Islamofobi dödade min bror. Låt oss sätta punkt för hatet!

Den 10:e februari 2015 blev Suzanne Barakats bror Deah, hennes svägerska Yusor och Yusors syster Razan mördade av en granne i stadsdelen Chapel Hill i North Carolina. Förövarens version av det som hände, att han dödade dem på grund av en parkeringsdispyt, spreds utan att ifrågasättas av både media och polis ända tills Suzanne talade ut på en presskonferens, där hon kallade morden för vad de verkligen var: ett hatbrott.

I detta tal beskriver hon hur hon och hennes familj återtog kontrollen över hur händelsen återgavs. Hon ber oss även att säga ifrån när vi hör någon hänfalla åt hatisk trångsynthet, och att uttrycka vårt stöd för dem som får utstå diskriminering.

Förra året

blev tre av mina familjemedlemmar

brutalt mördade i ett hatbrott.

Jag behöver inte säga att det är svårt

för mig att stå här idag,

men min bror Deah,

hans fru Yusor

och hennes syster Razan

ger mig inte mycket val.

Jag tror att när det här talet är slut
kommer ni göra ett val

och förena er med mig och stå upp mot hat.

Det är den 27:de december 2014,

morgonen på min brors bröllopsdag.

Han ber mig komma över och kamma honom

så han ska se bra ut på korten.

En 23 år gammal, 1,90 lång basket-
och speciellt Steph Curry-fanatiker ...

(Skratt)

en amerikansk kille på tandläkarhögskolan,
redo att ge sig i kast med världen.

När Deah och Yusor dansar bröllopsvalsen

så ser jag kärleken lysa i hans ögon

som speglas i hennes,

och mina känslor överväldigar mig.

Jag drar mig tillbaka och börjar gråta.

Så snart musiken är slut
går han raka spåret till mig,

omfamnar mig

och vaggar mig fram och tillbaka.

Till och med då,

när han var fullt upptagen,

hade han tid för mig.

Han fattar mitt ansikte och säger:

"Suzanne,

jag är den jag är tack vare dig.

Tack för allt.

Jag älskar dig."

Ungefär en månad senare är jag tillbaka
i North Carolina på besök.

Den sista kvällen springer jag upp
till Deahs rum,

ivrig att fråga honom vad han tycker
om att vara en gift man.

Med sitt pojkaktiga leende säger han:

"Jag är så lycklig. Jag älskar henne.
Hon är en fantastisk flicka."

Och det är hon.

Vid 21 har hon blivit antagen
och kan flytta till Deah

vid UNC tandläkarhögskola.

Hon delade hans kärlek till basketen,

och på hennes begäran

börjar de sin smekmånad
med att se favoritlaget i NBA, LA Lakers.

Kolla in vilken form hon är i.

(Skratt)

(Suzanne fnissar)

Jag glömmer aldrig den stunden
när jag satt där med honom.

Han var så fri i sin lycka.

Min lillebror, en baskettokig kille,

hade blivit transformerad till en ung man.

Han var bäst i klassen
på tandläkarhögskolan

och med Yusor och Razan

deltog de i lokala och internationella
samhällstjänstprojekt

inriktade mot hemlösa och flyktingar,

bland annat en resa för tandläkare

till syrianska flyktingar i Turkiet.

Razan, som bara var 19,

använde sin kreativitet som blivande
civilingenjör inom arkitektur

för att hjälpa folk i närområdet

genom att göra hjälppaket till hemlösa

bland annat.

Det var så här de var som människor.

När jag står där den kvällen

tar jag ett djupt andetag,
tittar på Deah och säger:

"Jag har aldrig varit mer stolt över dig
än vad jag är just nu."

Han drar mig intill sig,
kramar mig godnatt,

och jag åker nästa morgon,
utan att väcka honom,

tillbaka till San Francisco.

Det är sista gången
jag någonsin kramar honom.

Tio dagar senare, på jobbet
på San Francisco General Hospital,

får jag en massa vaga sms
som uttrycker deltagande.

Förvirrad ringer jag min far,
som med lugn röst säger:

"Det har varit skottlossning
i Deahs område i Chapel Hill.

Området är avstängt. Det är allt vi vet."

Jag lade på och googlade
på "Skottlossning i Chapel Hill".

Jag får en träff.

Citat:

"Tre personer har blivit skjutna i nacken

och har förklarats döda på platsen."

Och jag bara vet.

Jag slänger mig ur stolen
och svimmar på det hårda sjukhusgolvet,

skrikande.

Jag tar första flyget från San Francisco,

chockad och förvirrad.

Jag kommer till mitt barndomshem
och svimmar i mina föräldrars armar,

gråtande.

Jag springer upp till Deahs rum
som jag gjort så många gånger,

letar efter honom,

men möts av ett tomrum
som aldrig mer kommer fyllas.

Undersöknings- och obduktionsprotokollen
avslöjade till slut händelseförloppet.

Deah hade klivit av bussen från skolan,

Razan var på middagsbesök

och var redan hemma med Yusor.

