Charlie Todd: En delad erfarenhet av det absurda

Charlie Todd skapar bisarra, dråpliga och oväntade scener: Sjuttio synkroniserade dansare i ett varuhusfönster, "ghostbusters" som springer genom New Yorks stadsbibliotek och den årliga byxlösa tunnelbaneresan. På TEDxBloomington visar han hur hans grupp, Improv Everywhere, använder dessa scener för att föra människor samman.

Jag startade Improv Everywhere för ungefär 10 år sedan

när jag flyttade till New York och intresserade mig för skådespeleri och komedi.

Eftersom jag var ny i stan hade jag ingen scen

så jag bestämde mig för att skapa min egen i det offentliga rummet.

Det första projektet som vi ska titta på

är den allra första byxlösa tunnelbanefärden.

Det här utspelar sig i januari 2002.

Den här kvinnan är stjärnan i filmen.

Hon vet inte om att hon blir filmad.

Vi filmar henne med en dold kamera.

Det är på tåg 6 i New York.

Det här är den första stationen som tåget stannar vid.

Det här är två danskar

som kommer och sätter sig bredvid den dolda kameran.

Och där är jag i den bruna rocken.

Det är någon grad under noll ute.

Jag har en mössa på mig. Jag har en halsduk.

Hon kommer att lägga märke till mig när som helst.

(Skratt)

Och som ni ser så har jag inga byxor på mig.

(Skratt)

Så nu --

Nu har hon sett mig

men i New York så finns det knasbollar i varenda tunnelbanevagn.

En är inte så ovanligt.

Hon fortsätter att läsa sin bok som av en olycklig slump heter "Våldtäkt".

(Skratt)

Hon har lagt märke till den onormala händelsen

men har fortsatt med sitt liv som vanligt.

Undre tiden har jag sex vänner

som väntar på de följande sex stationerna, även de i bara kalsongerna.

De kommer att kliva på tåget en och en.

Vi kommer att bete oss som om vi inte känner varandra.

Vi kommer att bete oss som om vi råkat begå ett misstag

när vi glömde att ta på oss våra byxor denna kalla januaridag.

(Skratt)

Så nu

bestämmer hon sig för att lägga ner boken om våldtäkt.

(Skratt)

Och bestämmer sig för att ha lite mer koll på sin omgivning.

Under tiden håller danskarna till vänster om kameran

på att börja gapflabba.

De tycker att det här är det roligaste de någonsin sett.

Se hur hon får ögonkontakt med den precis nu.

(Skratt)

Jag älskar den delen av videon

eftersom det innan det blev en delad upplevelse

var något som kanske var aningen obehagligt

eller åtminstone förvirrande.

När det blev en delad uplevelse

blv det något roligt som hon kunde skratta åt.

Nu stannar tåget

vid det tredje stoppet längs linje 6.

(Skratt)

Videon visar inte allt som händer.

Det här fortsätter fyra stationer till.

Totalt sju personer kliver på tåget i bara kalsongerna.

Vid det åttonde stoppet klev en kvinna på med en jättestor kappsäck

och ropade ut att hon sålde byxor för en dollar paret --

som en del säljer batterier eller godis på tågen.

Vi köpte alla var sitt par byxor, tog på dem

och sa: "Tack, det var precis vad jag behövde idag."

och gick av utan att avslöja vad som just utspelat sig

och gick åt olika håll.

(Applåder)

Tack.

Det här är en bild från videon.

Jag älskar hennes reaktion.

När jag tittade på videon senare samma dag så

inspirerade den mig att fortsätta göra det jag gör.

En av poängerna med Improv Everywhere

är att orsaka en scen i det offentliga rummet

som blir en positiv upplevelse för andra människor.

Det är ett hyss, men ett hyss som ger någon en historia att berätta.

Och hennes reaktion fick mig

att göra en andra årlig byxlös tunnelbanefärd.

Och vi har fortsatt varje år sedan dess.

I januari så gjorde vi den tionde årliga byxlösa tunnelbanefärden

då en blandad grupp om 3500 personer

åkte tunnelbana i bara underbyxorna i New York --

Nästan vartenda tåg i hela staden.

