Hur barndomstrauman påverkar hälsan genom hela livet

Barndomstrauman är inte något du bara kommer över när du växer upp. Pediatrikern Nadine Burke Harris förklarar att upprepad stress åsamkad av misshandel, försummelse eller föräldrar som kämpar med missbruk eller psykisk ohälsa, har reella och påtagliga effekter på hjärnans utveckling.
Detta visar sig under en livstid, till den punkt där de som erfarit höga nivåer av trauman löper en tredubblad risk för hjärtsjukdom och lungcancer. En glödande vädjan till den pediatriska vetenskapen att konfrontera preventionen och behandlingen av trauma.

I mitten av 90-talet

fann USA:s folkhälsomyndighet,
och Kaiser Permanente

en exponering som dramatiskt ökade risken

för 7 av 10 av de främsta
dödsorsakerna i USA.

I höga doser påverkar det
hjärnans utveckling,

immunsystemet, hormonsystemen

och till med hur vårt DNA blir
läst och transkriberat.

De som utsätts för väldigt höga doser

har en tredubblad risk
för hjärtsjukdomar och lungcancer

och en skillnad på 20 år
i förväntad livslängd.

Trots detta är inte läkare idag utbildade
i rutinmässig screening eller behandling.

Exponeringen jag talar om är inte ett
bekämpningsmedel eller annan kemikalie.

Det är barndomstrauma.

Så, vilken sorts trauman pratar jag om?

Inte om att misslyckas på prov eller
att förlora en basketmatch.

Jag pratar om hot som är så allvarliga
eller genomträngande

att de bokstavligen kryper in under våra
skinn och förändrar vår fysiologi:

saker som misshandel eller försummelse,

eller att växa upp med en förälder som
kämpar med en psykisk sjukdom

eller missbruk.

Under lång tid

såg jag saker på det sätt
jag utbildats att se dem på,

antingen som ett socialt problem;
hänvisa till sociala myndigheter,

eller som ett psykiskt problem;
hänvisa till psykiatrin.

Men så hände något som fick mig
att omvärdera hela mitt förhållningssätt.

När jag avslutade specialistutbildningen

ville jag någonstans där jag
verkligen kände mig behövd,

en plats där jag kunde göra skillnad.

Så jag började arbeta för
California Pacific Medical Center,

ett av de bästa privata sjukhusen
i norra Kalifornien.

Tillsammans öppnade vi en mottagning
i Bayview-Hunters Point,

ett av de fattigaste, mest eftersatta
kvarteren i San Francisco.

Fram till dess

hade det bara funnits en pediatriker
i hela Bayview,

för att ta hand om fler än 10 000 barn.

Så vi öppnade vår praktik och kunde
erbjuda vård av högsta kvalitet,

oavsett betalningsförmåga.

Det var så häftigt, vi riktade in oss mot
de typiska skillnaderna i hälsoarbete:

tillgång till vård, andel vaccinerade,
andelen sjukhusbehandlade för astma,

och vi nådde alla våra mål.

Vi kände oss stolta över oss själva.

Då började jag notera
en oroväckande trend.

Många barn remitterades till mig för ADHD,

alltså uppmärksamhetsstörning
och hyperaktivitet,

men när jag faktiskt gjorde en omfattande
hälsokontroll och tittade bakåt

upptäckte jag att på de flesta
av mina patienter

kunde jag inte ställa diagnosen ADHD.

De flesta av barnen jag träffade
hade genomlevt så allvarliga trauman

att jag anade att något annat låg bakom.

På något sätt missade jag något avgörande.

Innan jag gick min specialistutbildning
tog jag en mastersexamen i folkhälsa,

och en av de saker man får lära sig där

är att om du är läkare

och ser 100 barn som
dricker ur samma brunn

och 98 av dem får diarré,

kan du gå fram och skriva ut recept

på dos efter dos antibiotika,

eller så kan du gå fram och säga:
"Är det en hund begraven i brunnen?"

Så jag började läsa
allt jag kunde få tag på

om hur utsatthet för motgångar

påverkar utvecklingen av hjärnan
och kroppen hos barn.

En dag kom så en av mina kollegor
in på mitt kontor

och sa "Dr Burke, har du sett?".

Han höll i en kopia av forskningsstudien

"Erfarenheter av olycklig barndom"
(Adverse Childhood Experiences).

Den dagen ändrade hur jag jobbade
och i slutändan också min karriär.

Studien "Erfarenheter av olycklig barndom"

är något alla behöver känna till.

Den gjordes av Dr Vince Felitti vid Kaiser
och Dr Bob Anda vid folkhälsomyndigheten,

tillsammans frågade de 17 500 vuxna
om deras historiska utsatthet

av vad de kallade
olyckliga barndomserfarenheter (ACE).

