Världen behöver inte fler kärnvapen

Idag kontrollerar nio länder sammanlagt fler än 15 000 kärnvapen, vart och ett hundratals gånger mer kraftfullt än de som släpptes över Hiroshima och Nagasaki. Vi behöver inte fler kärnvapen; vi behöver en ny generation som tar sig an den ofärdiga utmaningen med nedrustning som startade för flera decennier sedan. Kärnvapenreformisten Erika Gregory uppmanar världens kommande ledare - de som föddes i en tid utan kallt krig och "ducka och ta skydd"-träning - att sätta ett ambitiöst mål: en kärnvapen fri värld 2045.

Låt mig ställa en fråga.

Hur mycket vapenklassat kärnmaterial
tror ni det skulle behövas

för att jämna en stad
som San Francisco med ytan?

Hur många av er tror att det skulle vara

ungefär som i den här resväskan?

OK. Den här minibussen?

Okej.

Det är faktiskt så
att under rätt omständigheter,

skulle en mängd höganrikat uran
i samma storlek som din morgonlatte,

vara nog för att döda 100 000 människor

omedelbart.

Hundratusentals andra
skulle bli fruktansvärt sjuka,

och delar av staden
skulle vara obeboeliga i åratal,

om inte decennier.

Men du kan glömma den där
kärnvapen-latten,

för dagens kärnvapen
är hundratals gånger mer kraftfulla

än de vi släppte över Hiroshima
och Nagasaki.

Och även ett begränsat kärnvapenkrig
med, låt oss säga, ett tiotal kärnvapen,

skulle kunna ödelägga allt liv på jorden.

Så det är viktigt att ni vet

att det just nu finns
fler än 15 000 kärnvapen

i händerna på nio länder.

Och om du bor i en stad
eller nära en militäranläggning,

är sannolikt ett av dem riktat mot dig.

Det är faktiskt så att om du bor
i något av de landsbygdsområden

där kärnvapen lagras,

är ett troligen riktat mot dig.

Ungefär 1 800 av dessa vapen
är i hög beredskap,

vilket innebär att de kan
avfyras inom 15 minuter

från att avfyrningsordern ges.

Jag vet att det är ett tråkigt ämne,

och ni lider kanske av -
vad hette det? - psykisk trötthet

som vi hörde talas om tidigare.

Så jag ska byta spår en stund,

och prata om min låtsasvän,

som jag kallar Jasmine,

en liten stund.

Vid 25 års ålder är Jasmine

en del av en generation som är
mer politiskt och socialt engagerad

än något vi sett de senaste 50 åren.

Hon och hennes vänner ser sig själva

som nydanare, ledare och aktivister.

Jag tänker på dem
som Generation Möjlighet.

De protesterar regelbundet
i frågor som de bryr sig om,

men kärnvapen är inte en av dessa,
vilket är helt logiskt,

för Jasmine föddes 1991,
i slutet av det kalla kriget.

Så hon hörde inte särskilt mycket
om kärnvapen när hon växte upp.

Hon behövde aldrig ducka och ta skydd
under sin skolbänk.

För Jasmine är "Fallout shelter"
en app i Androidbutiken.

Kärnvapen används för att vinna i spel.

Och det är synd,

för just nu behöver vi
Generation Möjlighet

för att hjälpa oss fatta några
riktigt viktiga beslut om kärnvapen.

Till exempel om vi ska fortsätta minska
vår kärnvapenarsenal globalt,

eller om vi ska använda miljarder,

kanske biljoner dollar,

till att modernisera dem
så att de håller hela 2000-talet,

så att Jasmine, när hon är i min ålder,
pratar med sina barn

och kanske sina barnbarn också

om kärnvapenhotet?

Om du lagt märke till alla cyberhot,

eller om du till exempel läst
om Stuxnetviruset,

eller, för Guds skull, om du nånsin haft
ett e-postkonto, ett Yahookonto

eller en telefon som blivit hackad,

så kan du föreställa dig vilken skada
som kan utlösas

av modernisering i en tidsålder
av cyberkrigföring.

Om du tänker på pengarna,

så kan en biljon dollar räcka långt

för att utfodra, utbilda
och anställa människor,

åtgärder som skulle kunna minska hotet
om kärnvapenkrig till att börja med.

Så...

(Applåder)

Detta är avgörande just nu,

för kärnvapen - de är sårbara.

Vi har starka bevis

för att terrorister
försöker få tag på dem.