Och dessutom i 50 andra städer runt om i världen,

så var det människor som deltog.

(Skratt)

När jag började på improkurs med the Upright Citizens Brigade Theater

och träffade andra kreativa skådespelare och komiker

så började jag med en mailinglista

med folk som ville genomföra sådana här projekt.

Då kunde jag göra projekt i större skala.

En dag när jag gick över Union Square

såg jag en byggnad,

den var precis nybyggd 2005.

Det stod en tjej i ett fönster och dansade.

Det var riktigt underligt

eftersom det var mörkt utomhus så hon stod i skarpt motljus,

och hon befann sig verkligen på en scen

och jag kunde inte komma på varför hon gjorde det.

Efter ungefär 15 sekunder dök hennes kompis upp --

hon hade gömt sig bakom ett ställ --

de skrattade och kramade om varandra och sprang iväg.

Det verkade som om hon hade blivit utmanad att göra det.

Jag blev inspirerad av det.

Jag tittade på fasaden -- det fanns totalt 70 fönster --

och jag visste vad jag måste göra.

(Skratt)

Det här projektet kallade vi Se upp mer. Vi hade 70 skådespelare klädda i svart.

Det här gjorde vi helt utan att be om lov.

Vi lät inte butikerna veta att vi skulle genomföra det.

Jag stod i parken och gav signaler.

Den första signalen var för att alla skulle hålla upp meterhöga bokstäver

som bildade "Se upp mer",

namnet på projektet.

Den andra var att alla skulle göra Jumping jacks tillsammans.

Ni ser det börja just nu.

(Skratt)

Sen blev det dans. Alla dansade.

Sen var det solon då bara en person dansade

och alla andra pekade på denne.

(Skratt)

Sen gav jag en ny handsignal

som var till nästa solodansare nere i Forever 21

och så dansade han.

Det var flera andra aktiviteter.

Folk hoppade upp och ner,

folk som föll ihop.

Och mitt i allt ihop stod jag i en helt anonymt i en collegetröja

och lyfte respektive satte handen på en papperskorg

för att signalera till dem att gå vidare.

Eftersom det var i Union Square Park, precis bredvid tunnelbanan,

så var det hundratals personer som

stannade och tittade upp

för att titta på vad vi höll på med.

Det här är en bättre bild på det.

Just det här projektet

inspirerades av en ögonblicksbild i

mitt liv, en ren slump.

Nästa projekt som jag ska visa

fick jag i ett mail från en främling.

En gymnasieungdom i Texas skrev 2006 till mig

och sa, "Du borde försöka få så många människor som möjligt

att sätta på sig blå pikétröjor och kakifärjade byxor

och gå till Best Buy och bara stå där."

(Skratt)

(Applåder)

Jag skrev genast tillbaka till gymnasisten

och sa att, "Ja, du har helt rätt.

Jag ska försöka göra det i helgen. Tack."

Här är videon.

Igen, det här är 2005.

Det här är Best Buy i New York.

Det var ungefär 80 personer som dök upp och deltog

och gick in en och en.

Det var en åttaårig flicka, en tioårig flicka.

Det var också en 65-årig man

som deltog.

Det var alltså en väldigt varierad samling människor.

Jag sa till folk, "Arbeta inte. Gör inget faktiskt arbete.

Men shoppa inte heller.

Stå bara där och titta inte på varorna."

Ni kan se att de riktiga anställda

är de som har gula namnskyltar.

Alla andra är våra skådespelare.

(Skratt)

De som arbetade på golvet tyckte att det var riktigt roligt.

Det var faktiskt flera som gick och hämtade sina kameror från fikarummet

och tog foton med oss.

Många av dem skojade med oss och försökte få oss att gå in på lagret

och hämta tunga TV-apparater till kunderna.

Cheferna och vakterna, å andra sidan,

tyckte inte att det var så roligt.

Ni kan se dem på de här bilderna.

De hade på sig antingen gula eller svarta tröjor.

Vi hade varit där i ungefär tio minuter

innan cheferna bestämde sig för att ringa polisen.

