Vad händer när en uthängning på nätet löper amok

Att Twitter ger röst åt de röstsvaga var länge en sanning som Jon Ronson nöjde sig med. Plattformen gav oss alla möjlighet att säga ifrån och slå tillbaka mot upplevd orättvisa. Men någonstans på vägen gick det snett. I sitt passionerade, vältaliga föredrag förklarar Ronson hur vi alltför ofta beter oss som en ylande flock - och att det är hög tid att ompröva hur vi interagerar online.

När Twitter var ungt fungerade det
som ett radikalt biktbås.

Folk erkände pinsamma hemligheter
om sig själva, och andra svarade

"Åh, jag är precis likadan!"

Människor utan röst upptäckte
att de hade fått en röst,

en kraftfull, vältalig röst.

Om en tidning publicerade en rasistisk
eller homofobisk text,

upptäckte vi att vi kunde
göra något åt det.

Vi kunde komma åt dem.

Vi hade ett vapen som vi,
men inte de, begrep:

Uthängning i sociala medier.

Annonsörer drog tillbaka reklam.

När mäktiga människor
missbrukade sina privilegier,

gav vi oss på dem.

Det var en demokratisering av rättvisan.

Hierarkier plattades ut.

Vi skulle göra saker bättre.

Strax därpå blev den populärvetenskaplige
författaren Jonah Lehrer påkommen

med att plagiera och hitta på citat,

och han har berättat för mig
att han överväldigades av skam och ånger.

Han fick ett tillfälle

att be om ursäkt offentligt
vid en lunch för en stiftelse.

Det skulle bli hans livs viktigaste tal.

Kanske kunde han få frälsning.

Han visste i förväg att stiftelsen
skulle strömma talet live,

men det han inte visste förrän han kom,
var att de ställt en enorm skärm

med hans Twitter-flöde
precis bredvid hans huvud.

(Skratt)

En annan skärm framför ögonen på honom.

Jag tror inte att stiftelsen
gjorde detta av illvilja.

Jag tror att de saknade koll.

Att detta var det unika ögonblick
när den vackra aningslösheten hos Twitter

krockade med en allt grymmare verklighet.

Några tweets som fyllde hans synfält
medan han försökte be om ursäkt:

"Jonah Lehrer tråkar ut oss
till förlåtelse."

(Skratt)

Och, "Jonah Lehrer har inte visat
att han är kapabel att känna skam."

Den måste ha skrivits
av världens bästa psykiatriker,

som kan se detta på en liten gubbe
bakom en kateder.

Och, "Jonah Lehrer är bara
en j-vla sociopat."

Det där sista är typiskt mänskligt:
att avhumanisera människor vi sårar.

Därför att vi vill förgöra folk
men inte må dåligt av det.

Föreställ er en riktig domstol,

den anklagade stod i mörkret
och bad om en andra chans,

och juryn vrålade:

"Dödstråkigt! Sociopat!"

(Skratt)

I rättegångsfilmer brukar vi sympatisera
med den godhjärtade försvarsadvokaten,

men ge oss makt
och vi blir drakoniska domare.

Makten växlar fort.

Vi gav oss på Jonah för vi tyckte
att han missbrukat sin ställning,

men då låg Jonah redan på golvet
och vi fortsatte att sparka,

och berömde oss över våldet.

Och det började kännas konstigt och tomt

om det inte fanns en mäktig person
som missbrukat sin ställning

som vi kunde ge oss på.

En dag utan någon att hänga ut
började kännas som en dag

då vi stod stilla och petade naglarna.

Låt mig berätta en historia.

Den handlar om en kvinna, Justine Sacco.

Hon jobbade med PR i New York,
och hade 170 Twitter-följare,

som hon twittrade små syrliga skämt för.

Som det här, på ett plan
från New York till London:

["Knäpp tysk kille: Du reser första klass.
Det är 2014. Skaffa deodorant."]

[Inre monolog, inandandes odör.
Tack gode gud för läkemedel.]

Justine fnissade för sig själv,
skickade iväg, fick inga svar,

och hon blev dyster
som vi alla blir

när Internet inte applåderar
när vi är roliga.

(Skratt)

Ekande tystnad när Internet inte svarar.

Så kom hon fram till Heathrow,
och fick lite tid över

innan nästa flyg, så hon kom på
ett annat litet syrligt skämt:

[På väg till Afrika. Hoppas jag inte
får AIDS. Skojar bara. Jag är ju vit!]