Ta bara förra våren,

när fyra pensionärer
och två taxiförare anhölls

i Georgien,

för försök att sälja kärnmaterial
för 200 miljoner dollar,

det visade att den svarta marknaden
för detta är högst levande.

Och det är viktigt,

för det har inträffat dussintals olyckor

med kärnvapen,

och jag slår vad om att de flesta
aldrig har hört talas om det.

Bara här i USA,

har vi släppt kärnvapen
över Carolina-staterna två gånger.

I ena fallet blev en av bomberna,

som föll ur ett av flygvapnets plan,

aldrig detonerad

eftersom kärnladdningen fanns
på en annan plats i planet.

I det andra fallet armerades vapnet
när det slog i marken,

och fem av säkringarna som skulle
förhindra detonation fungerade inte.

Som tur var fungerade den sjätte.

Men om det inte är nog
för att väcka din uppmärksamhet,

så har vi Black Brant-incidenten 1995.

Det var när ryska radaroperatörer såg

det de trodde var
en amerikansk kärnvapenmissil

på väg mot ryskt luftrum.

Det visade sig senare vara en norsk raket

som samlade data om norrsken.

Men den gången

var Rysslands president Boris Jeltsin

fem minuter ifrån att avfyra
en fullskalig vedergällningsattack

med kärnvapen mot USA.

De flesta av världens kärnvapenländer

har förbundit sig att göra sig av med
dessa massförstörelsevapen.

Men fundera på detta:

Fördraget om ickespridning av kärnvapen,

vilket är det vidast antagna
vapenfördraget i historien,

med 190 undertecknande,

anger inget specifikt datum
för när världens kärnvapenländer

ska göra sig av med sina kärnvapen.

När John F. Kennedy skickade
en man till månen,

och bestämde sig för att också
ta hem honom, eller bestämde båda sakerna,

så sa han inte "Gör det när ni har tid."

Han satte en deadline.

Han gav oss en utmaning

som skulle ha varit helt osannolik
bara några år tidigare.

Och med den utmaningen,

inspirerade han forskare
och marknadsförare,

astronauter och lärare.

Han gav oss en vision.

Men tillsammans med den visionen,

försökte han också ge oss,
och detta vet de flesta inte heller,

han försökte ge oss en partner,

i form av vår värsta kalla kriget-fiende,

Sovjetunionen.

För en del av Kennedys vision
med Apolloprogrammet

var att den skulle vara ett samarbete,
inte en tävling, med ryssarna.

Och uppenbarligen höll premiärministern,
Nikita Chrusjtjov, med.

Men innan samarbetet kunde realiseras

mördades Kennedy

och den delen av visionen sköts upp.

Men löftet om gemensam innovation
mellan dessa två kärnvapensupermakter

släcktes inte helt.

För 1991, det år då Jasmine föddes,

och Sovjetunionen föll,

startade dessa två länder ett projekt

som verkar otroligt idag,

i ordets sannaste mening,

och det är att USA skickade pengar
till ryssarna när de behövde det mest,

för att säkra löst kärnmaterial

och anställa arbetslösa kärnforskare.

De arbetade tillsammans
med amerikanska forskare

för att konvertera anrikad uran

till bränsle som kan användas
för kärnkraft istället.

De kallade det "Från megaton
till megawatt".

Resultatet är att i mer än 20 år

hade våra två länder ett projekt

som innebar att en av tio glödlampor i USA

i grund och botten fick sin energi
från före detta ryska stridsspetsar.

Tillsammans gjorde dessa två länder
något verkligen djärvt.

Men den goda nyheten är
att det globala samfundet har möjligheten

att göra något precis lika djärvt idag.

Att bli av med kärnvapen

och tömma förråden av de material
som krävs för att producera dem,

tar enligt vissa experter 30 år.

Det skulle kräva en slags renässans,

den typ av innovationer som,
på gott och ont,

understödde både Manhattanprojektet
som gav upphov till kärnvapen,

såväl som "Från megaton
till megawatt"-projektet.

Det skulle kräva designrestriktioner.

Dessa är grundläggande för kreativitet,

saker som en plattform
för internationellt samarbete;

ett bestämt datum,
som skulle vara en tvångsmekanism;

och en positiv vision
som inspirerar till handling.

Det skulle ta till 2045.

2045 råkar vara 100-årsjubileet

för kärnvapnens födelse
i New Mexicos öken.

Men det är också ett viktigt år
av en annan anledning.