(Skratt)

De började springa runt

och säga till alla att polisen var på väg, se upp, polisen kommer.

Och ni kan se poliserna här på filmen.

Det där är en polis i svart precis där, filmad med en dold kamera.

Till slut fick poliserna lov att tala om för cheferna på Best Buy

att det faktiskt inte är olagligt

att klä sig i blå pikétröja och kakifärgade byxor.

(Skratt)

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Vi hade redan varit där i 20 minuter, vi hade inget emot att gå.

En sak som cheferna försökte göra

var att hitta alla våra kameror.

De kom på några som hade gömt sina kameror i duffelväskor.

Men en inspelning hittade de aldrig

eftersom han som gjorde den bara hade med sig ett tomt band

och gick in i kameraavdelningen på Best Buy

och satte sitt band i en av deras kameror

och låtsades shoppa.

Jag tycker om tanken att vi använde deras egen teknologi mot dem.

(Skratt)

Jag tycker att våra bästa projekt är de som är tänkta för en speciell plats

och tilldrar sig där av en anledning.

En morgon när jag åkte tunnelbana

bytte jag vid stationen vid 53e gatan

Där det finns två enorma rulltrappor.

Det är en sorglig plats att befinna sig på om morgonen, enormt trångt.

Jag bestämde mig för att fixa något

som kunde liva upp en morgon så mycket som möjligt.

Det var under vintern 2009 --

halv nio på morgonen.

Mitt i morgonrusningen.

Det är väldigt kallt ute.

Folk är på väg in från Queens

och byter från E-tåget till 6-tåget.

De åker upp för dessa rulltrappor

på väg till jobbet.

(Skratt)

(Skratt)

(Applåder)

Tack.

Det finns ett foto som belyser det här lite bättre.

Han gav 2000 high fives den dan,

han tvättade händerna både före och efter

och blev inte sjuk.

Även det gjordes utan att be om lov,

även om det inte verkade som om någon brydde sig.

Genom åren

så är en av de vanligaste invändningarna jag hört mot Improv Everywhere,

i anonyma kommentarer på YouTube:

"De här människorna har för mycket fritid."

Och vet ni vad, det är inte så att alla kommer att tycka om allt du gör,

och jag har sannerligen fått skinn på näsan tack vare kommentarer på internet,

men just den har alltid bekymrat mig,

eftersom vi inte ha för mycket fritid.

Deltagarna i Improv Everywheres happenings

har precis lika mycket fritid som andra New York-bor,

Det är bara det att de ibland väljer

att använda den på ett ovanligt sätt.

Ni vet, varje lördag och söndag

väljer hundratusentals människor varje höst

att samlas på fotbollsarenor för att titta på sport.

Jag har aldrig hört någon säga om fotbollsmatcher att

"Alla de där människorna på läktarna, de har för mycket fritid."

Och det är klart att de inte har det.

Det är ett alldeles fantastiskt sätt att använda en helgeftermiddag,

att titta på en fotbollsmatch.

Men jag tycker också att det är fullkomligt rimligt

att använda en eftermiddag till att göra "frys" tillsammans med 200 andra

på Grand Centrals tågstation

eller att klä ut sig till ghostbusters

och springa genom New Yorks stadsbibliotek.

(Skratt)

Eller att lyssna på samma mp3 som 3000 andra

och dansa tyst i en park

eller att brista ut i sång i en matbutik

som en del i en spontan musikal

eller att köra ut i havet vid Coney Island i högtidsdräkt.

Ni vet, som barn får vi lära oss att leka.

Vi får aldrig någon anledning att leka.

Det är bara så att lek är något bra.

Och det tror jag är liksom poängen med Improv Everywhere.

Det finns ingen poäng och det behöver inte heller finnas någon.

Vi behöver ingen annan anledning.

Så länge det är roligt

och så länge det verkar vara en kul idé

och det verkar som om folk som kommer att se det kommer att ha roligt

så är det gott nog för oss.

Och jag tror att vi, som vuxna, måste lära oss

att det inte finns något rätt eller fel när det kommer till lek.

Tack så mycket.

(Applåder)