När de satt sig för att äta
hörde de en knackning på dörren.

När Deah öppnade

började deras granne
avlossa flera skott mot honom.

Enligt samtal till polisen

hörde man flickorna skrika.

Mannen vände sig mot köket

och sköt ett skott in i Yusors höft
så att hon inte kunde röra sig.

Han gick sedan bakom henne,

pressade pistolen mot hennes huvud

och med en enda kula
slets hennes mitthjärna sönder.

Han vände sig sedan mot Razan
som skrek för livet

och på avrättningsmanér,
med en enda kula ...

mot baksidan av huvudet,

dödade han henne.

På vägen ut
sköt han Deah en sista gång

- en kula i munnen -

totalt åtta kulor:

två placerade i huvudet,

två i hans bröst

och resten i armar och ben.

Deah, Yusor och Razan blev avrättade

på den plats som borde vara säker:

i sitt hem.

I månader hade mannen trakasserat dem;

knackat på deras dörr

och viftat med sin pistol några gånger.

Hans Facebooksida var full
med anti-religiösa inlägg.

Framför allt Yusor
kände sig hotad av honom.

När hon flyttade in

sa han till henne och hennes mamma
att han inte tyckte om hur de såg ut.

Yusors mamma bad henne
vara snäll mot sin granne;

när han lärde känna dem
skulle han förstå att uppskatta dem.

Vi har nog alla blivit så vana vid hatet

att vi inte kunde föreställa oss

att det skulle förvandlas
till dödligt våld.

Mannen som mördade min bror
överlämnade sig själv till polisen

strax efter morden

och sade att han dödat tre ungdomar,

på avrättningsmanér,

på grund av en parkeringsdispyt.

Polisen gjorde ett förhastat uttalande
den morgonen, där de återgav det han sagt

utan att ifrågasätta det
eller undersöka det vidare.

Det visade sig att det inte fanns
någon parkeringsdispyt.

Det fanns inget gräl.

Ingen överträdelse.

Men skadan var redan skedd.

Under 24 timmars oavbruten nyhetsbevakning

hade ordet "parkeringsdispyt"
redan blivit benämningen på händelsen.

Jag sitter på min brors säng
och minns hans ord,

orden som han sade till mig
med så mycket kärlek:

"Jag är den jag är tack vare dig."

Det får mig att ta mig ur
min lamslående sorg och säga ifrån.

Jag kan inte låta min familjs död
förminskas till ett inslag

som knappast kommenteras
på lokalnyheterna.

De mördades av sin granne
på grund av sin tro,

på grund av ett klädesplagg
de valde att ha på sina huvuden,

för att de såg muslimska ut.

En del av vreden jag kände då

bottnade i att om rollerna
hade varit ombytta

och en arab, muslim
eller någon som såg muslimsk ut

hade dödat tre vita amerikanska
studenter på avrättningsmanér

i deras hem,

vad skulle vi då ha kallat det?

En terroristattack.

När vita män begår våldshandlingar i USA

så är de ensamvargar,

mentalt sjuka

eller hetsade av en parkeringsdispyt.

Jag kände mig tvingad
att ge röst åt min familj

och jag gjorde det enda jag kom på:

Jag skickade Facebookmeddelanden
till alla jag kände inom media.

Ett par timmar senare,

i ett kaotiskt hus,
överfullt av vänner och familj,

kommer vår granne Neal över,
sätter sig hos mina föräldrar och frågar:

"Vad kan jag göra?"

Neal hade över tjugo års erfarenhet
av journalistarbete,

men han gör klart för oss
att han inte är där som journalist,

utan som en granne som vill hjälpa till.

Jag frågar vad vi borde göra

med alla förfrågningar om intervjuer
vi fått från lokala media.

Han erbjuder sig att sätta upp
en presskonferens i ett medborgarhus.

Jag har ännu inte hittat orden
att tacka honom.

"Säg bara till så ser jag till
att alla kanaler är på plats" sade han.

Han gjorde det vi inte kunde göra själva

mitt i vår chock.

Jag talade till pressen,

fortfarande iklädd mina sjukhuskläder.

Och mindre än 24 timmar efter morden

sitter jag på CNN och blir intervjuad
av Anderson Cooper.

Nästa dag har alla större tidningar -

inklusive New York Times,
Chicago Tribune -

publicerat berättelser
om Deah, Yusor och Razan.

Vi ändrade på
hur historien rapporterades

och satte fokus på hur hat
mot muslimer blivit mer accepterat.

Nu för tiden

känns det som om islamofobi
är en socialt accepterad form

av bigotteri.

Vi förväntas stå ut med det och le.

Illvilliga blickar,

folks rädsla när man går på ett plan,

slumpmässiga visiteringar på flygplatser
som händer 99 procent av gångerna.

Det räcker inte med det.

Vi har politiker som skördar politiska
och ekonomiska poäng på vår bekostnad.