Det förutspås vara
singularitetens ankomst,

en ny tid i mänsklighetens utveckling,

där gränsen mellan artificiell intelligens
och mänsklig intelligens suddas ut,

där databeräkningar och medvetenhet
blir omöjliga att särskilja

och avancerad teknologi hjälper oss lösa
2000-talets största problem:

svält, energi, fattigdom,

och leder oss in i en tid av överflöd.

Alla kommer få åka till rymden,

på vår väg mot att bli
en multiplanetär art.

De som verkligen tror på denna vision
är de första att medge

att de inte riktigt vet ännu
hur vi ska komma dit.

Men värderingarna bakom visionen

och viljan att fråga "Hur kan vi?"

har inspirerat en generation
av innovatörer.

De arbetar sig bakåt
från de utfall som de vill ha,

och använder kreativa metoder
för gemensam problemlösning.

De slår sig genom hinder.

De omprövar vad vi anser är möjligt.

Men här är grejen:

den där visionen om överflöd
är inte kompatibel

med en värld som fortfarande lutar sig
mot ett 1900-talsfördrag om kärnvapen

som kallas

"ömsesidigt garanterad förstörelse."

Det måste handla om
att lägga grunden för 2100-talet.

Det måste handla om strategier
för ömsesidigt garanterad välgång

eller, åtminstone,
ömsesidigt garanterad överlevnad.

Jag möter varje dag människor
som är riktiga pionjärer

inom området kärnvapenhot.

Som ni kan se är många
av dem unga kvinnor,

och de gör vansinnigt intressanta saker,

som Mareena Robinson Snowden,
hon utvecklar nya sätt,

bättre sätt, att upptäcka
kärnstridsspetsar,

något som kommer hjälpa oss
över ett kritiskt hinder

för internationell nedrustning.

Eller Melissa Hanham,
som använder satellitbilder

för att lista ut vad som pågår
kring avlägsna kärnvapenanläggningar.

Vi har också Beatrice Fihn i Europa,

som har drivit kampanjer
för att göra kärnvapen olagliga

i internationella domstolar,

och som vann en stor seger
i FN förra veckan.

(Applåder)

Men ändå,

men ändå,

trots allt vårt prat om moonshots
i den här kulturen,

är det för få medlemmar
ur Generation Möjlighet och dess mentorer

som tar sig an kärnvapen.

Det är som att det är tabu.

Men jag minns något Kennedy sa,
som har stannat med mig,

och det är något i stil med

att människan kan vara
lika stor som lösningen

på alla problem vi har skapat.

Han sa att inget problem
i mänsklighetens öde

är bortom människorna.

Jag tror på det.

Och jag tror att många av er
också tror på det.

Och jag vet

att Generation Möjlighet tror på det.

Så det är dags att bestämma ett datum.

Låt oss avsluta kärnvapenkapitlet

på 100-årsjubileet av dess tillkomst.

För 2045 har vi trots allt
hållit miljarder människor gisslan

under hot om kärnvapenutplåning.

Nog räcker det med 100 år.

Nog har ett sekel av ekonomisk utveckling

och utveckling av militära strategier,

gett oss bättre sätt
att hantera globala konflikter.

Och om det nånsin funnits
en moonshot värd att stödja,

så är det väl denna.

När vi ställs inför verkliga hot -

till exempel Nordkoreas
kärnvapenprov nyligen,

som är helt osanktionerade -

är vettiga människor oense

om huruvida vi borde behålla
ett antal kärnvapen

för att avvärja aggression.

Men frågan är: Vad är det magiska numret?

Är det tusen?

Är det hundra? Tio?

Och då måste vi också fråga:

Vem ska ansvara för dem?

Jag tror emellertid att vi är eniga om

att 15 000 innebär ett större globalt hot

mot Jasmines generation än ett löfte.

Så det är dags att vi ger ett löfte

om en värld där vi
har lossat det strypgrepp

som kärnvapen har på vår fantasi;

där vi investerar i de kreativa lösningar

som kommer ur att vi jobbar bakåt
från den framtid vi så gärna vill ha,

snarare än att lunka framåt från en nutid

som har med sig alla föreställningar
och fördomar från det förflutna.

Det är dags att vi utlovar våra resurser,
som ledare från alla områden,

till att jobba med detta problem

på nya sätt,

att fråga, "Hur kan vi?"

Hur kan vi infria ett löfte

om större säkerhet för Jasmines generation

i en värld bortom kärnvapen?

Jag hoppas verkligen att ni vill vara med.

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)