Dessa innefattade fysiska, känslomässiga
och sexuella övergrepp;

fysisk eller känslomässig negligering;

pyskisk sjukdom hos föräldrar,
missbruk, inspärrning

föräldrars separation eller skilsmässa,

eller våld i hemmet.

Var och en av dessa gav dig en poäng
till ditt ACE-värde.

Vad de sedan gjorde

var att korrelera ACE-värdena
med hur hälsan påverkats.

Vad de upptäckte var slående.

Två saker:

1: ACE är otroligt vanligt.

67 procent av befolkningen
hade åtminstone en ACE,

och 12,6 procent, en av åtta,
hade fyra eller fler ACE.

Det andra de upptäckte

var att det fanns ett dos-responssamband

mellan ACE-värdet och hälsan:

ju högre ACE-värde, desto sämre hälsa.

För en person med ett ACE-värde
på fyra eller mer,

var den relativa risken för
kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL,

två och en halv gånger större än för någon
med ACE-värdet 0.

För hepatit var det också
två och halv gång större.

För depression var det
fyra och en halv gång.

För självmordsbenägenhet
var det 12 gånger.

En person med ett ACE-värde högre än sju

hade tredubblat risken att under
sin livstid drabbas av lungcancer

och tre och en halv gång större risk
för kranskärlssjukdomar,

den främsta dödsorsaken i USA.

Detta kan så klart framstå
som självklarheter.

Vissa tittade på datan och sa "Kom igen.

Du hade en tuff barndom,
är mer benägen att dricka och röka

och göra alla de saker som kommer
att förstöra din hälsa.

Det är inte vetenskap.
Det är bara dåliga vanor."

Det visar sig att det är exakt
där vetenskapen kommer in.

Nu förstår vi bättre
än vi någonsin gjort tidigare

hur utsatthet för tidiga motgångar

påverkar barns växande hjärna och kropp.

Det påverkar områden som accumbenskärnan,

njutnings- och belöningscentret i hjärnan

som har en del i missbruk.

Det hämmar prefrontala cortex,

som behövs för impulskontroll
och exekutiva funktioner,

ett kritiskt område för inlärning.

På MRT-scanningar

ser vi mätbara skillnader i amygdala,

hjärnans centrum för hur vi
reagerar på rädsla.

Detta är alltså reella
neurologiska anledningar

till varför människor som exponerats
för motgångar i hög utsträckning

är mer troliga att involveras
i högriskbeteenden,

och det är viktigt att känna till.

Men det visar sig att även om du inte
involveras i högriskbetende,

är det fortfarande mer troligt att du
utvecklar hjärtsjukdomar eller cancer.

Detta har att göra med HPA-axeln,

hjärnans system för att svara på stress

som styr vår flykt- och kamprespons.

Hur det fungerar?

Tänk dig att du vandrar i skogen och
får syn på en björn.

Din hypotalamus skickar direkt
en signal till din hypofys,

som skickar en signal till
din binjurebark som lyder

"Frisätt stresshormoner!
Adrenalin! Kortisol!"

Ditt hjärta börjar bulta,

dina pupiller vidgas,
dina luftvägar öppnas upp

och du är redo att antingen
slåss mot björnen eller att fly från den.

Och det är fantastiskt

om du är i en skog
där det det finns en björn.

(Skratt)

Problemet uppstår när björnen
kommer hem varje natt

och systemet aktiveras om och om igen,

och går från att vara adaptivt,
eller en livräddare,

till att vara maladaptivt, alltså
kontraproduktivt eller hälsoskadligt.

Barn är speciellt känsliga för denna
upprepade stressaktivering,

eftersom deras hjärnor och kroppar
håller på att utvecklas.

Höga doser av motgångar påverkar inte bara
hjärnans struktur och funktion,

de påverkar immunsystemet
som är under utveckling,

hormonsystemet som håller på att utvecklas

och till och med hur vårt DNA
blir läst och transkriberat.

För mig betydde den här nya kunskapen att
jag fick bortse från min gamla utbildning,

för när vi förstår en sjukdoms mekanismer,

när vi inte bara vet vilka vilka banor
som avbrutits, men också hur,

då är det vårt jobb som läkare
att använda den kunskapen

för prevention och behandling.

Det är vad vi gör.

I San Francisco så skapade vi
Centret för ungas välmående

för att förebygga, screena och läka
påverkan från ACE och toxisk stress.

Vi startade enkelt med rutinscreening
av alla våra barn

vid deras vanliga hälsokontroll,

för jag vet att om min patient har
ett ACE-värde på 4,

så är hon två och en halv gång mer trolig
att utveckla hepatit eller KOL,

hon är fyra och en halv gång mer trolig
för depression

och hon har en 12 gånger högre risk
för självmordsbenägenhet

jämfört med min patient med ACE-värde 0.

