Gatukonst med ett hoppfullt fredsbudskap

eL Seed föddes i Frankrike med tunisiska föräldrar, och är förunderligt bra på att blanda kulturer, språk och identiteter. Inte minst i sin konst, som kombinerar arabisk poesi med en stil som inspirerats av gatukonst och graffiti. I det här lågmält passionerade föredraget beskriver denna konstnär och TED Fellow sin främsta ambition: att skapa konst som är så vacker att den inte behöver översättas.

2012, när jag målade Jara-moskéns minaret

i min hemstad Gabès, i södra Tunisien,

trodde jag aldrig att graffiti
skulle ge en stad så mycket uppmärksamhet.

I början letade jag bara
efter en vägg i min hemstad,

och det föll sig så
att minareten byggdes -94.

Och i 18 år var de där
57 metrarna av betong grå.

När jag mötte imamen första gången
och berättade om vad jag ville göra,

sa han, "Tack gode gud
för att du äntligen kom",

och han sa att han i flera år
hade väntat på att någon

skulle göra något med den.

Det mest fantastiska med den här imamen
var att han inte frågade mig om något –

han bad inte om en skiss
eller frågade vad jag skulle skriva.

I varje verk som jag skapar
skriver jag meddelanden

med min egen stil kalligraffiti –
en mix av kalligrafi och graffiti.

Jag använder citat eller poesi.

För en minaret tänkte jag
att det mest relevanta meddelandet

att skriva på en moské
skulle komma från koranen,

så jag valde den här versen:

"Åh mänsklighet, vi har skapat er
från en man och en kvinna,

och gjort er till en stam av människor,
så att ni ska känna varandra."

Det var en universell uppmaning till fred,
tolerans och acceptans

som kom från en sida som vi vanligtvis
inte porträtterar på ett bra sätt i media.

Det var fantastiskt att se hur samhället
runt omkring reagerade på målningen,

och hur det gjorde dem stolta att se
att minareten fick så mycket uppmärksamhet

i internationella tidningar
från hela världen.

För imamen handlade det
inte bara om målningen;

det var något djupare än så.

Han hoppades att den här minareten
skulle bli ett monument för staden,

och locka människor till den här
bortglömda platsen i Tunisien.

Meddelandets allmängiltighet,

den politiska kontexten
i Tunisien vid den här tiden,

och det faktum att jag skrev
koranens ord med graffiti

var inte oviktiga.

Det förde samhället samman.

Att föra människor,
kommande generationer, samman,

genom arabisk kalligrafi

är det jag gör.

Att skriva meddelanden
är grunden i min konst.

En lustig sak är

att också människor som kan arabiska

verkligen måste fokusera
för att kunna tyda vad jag skriver.

Man behöver inte veta betydelsen
för att kunna ta in verket.

Jag tror att arabisk skrift rör vid själen
innan den når ögonen.

Det finns en skönhet i den
som man inte behöver översätta.

Arabisk skrift talar till alla, tror jag;

till dig, till dig, till vem som helst,

och sen när du förstår innebörden

känner du dig sammankopplad med den.

Jag ser alltid till att skriva meddelanden

som är relevanta för platsen
där jag målar dem,

men ändå har en universell dimension,

så att alla i världen
kan ta till sig dem.

Jag föddes och växte upp
i Frankrike, i Paris,

och jag lärde mig att skriva
och läsa på arabiska när jag var 18.

Idag skriver jag bara
meddelanden på arabiska.

En av anledningarna
till att det är så viktigt för mig

är alla reaktioner jag har fått
från hela världen.

I Rio de Janeiro översatte jag
en portugisisk dikt

från Gabriela Tôrres Barbosa,

som hyllade favelornas fattiga människor,

och sedan målade jag den på taket.

Lokalsamhället var fascinerat
av vad jag gjorde,

men så snart jag berättade för dem
vad kalligrafin stod för

tackade de mig, eftersom
de kände samhörighet med verket.

I Kapstaden i Sydafrika

erbjöd det lilla samhället Philippi mig

den enda betongväggen som fanns i slummen.

Det var en skola, och jag skrev ett citat

från Nelson Mandela på den,

och det stod, (Pratar arabiska)

vilket betyder, "Det verkar omöjligt
tills det är gjort."

En kille kom fram till mig och sa,
"Du, varför skriver du inte på engelska?"

och jag svarade, "Jag skulle
ta dig på allvar om du frågade

varför jag inte skrev på zulu."

I Paris, under ett evenemang var det någon

som gav bort sin vägg att måla på.

Och när han såg att jag målade på arabiska

blev han så ilsken – faktiskt hysterisk –
och han ville att väggen skulle rensas.

Jag var arg och besviken.

Men en vecka senare bad organisatören
av evenemanget mig att komma tillbaka,

och han sa att det fanns en ledig vägg
framför killens hus.

Och den här killen –

(Skratt)

han blev tvungen att se den varje dag.

Först hade jag tänkt skriva
(Pratar arabiska)

vilket betyder, "Rätt åt dig," men –

(Skratt)

Jag försökte vara smartare
och skrev (Pratar arabiska)

vilket betyder, "Öppna ditt hjärta."

Jag är stolt över min kultur,

och jag försöker att vara en ambassadör
för den genom min konst.

Och jag hoppas att jag kan bryta igenom
de stereotyper vi känner till,

med skönheten hos den arabiska skriften.

Idag skriver jag inte längre ut
översättningen för meddelandet på väggen.

Jag vill inte att poesin
hos kalligrafin ska förtas,

eftersom den är konst

som man kan uppskatta
utan att veta vad den betyder,

på samma sätt som man kan njuta
av musik från andra länder.

Vissa människor ser det
som ett utestängande eller en stängd dörr,

men för mig är det mer som en inbjudan –

till mitt språk,
till min kultur, till min konst.

Tack.

(Applåder)