Möt kvinnorna som slogs i krigets frontlinjer

2011 hade amerikanska armén fortfarande ett förbud för kvinnor att delta i strid - men samma år skickades ett specialförband med kvinnor till Afghanistan för att tjänstgöra i frontlinjen och skapa förbindelser med byborna för att på det viset hjälpa till att få ett slut på kriget. Reportern Gayle Tzemach Lemmon berättar historien om detta "band of sisters", en extraordinär grupp kvinnliga soldater som undanröjde de långvariga hindren för kvinnor att tjänstgöra i strid.

Alla kvinnliga vänkretser
har sin lustigkurre,

den som du går till
när du behöver gråta ut,

och den som säger åt dig att bita ihop
när du haft en jobbig dag.

Den här gruppen var inget undantag.

Förutom att de var en grupp
banbrytande kvinnor

som möttes -

först som kollegor, sedan som vänner,
och slutligen som en familj -

på den minst troliga platsen av alla:

I arméns elitförband.

Detta var en grupp kvinnor
vars vänskap och mod befästes av

inte bara av det de sett
och gjort i stormens öga,

utan även av det faktum att de var där

i en tid då kvinnor
- åtminstone officiellt -

fortfarande var förbjudna
att delta i markstrider,

och USA hade ingen vetskap
om deras existens.

Berättelsen tar sin början
då elitförbandens befäl,

vilka är några av de mest erfarna männen
i USAs militär, säger,

"Vi behöver hjälp av kvinnor
för att utkämpa kriget."

"USA skulle aldrig döda
sig till framgång" hävdade de.

"Mer kunskap och förståelse behövs."

Och som alla vet,

om du vill förstå vad som händer
i ett samhälle och i hemmen,

ska du prata med kvinnorna,

oavsett om vi diskuterar
södra Afghanistan

eller södra Kalifornien.

Men i detta fall kunde män
inte prata med kvinnor,

för i ett konservativt
och traditionellt samhälle som Afghanistan

skulle det skapa allvarliga brott.

Därför behövdes kvinnliga soldater.

Det innebar, vid den här tidpunkten
i kriget, att kvinnorna som anställdes

för att tjänstgöra
med jägarförband och attackdykare,

skulle delta i en typ av strid
som färre än 5 procent

av USAs hela militär har erfarenhet av.

Färre än 5 procent.

Uppropet proklamerades.

"Kvinnliga soldater:
Bli en del av historien.

Anslut er till elitförbanden
på slagfältet i Afghanistan."

Detta skedde 2011.

Från Alabama till Alaska,

svarade kvinnor som alltid närt en önskan
att göra något av betydelse

tillsammans med de bästa av de bästa,

göra skillnad för sitt land,

och antog uppmaningen.

För dem handlade det inte om politik,

utan om att vara del
av något betydelsefullt.

Kvinnorna som kom till North Carolina

för att konkurrera om en plats i förbanden

som skulle ha kvinnor i främsta ledet,

anlände och fann snabbt
en grupptillhörighet

av en sort de aldrig tidigare upplevt.

Full av kvinnor som var lika orädda
och vältränade som de själva,

och med viljan att göra skillnad.

De behövde inte be om ursäkt
för vilka de var,

och faktum är att de kunde glädjas åt det.

De upptäckte också att plötsligt,

var de omgivna av andra som var som dem.

Som en av dem sade,

"Jag tittade mig omkring och upptäckte

att det fanns mer än en giraff på zoo."

Bland dessa kompetenta
kvinnor fanns Cassie,

som var kadett från ROTC,
kvinnoföreningsmedlem,

samt läste genusvetenskap,
allt i en och samma person.

Tristan, en löparstjärna
som alltid sprang eller marscherade

utan strumpor,

och vars skostank avslöjade henne.

(Skratt)

Amber, som alltid
velat vara i infanteriet,

men när hon insåg
att kvinnor inte fick det,

bestämde sig för att bli
underrättelseofficer istället.

Hon arbetade i Bosnien,

och bistod därefter FBI i kampen
mot drogkartellerna i Pennsylvania.

Där fanns Kate,
som spelade collegefotboll

under samtliga fyra år,

och egentligen ville hoppa av
efter första året,

för att gå med i skolkören,

men när killarna sade att flickor
inte kunde spela fotboll,

bestämde sig för att stanna

för flickornas skull -
de som skulle komma efter henne.

Biologin hade format dessa kvinnors öden,

och placerat, som Cassie sade,

"allt ädelt utom räckhåll för flickorna".

Och ändå, här fanns chansen
att arbeta med de bästa av de bästa

i ett betydelsefullt uppdrag,

inte för att de var kvinnor,

utan på grund av det.

Dessa kvinnor var, på många sätt,
som kvinnor är mest.

De bar smink, och

de förenades kring eyeliners
och kajalpennor på damtoaletten.

De bar också skyddskläder.

De kunde bära 25 kg packning på ryggen

och flyga med helikoptrar ut på uppdrag,

och då de återvände
såg de filmen "Bridesmaids."

(Skratt)

De bar till och med ett plagg
som heter Spanx,

eftersom, vilket de snabbt upptäckte,

uniformerna gjorda för män var stora
där de borde varit små,

och små där de borde varit stora.

Så Lane, en veteran från Irak-kriget
- hon till vänster om mig -

bestämde sig för att gå in på Amazon

och beställa ett par Spanx till sin bas,

så att byxorna skulle sitta bättre
när hon gick på nattliga uppdrag.

Dessa kvinnor samtalade över videolänk

från sina olika baser
spridda över hela Afghanistan,

de pratade om hur det var att

vara en av få kvinnor
som gjorde det de gjorde.