Det vet jag när hon är
i mitt undersökningsrum.

För patienter som får
ett positivt utslag på sin screening

arbetar ett tvärvetenskapligt team för att
minska utsattheten för motgångar

och behandla symptom med hjälp av goda
metoder, som hembesök, vårdkoordinering

psykisk omvårdnad, näringslära,

holistiska insatser, och ja,
medicinering när så behövs.

Men vi utbildar också föräldrar i hur
toxisk stress och ACE påverkar

på samma sätt du skulle göra för
hantering av eluttag och blyförgiftning

och vi skräddarsyr omvårdnaden för våra
astmatiker och våra diabetiker

på ett sätt som påvisar att de kan behöva
en mer aggresiv behandling

på grund av förändringarna i deras
hormon- och immunsystem.

Det andra som händer
när du förstår den här vetenskapen

är att du vill ställa dig på taket
och skrika ut den

för det här är inte bara en fråga
för barnen i Bayview.

Jag antog att i den stund
alla fick höra om detta,

skulle det leda till rutinscreeningar,
tvärvetenskapliga behandlingsteam,

och en kamp om att först hitta
den mest effektiva behandlingsrutinen.

Ja. Det hände ju inte.

Och det var en viktig lärdom för mig.

Vad jag tänkt på som endast
det bästa kliniska tillvägagångssättet

förstår jag nu är en folkrörelse.

För att citera Dr Robert Block,

tidigare ordförande för
Amerikanska sällskapet för pediatrik,

"Barndomserfarenhet av motgångar

är det enskilt största hot mot folkhälsan
som inte uppmärksammats och

som vårt land står inför idag."

För många är det en skräckinjagande bild.

Så stort verkar problemets omfång och
omfattning att det känns oöverkomligt

att tänka på hur vi ska ta oss an det.

För mig är det faktiskt där
min förhoppning finns,

för när vi har det rätta ramverket,

när vi erkänner detta som
en kris för folkhälsan,

då kan vi börja använda rätt verktyg
för komma fram till lösningar.

Från tobak till blyförgiftning
till HIV och aids.

Historiskt sett har USA
faktiskt lyckats väl

med att ta sig an folkhälsoproblem,

men att replikera de framgångarna
till ACE och toxisk stress

kommer kräva beslutsamhet och engagemang,

och när jag ser vad USA:s respons
har varit fram till nu,

undrar jag,

varför har vi inte tagit
allvarligare på detta?

Ni ska veta att jag först trodde
att frågan marginaliserades

för att den inte rör oss.

Att det är en fråga för barnen
i "de" kvarteren.

Vilket är märkligt
för datan visar inte det.

Den första ACE-studien
gjordes i en befolkning

som till 70 procent var kaukasier.

70 procent med collegeutbildning.

Men ju fler jag pratade med,

desto mer började jag tro
att jag fått det hela om bakfoten.

Om jag skulle fråga hur många personer
i det här rummet

som växte upp med en familjemedlem
som led av psykisk sjukdom,

då antar jag att några
skulle räcka upp handen.

Om jag skulle fråga hur många som hade
en förälder som kanske drack för mycket

eller som trodde att sparande på riset
gjorde barnet bortskämt,

antar jag att några ytterligare
händer skulle lyftas.

Till och med i detta rum,
är detta en fråga som rör många av oss,

och jag börjar tro att vi
marginaliserar frågan

för att den handlar om oss.

Kanske är det lättare att se
i andra områden

eftersom vi inte vill se på det.

Vi blir hellre sjuka.

Lyckligtvis gör forskningen framsteg,
och krasst sett gör landets ekonomi

det valet mindre gångbart för var dag.

Forskningen är tydlig:

Tidig utsatthet påverkar hälsan dramatiskt
under hela livet.

Idag börjar vi förstå hur
progressionen ska avbrytas

från tidig utsatthet
till sjukdom och förtida död,

och om 30 år,

kommer barnet som har ett högt ACE-värde

och vars beteendemässiga symptom
obemärkt passerar

vars astmabehandling
inte är sammanhängande,

och som fortsätter till
att utveckla högt blodtryck

och tidig hjärtsjukdom eller cancer

vara en lika stor anomali som
en sexmånaders dödsdom från HIV/aids.

Människor kommer att titta på situationen
och säga: "Vad fanken har hänt?".

Det här går att behandla.

Det här kan vi bekämpa.

Och det enskilt viktigaste vi behöver idag

är modet att se problemet i ögonen

och säga, detta är på riktigt,
och detta rör oss alla.

Jag tror att vi är den rörelsen.

Tack.

(Applåder)