Här i USA har vi

presidentkandidater som Donald Trump

som säger att han vill registrera
alla amerikanska muslimer

och förbjuda muslimska immigranter
och flyktingar att komma in i landet.

Det är ingen tillfällighet
att mängden hatbrott går upp

i samband med val.

För bara några månader sedan
blev Khalid Jabara,

en libanes-amerikansk kristen,

mördad i Oklahoma av sin granne

som kallade honom en "smutsig arab".

Han hade tidigare avtjänat
blott åtta månader i fängelse

för att ha försökt köra över
Khalids mamma med sin bil.

Troligen har du inte
hört talas om Khalids historia

eftersom den aldrig togs upp
på nationell TV.

Det minsta vi kan göra
är att kalla det för vad det är:

ett hatbrott.

Det minsta vi kan göra är att tala om det

eftersom våld och hat
inte bara händer helt apropå.

När jag var tillbaka på jobbet -

jag leder ronden på sjukhuset -

var det en av mina patienter
som tittade på en kollega,

gjorde en gest runt ansiktet och sade:

"San Bernadino",

en referens till en nylig terrorattack.

Jag som just förlorat tre familjemedlemmar
på grund av islamofobi,

och som talat för min sak i ett TV-program

om hur man bör hantera
sådana mikro-aggressioner,

och ändå ...

tystnad.

Mitt hjärta sjönk.

Förödmjukad.

Flera dagar senare hos samma patient

tittar hon på mig och säger:

"Ditt folk dödar människor i Los Angeles."

Jag tittar mig om och väntar.

Igen:

tystnad.

Jag inser att jag åter igen

måste stå upp för mig själv.

Jag sätter mig på sängkanten
och frågar stilla:

"Har jag någonsin behandlat dig
med annat än respekt och vänlighet?

Har jag givit dig annat
än barmhärtig vård?"

Hon tittar ner och inser
att det hon sagt var fel,

och inför hela teamet

ber hon om ursäkt och säger:

"Jag borde veta bättre.
Jag är mexikansk-amerikan.

Jag utsätts för samma sak hela tiden."

Många av oss är med om
mikro-aggressioner dagligdags.

Troligen har du upplevt det,

antingen för din ras,

kön,

sexualitet

eller religiös tro.

Vi har alla varit i en situation
där vi sett en orätt

och inte sade något.

Kanske hade vi inte svar på tal just då.

Kanske var vi inte ens medvetna
om våra egna dolda fördomar.

Alla håller med om
att bigotteri är oacceptabelt,

men när vi ser det

så blir vi tysta

eftersom det gör oss obekväma.

Men när vi blir tysta av obekvämheten

betyder det att vi håller med.

Det kan finnas så många som
över tre miljoner muslimer i USA.

Det är ändå bara en procent
av den totala befolkningen.

Martin Luther King sade en gång:

"Efteråt

kommer vi inte minnas
vad våra fiender sade

utan tystnaden från våra vänner."

Vad var det min granne Neal gjorde
som var så stort?

Ett par saker.

Han var där som granne
som brydde sig om oss,

men han använde sig också av
sina erfarenheter och kontakter

när de som bäst behövdes.

Fler har gjort samma sak.

Larycia Hawkins använde
sin ställning när hon,

som den längst anställda afroamerikanska
professorn vid Wheaton College,

hade på sig en hijab i solidaritet

med muslimska kvinnor
som möter diskriminering varje dag.

Som följd förlorade hon sitt jobb.

Inom en månad

började hon vid University of Virginia

där hon nu jobbar
med mångfald, ras, tro och kultur.

En av Reddits grundare, Alexis Ohanian,

visade att man kan stödja
på ett sätt som inte är så allvarligt.

Han ställde sig bakom
en 15-årig muslimsk flickas strävan

att skapa en emotikon med hijab.

(Skratt)

En enkel gest,

men den har en viktig,
undermedveten påverkan

som normaliserar och humaniserar muslimer,

när den inkluderar muslimer i "oss"

istället för "dem".

Chefredaktören för tidningen
Women's Running

hade just den första hijaben någonsin
på framsidan av en träningstidning.

Det här är väldigt olika exempel

på människor som använde sig av
sina plattformar och resurser

inom den akademiska världen,
teknik och media

för att aktivt uttrycka sitt stöd.

Vilka resurser och expertområden

kan du erbjuda?

Är du beredd att kliva in
i din obekvämlighetszon

och säga ifrån när du ser
hatiskt bigotteri?

Kan du göra som Neal?

Många grannar fanns med
i den här historien.

Och ni, i era respektive grannskap,
har alla en muslimsk granne,

kollega

eller vän ditt barn leker med i skolan.

Ta kontakt med dem.

Tala om att du står
vid deras sida i solidaritet.

Det kan kännas som en liten sak,

men jag lovar att det spelar roll.

Inget kan någonsin ge mig Deah,
Yusor och Razan tillbaka.

Men om vi höjer våra röster tillsammans,

det är då vi får stopp på hatet.

Tack!

(Applåder)