns inom den mänskliga rasen.

Förutom det faktum att vi lever med en hand bakbunden inför lagen,

och så fort du går utanför vår gemensamma historia av fördomar och kamp,

förutom att vi inte är straighta

har vi inte nödvändigtvis någonting gemensamt.

Så i den oändliga spridning som Självklara Sanningar alltid är,

som det förhoppningsvis framgår genom fler och fler plattformar,

busskurer, reklamskyltar, Facebooksidor, skärmsläckare,

kanske kan ur detta tåg av mänsklighet

något intressant och fruktbart börja hända.

Förhoppningsvis kommer dessa kategorier, dessa binärer,

dessa överförenklade fack

börja bli överflödiga och falla bort.

För de beskriver egentligen inget vi ser

och ingen vi känner och inget vi är.

Vad vi ser är människor i deras fulla glans.

Och när vi ser dem blir det svårare att förneka deras mänsklighet.

Åtminstone hoppas jag att det blir svårare att förneka deras mänskliga rättigheter.

Så är det mig specifikt

som du vill välja att förneka rätten till ett hem,

rätten att adoptera barn, rätten att få gifta mig,

friheten att handla här, bo här, köpa här?

Är jag den du inte vill kännas vid

som ditt barn eller din bror eller din syster eller din mor eller din far,

din granne, din kusin, din farbror eller morbror, presidenten,

din lokala polisofficer eller brandman?

Det är för sent.

För jag är redan alla de sakerna.

Vi är redan alla de sakerna, och har alltid varit.

Så snälla, bemöt oss inte som främlingar,

hälsa på oss som era medmänniskor, punkt.

Tack.

(Applåder)