Hon fnissade, skickade iväg,
klev ombord, fick inga svar,

stängde av mobilen, somnade,

vaknade elva timmar senare,

slog på telefonen medan planet taxade,

och genast fanns det ett meddelande
från någon

som hon inte pratat med sedan gymnasiet,

som sade "Så sorgligt att se
vad som händer med dig."

Och ett annat meddelande från en nära vän:

"Ring mig genast."

"Du trendar mest i världen på Twitter."

(Skratt)

Det som hade hänt var att en
av hennes 170 följare skickade tweeten

till en reporter på Gawker,
som retweetade till sina 15 000 följare:

[Och nu ett roligt julskämt
från PR-chefen på IAC]

Och det blev som en blixt.

Några veckor senare
kontaktade jag reportern.

Jag mejlade och frågade hur det kändes.
Han svarade "Det kändes härligt."

Och så sa han,
"Men hon klarar sig säkert bra."

Men hon klarade sig inte bra.

För medan hon sov,

tog Twitter över hennes liv
och plockade isär det bit för bit.

Först kom filantroperna:

[Om du retar dig på Justines olyckliga ord
om AIDS, stöd @Cares arbete i Afrika.]

[Efter Justines vidriga, rasistiska tweet
donerar jag till @Care.]

Sedan kom de bortom upprörda:

[Jag saknar ord för Justines vidriga,
jävligt rasistiska tweet.

Jag är bortom upprörd.]

Var någon av er på Twitter den kvällen?
Några av er.

Översvämmades era twitter-flöden
av skämtet precis som mitt?

Jag tänkte som alla andra den kvällen:

Wow, någon har gjort bort sig rejält!

Någons liv kommer att bli hemskt!

Jag satte mig upp i sängen,

och lade kudden bakom huvudet,

och tänkte: Jag är inte övertygad om
att avsikten med skämtet var rasistisk.

I stället för att muntert ståta
med sin gynnade ställning,

kanske hon parodierade,
muntert ståtande med att vara gynnad.

Det är en tradition inom komedin,

som South Park, eller Colbert
eller Randy Newman.

Kanske var Justines brott att hon
inte var lika bra på det som Randy Newman.

När jag träffade Justine
några veckor senare i en bar,

var hon tillintetgjord,

och jag bad henne förklara skämtet,

och hon sade:
"I USA lever man som i en bubbla

när det gäller vad som händer
i tredje världen.

Jag gjorde narr av den bubblan."

En annan kvinna på Twitter den kvällen,
Helen Lewis som skriver för New Statesman,

skrev i en recension
av min bok om uthängning

att hon twittrade den kvällen:

"Jag är inte säker på att skämtet
var avsett att vara rasistiskt."

Och genast mottog hon
ett twitter-raseri på temat

"Du är också en privilegierad kärring."

Och skamset beskrev hon

att hon höll tyst och såg på
medan Justines liv slets sönder.

Det blev allt elakare:

[Hjälp till att anmäla
den fittan @JustineSacco]

Så kom ropen på att hon skulle sparkas.

[Lycka till med jobbsökandet
nästa år. #FåSparken]

Tusentals över hela världen tyckte

att det var deras plikt
att få henne sparkad.

[@JustineSacco karriärens
sista tweet. #InteLedsen]

Företag la sig i, och hoppades sälja varor
på bekostnad av Justines utplåning:

[Nästa gång du tänker twittra nåt dumt
innan planet lyfter,

se till att du flyger med @Gogo!]

(Skratt)

Många företag tjänade bra den kvällen.

Justines namn brukade googlas
40 gånger i månaden.

Från 20 december till månadens slut,

googlades hennes namn 1 220 000 gånger.

En Internet-ekonom berättade för mig
att det innebar att Google gjorde

mellan 120 000 och 468 000 dollar

på Justines utplåning, medan vi
som gjorde jobbet med att hänga ut -

vi fick ingenting.

(Skratt)

Vi var Googles obetalda
uthängnings-praktikanter.

(Skratt)

Och sedan kom trollen:

[Jag hoppas typ att
Justine Sacco får aids? lol.]

Och en annan:

"Någon HIV-positiv
borde våldta den slynan

så får vi se om hennes hudfärg
skyddar henne från AIDS."

Och den personen fick fri lejd.

Ingen gav sig på den personen.

Vi var allihop så till oss över
att få krossa Justine,

och våra förnedrings-hjärnor
är så enkelspåriga

att vi inte klarade
att samtidigt krossa någon

som krossade Justine på fel sätt.

Justine förenade verkligen
många skilda grupper den kvällen,

från filantroper till "våldta slynan".