De utbytte skämt,

de talade om vad som fungerade,
och inte fungerade,

vad de hade lärt sig att göra bra,
vad de behövde förbättra.

De talade om några av de positiva sakerna

med att vara kvinna
i specialförbandens frontlinjer,

som till exempel Shewee,

en tratt så att du kan kissa stående,

även om den har ord om sig
att bara fungera till fyrtio procent.

(Skratt)

Dessa kvinnor levde i ett "och."

De bevisade att man både
kunde vara tuff och feminin.

Man kunde bära mascara
och skyddsväst.

Man kunde älska CrossFit och korsstygn.

Man kunde älska att klättra ur helikoptrar
och samtidigt älska att baka.

Kvinnor lever i och:et varenda dag,

och dessa kvinnor förde in
detta tankesätt även i uppdragen.

På slagfältet av liv och död
glömde de aldrig

att faktumet att de var kvinnor
kan ha fört dem till fronten,

men att det var som soldater
de måste visa vad de gick för.

Det var natten Amber gick ut på uppdrag,

och då hon pratade med bykvinnorna,

förstod att en skytt låg och lurpassade

på de afghanska och amerikanska
styrkorna som väntade på att kunna gå in.

En annan natt var det Tristan
som upptäckte att

det fanns delar av sprängämnen

överallt i huset som de befann sig i,

att det också låg sprängämnen
hela vägen mellan

där de befann sig och dit de skulle gå.

Det var den där natten
då en av deras kamrater visade sin styrka

för en avgjort skeptisk grupp SEALs,

när hon fann informationen de letade efter

instoppad i ett spädbarns våta blöja.

Det var natten då Isabel,
en annan av deras kamrater

hittade de saker de letade efter,

och erhöll en utmärkelse från Rangers

som sade att utan henne,

hade det de letade efter den natten

aldrig hittats.

Den natten och så många andra,

visade de sitt mod,
inte bara för varandra,

utan för alla som skulle komma efter dem.

Och även för männen
som tjänstgjorde vid deras sida.

Man säger ofta

att bakom varje framgångsrik man
står en stark kvinna.

I dessa exempel,

stod män bredvid dem
som ville se dem lyckas.

Befälet som tränade dem
hade tjänstgjort i tolv uppdrag.

När han fick veta
att han skulle utbilda flickor,

visste han inte vad han
kunde förvänta sig.

Men i slutet av de åtta dagarna
med dessa kvinnor sommaren 2011,

sade han till sin kollega,
"Vi har just bevittnat historia.

De kan mycket väl bli
våra egna Tuskegee-flygare."

(Applåder)

I centrum av detta team fanns den person

som alla kallade "den bästa av oss."

Hon var en liten och nätt kraftkälla,

som knappt var 160 cm lång.

Hon var en vild blandning
av Martha Stewart

och filmkaraktären G.I. Jane.

Hon älskade att laga mat till sin man,

pojkvännen ifrån Kent State ROTC
som peppade henne att göra sitt bästa,

och att tro på sig själv,

och att testa sina gränser.

Hon älskade att ha 25 kg
i ryggsäcken på sina löprundor,

och hon älskade att vara soldat.

Hon hade en bakmaskin
på sitt kontor i Kandahar,

och hon brukade baka russinbröd,
innan hon gick till gymmet

och göra 25 till 30 pull-ups
från en stång.

Hon var den som,
om man behövde ett par kängor

eller en hemlagad middag,
borde finnas i ens kortnummerlista.

Hon skulle aldrig någonsin säga

hur bra hon var,

utan hon lät sina handlingar tala.

Hon var känd för att stå upp
för den svåra sanningen

istället för den lätta osanningen.

Hon var även känd för
att klättra upp för ett 5-meters rep,

med hjälp av endast armarna,

för att sedan be om ursäkt,

eftersom hon borde använda
både armarna och benen,

så som Rangers hade tränat dem.

(Skratt)

En del av våra hjältar kommer hem
och berättar om sina erfarenheter.

Andra gör det inte.

Den 22 oktober 2011,

dödades löjtnant Ashley White
tillsammans med två elitsoldater,

Christopher Horns

och Kristoffer Domeij.

Hennes död medförde
att detta hemliga program

hamnade i offentlighetens ljus.

Eftersom det trots allt

rådde förbud för kvinnor
att delta i markstrid.

På hennes begravning,

vittnade högsta chefen
för specialförbanden om

inte bara Ashley Whites mod,

utan alla hennes medsystrars mod.

Han sa, "Dra inga förhastade slutsatser,
dessa kvinnor är soldater,

och de har skrivit ett nytt kapitel
om vad det innebär att vara kvinna

i USAs armé."

Ashleys mamma är stödpedagog
och skolbusschaufför,

och hon bakar kakor på fritiden.

Hon kommer inte ihåg mycket
från de överväldigande dagarna,

då sorgen - en bottenlös sorg -

blandades med stolthet.

Men ett tillfälle kommer hon ihåg.

En främling som höll ett barn
i handen kom fram till henne

och sade, "Fru White,

jag tog med min dotter hit idag,

för jag vill att hon skulle veta
vad en hjälte är.

Och jag vill att hon skulle se
att också kvinnor kan vara hjältar."

Det är dags att hylla alla dessa
icke omskrivna hjältinnor

som litar på sin magkänsla

och finner styrka och mod
att fortsätta och att testa alla gränser.

Denna osannolika grupp kvinnor
knutna till varandra för resten av livet

blev verkligen en del av vår historia,

och de visade vägen för så många
som kom efter dem,

likväl som deras företrädare
visade vägen för dem.

Kvinnorna visade att krigare
finns i alla former och storlekar.

Och att även kvinnor kan bli hjältar.

Tack så mycket.

(Applåder)