[@JustineSacco Hoppas du får sparken!
Din galna jävel...

Ropa ut att du tänker köra
utan kondom i Afrika.]

Kvinnor har det alltid värre än män.

När en man blir uthängd låter det:
"Jag ska se till att du får sparken."

När en kvinna blir uthängd låter det:

"jag ska se till att du får sparken
och våldtagen och livmodern bortskuren."

Sen blev Justines arbetsgivare inblandade.

[IAC om @JustineSacco tweet: Detta är en
hemsk, stötande kommentar.

Den anställda är just nu
oanträffbar på en långflygning.]

Då förbyttes ilskan i upphetsning:

[Det enda jag önskar i julklapp är
att få se Justines ansikte när hon landar

och kollar sin inkorg
och röstbrevlåda. #sparken]

[När planet landar får Justine historiens
plågsammaste slå-på-mobilen-ögonblick]

[Snart ser vi slynan Justine få sparken -
LIVE - innan hon ens vet om det själv]

Vi serverades en underbar berättelse.

Vi visste något som Justine inte visste.

Kan ni tänka er något
mindre rättssäkert än detta?

Justine sov på ett plan
och kunde inte förklara sig,

och just detta var en stor del
av det roliga.

Den kvällen på Twitter betedde vi oss
som spädbarn som kryper mot en pistol.

Någon räknade ut exakt
vilket plan hon var på,

och länkade till en spårningssajt.

[British Airways flight 43
enligt tidtabell - ankommer om 1:34]

En hashtag började trenda globalt:

#HarJustineLandatÄn?

[Det är fantastiskt
att se någon förstöra sitt liv

som inte själv har en aning om det.
#HarJustineLandatÄn]

[Jag vill gå hem och lägga mig, men alla i
baren är fängslade av #HarJustineLandatÄn]

[Detta är nog det bästa
som händer denna fredagkväll.]

[Kan inte någon i Kapstaden åka till
flygplatsen och twittra när hon landar?]

Och gissa vad? Det fanns någon.

[@JustineSacco HAR faktiskt
landat i Kapstaden.]

Och vill ni veta hur man ser ut
när man upptäcker

att man just slitits i stycken
på grund av ett misstolkat liberalt skämt,

inte av troll utan
av trevligt folk som oss?

Så här ser man ut:

[Hon beslöt att ha solglasögon
som förklädnad.]

Så varför gjorde vi det?

Jag tror att vissa
var upprörda på riktigt,

men för andra var det nog för att Twitter
är ett verktyg för ömsesidigt godkännande.

Vi omger oss med människor
som tycker på samma sätt som vi,

och vi godkänner varandra,
och det känns verkligen bra.

Den som kommer i vägen
sorterar vi bort.

Vet ni vad det är motsatsen till?

Det är motsatsen till demokrati.

Vi ville visa att vi bryr oss om folk
som dör i AIDS i Afrika.

Vår önskan att uppfattas medkännande

är vad som fick oss att bete oss
så grundligt icke-medkännande.

Som Megan O'Gieblyn skrev
i Boston Review,

"Detta är inte social rättvisa.
Det är ett alternativ för katarsis."

I tre år har jag åkt jorden runt
och träffat människor som Justine Sacco -

och tro mig, det finns många
som Justine Sacco.

Nya varje dag.

Och vi vill tro att de mår bra,
men de mår inte bra.

Människorna jag mötte var sargade.

De berättade för mig om depression,

och ångest och sömnlöshet
och självmordstankar.

En kvinna jag pratade med, som också
berättat ett skämt som landade dåligt,

hon blev sjukskriven
i ett och ett halvt år.

Innan dess jobbade hon med vuxna
med inlärningssvårigheter,

och var tydligen bra på sitt jobb.

Justine fick sparken, förstås,
för sociala medier krävde det.

Men det var värre än så.

Hon tappade bort sig själv.

Hon vaknade mitt i natten,
och hade glömt vem hon var.

Hon blev påhoppad för att man tyckte
att hon missbrukat sin ställning.

Och det är såklart en bättre anledning
till påhopp än de saker

vi brukade hoppa på folk för,
som oäkta barn.

Men frasen "missbruka sin ställning"
har blivit ett godkännande

att slita isär nästan vem vi vill.

Uttrycket har devalverats,

och det får oss att tappa
förmågan till empati

och förmågan att skilja allvarliga
och bagatellartade överträdelser.

Justine hade 170 Twitterföljare,
så för att detta skulle fungera,

måste hon fiktionaliseras.

Det spred sig att hon var dotter
till gruvmiljardären Desmond Sacco.

[Låt inte Justine lura er,
hennes far är gruvmagnat.

Hon och hennes far är inte ledsna.]

Jag trodde att det var sant,

tills jag träffade henne i en bar
och frågade om hennes pappa miljardären,

och hon svarade "Min pappa säljer mattor."

Jag minns Twitters barndom,
när folk erkände

pinsamma hemligheter om sig själva,

och andra svarade,
"Å, jag är precis likadan!"

Nuförtiden är vi på jakt efter
människors pinsamma hemligheter.

Du må leva ett sunt, moraliskt liv,

men en dålig formulering
i en tweet kan överrösta allt,

bli en ledtråd till din "dolda ondska".

Kanske finns det två slags människor:

De som värderar personer
högre än ideologi,

och de som värderar ideologi
högre än personer.

Jag värderar personer högre än ideologi,
men just nu verkar ideologerna leda,

och de skapar en scen för ständig,
konstgjord dramatik

där alla är antingen en storartad hjälte
eller en äcklande skurk,

trots att vi vet att det är en falsk bild
av våra medmänniskor.

Sanningen är att vi är kloka och korkade.

Sanningen är att vi är gråzoner.

Storheten hos sociala medier är
att de gav röst åt de röstsvaga,

men nu skapar vi ett övervakningssamhälle

där det klokaste sättet att överleva
är att åter bli röstsvag.

Låt oss inte göra det.

Tack.

(Applåder)

Bruno Giussani: Tack, Jon.

Jon Ronson: Tack, Bruno.

BG: Stanna kvar.

Vad som slår mig
med Justines historia är också

att om du googlar hennes namn idag,

fyller den här episoden
de första hundra sidorna med sökträffar.

Det står inget annat om henne.

I din bok berättar du om ett annat offer

som tas omhand av ett företag
som sysslar med imagehantering,

och som genom att skapa harmlösa bloggar
med inlägg om katter och fritid och sådant

lyckades få bort storyn från de första
sidorna med sökresultat,

men det varade inte länge.

Några veckor senare letade den sig upp
bland toppresultaten.

Är detta ett förlorat slag?

Jon Ronson: Det bästa vi kan göra

om vi ser en orättvis
eller tveksam uthängning

är att säga ifrån, för jag tror
att det värsta med vad som hände Justine

är att ingen stödde henne -
nästan alla var emot henne,

och det är djupt traumatiserande.

Att tiotusentals människor
säger åt dig att försvinna.

Men om en uthängning sker,
och en mängd röster stimmar

- som i en demokrati -

där folk diskuterar, tror jag
att skadan blir mycket mindre.

Jag tror att det är vägen framåt,

men det är svårt,
för att stå upp för någon

är otroligt obehagligt.

BG: Låt oss tala om dina erfarenheter,

för du stod upp genom att skriva boken.

Den är förresten obligatorisk läsning, OK?

Du stod upp genom att boken
riktar ljuset på de som hänger ut.

Och jag antar att du inte bara
fick vänliga ord på Twitter.

JR: Det togs inte emot så väl av vissa.

(Skratt)

Men jag vill inte fokusera -

Många förstod, och tog emot boken väl.

Men i 30 år har jag skrivit
om maktmissbruk,

och när jag avhandlar mäktiga militärer
eller anställda inom läkemedelsindustrin,

applåderar alla.

Så fort jag säger: "Vi är de mäktiga som
missbrukar vår makt nu",

så svarar folk:
"Du är säkert rasist också."

BG: Igår kväll åt vi middag,

och det var två diskussioner som pågick.

Å ena sidan talade du
med folk runt bordet,

och det var en trevlig,
konstruktiv diskussion.

Å andra sidan, på din telefon fanns
denna flod av förolämpningar.

JR: Ja, det var igår.
Vi hade en TED-middag.

Vi småpratade och det var trevligt,
och jag fick för mig att kolla Twitter.

Någon skrev: "Du är en nynazist."

Tillbaka till den trevliga
konversationen runt bordet,

och så Twitter igen,

där någon sa att min blotta existens
gjorde världen sämre.

Min vän Adam Curtis säger att

kanske är Internet som en
John Carpenter-film från 80-talet,

där alla till slut skriker åt varandra

och skjuter varandra, och där slutligen
alla flyr till ett säkrare ställe.

Jag börjar se på det
som ett riktigt trevligt alternativ.

BG: Tack så mycket, Jon.
JR: Tack, Bruno.

(Applåder)