Nödbostäder av papp

Långt innan hållbarhet blev ett modeord började arkitekten Shigeru Ban experimentera med miljövänligt byggmaterial som papprör och papper. Hans enastående byggnader är ofta tänkta som tillfälliga bostäder åt de som förlorat sina hem i katastrofdrabbade regioner som Haiti, Rwanda och Japan. Lika ofta blir byggnaderna dock en älskad del av landskapet långt efter det att de fyllt sin ursprungliga funktion.

Hej, jag arbetar som arkitekt.

Jag är den enda arkitekten i världen

som skapar byggnader
med papprör som detta.

Jag hade min första utställning

med papprör

1986 - långt innan man började tala om

miljö- och hållbarhetsfrågor.

Jag började helt enkelt testa papprören

som byggnadskonstruktion.

Det är väldigt svårt att testa
nytt byggnadsmaterial,

men rören var mycket starkare
än vad jag väntat mig,

och dessutom lätta att impregnera.

Eftersom det rör sig om industrimaterial

går rören dessutom att brandsäkra.

1990 byggde jag
denna tillfälliga konstruktion.

Det är den första
tillfälliga byggnaden av papp.

Den består av 330 rör
med 55 cm i diameter.

Endast 12 rör har en diameter

på 120 cm, eller fyra fot.

Som ni ser på fotot
finns det också en toalett där,

så om toapappret tar slut

kan man slita loss en bit
av innerväggen. (Skratt)

Så rören är väldigt användbara.

År 2000 anordnades
en stor utställning i Tyskland.

Jag blev tillfrågad att rita byggnaden,

eftersom utställningens tema var miljö.

Så jag utsågs till
att bygga paviljongen av papprör,

dvs. återvinningsbart papper.

Mitt mål var nämligen inte
den färdiga byggnaden

utan byggnaden efter den rivits.

Varje land bygger nämligen
flera paviljonger

som rivs efter ett halvår
och skapar industriavfall,

så min byggnad behövde kunna
återanvändas eller återvinnas.

Så efter utställningen
återvanns min byggnad,

i enlighet med mitt mål.

Därefter hade jag turen
att vinna tävlingen om att utforma

Frankrikes andra Centre Pompidou

i staden Metz.

Jag var väldigt fattig

så jag ville hyra ett kontor i Paris,

men jag hade inte råd.

I stället tog jag med
mina studenter till Paris

för att på egen hand bygga ett kontor
på Centre Pompidous tak i Paris.

Vi tog med oss papprör och träfogar

för att färdigställa det
35 m långa kontoret.

Vi höll till där i sex år
utan att betala hyra.

(Skratt) (Applåder)

Tack. Jag hade dock ett stort problem.

Eftersom vi var en del av utställningen,

behövde mina vänner
köpa biljetter för att träffa mig.

Det var ett problem.

Därefter färdigställde jag
Centre Pompidou i Metz.

Det är i dag ett väldigt populärt museum,

och ett viktigt monument för regeringen.

Jag kände mig dock väldigt besviken

på mitt yrke som arkitekt,

eftersom vi inte arbetar för samhället

utan för privilegierade människor,

för rika, för regeringar och byggföretag.

De har pengar och makt,

men de är osynliga,

så de anlitar oss för att visa
sin makt och sina pengar

med hjälp av storslagen arkitektur.

Det har alltid varit vårt jobb -

såväl förr som nu.

Jag var väldigt besviken över
att vi inte arbetar för samhället,

trots att så många människor

har förlorat sina hem
på grund av naturkatastrofer.

De är dock inte längre naturkatastrofer.

Jordbävningar, till exempel,
dödar aldrig människor.

Men rasande byggnader dödar människor.

Det är arkitektens ansvar.

Därefter behövs det tillfälliga bostäder,

men det finns inga arkitekter på plats,

eftersom vi är alltför upptagna
med projekt för privilegierade människor.

Jag anser dock att även vi som arkitekter

kan hjälpa till att bygga
tillfälliga bostäder.

Vi kan göra det bättre.

Jag började därför att arbeta
i katastrofområden.

1994 rådde en akut kris i Rwanda i Afrika.

De två etniska grupperna hutu
och tutsi stred mot varandra,

och över två miljoner tvingades fly.

Jag blev väldigt förvånad
när jag såg de flyktingläger

som organiserats av FN.

Flyktingarna var så fattiga,
och de satt och frös

med filtar under regnperioden.

De nödbostäder som byggts av FN

bestod bara av en enkel presenning,

och flyktingarna var tvungna
att själva hugga ner träd så här.

Men två miljoner människor högg ner träd,

vilket ledde till masskövling

och miljöproblem.

Så FN började tillhandahålla
aluminiumrör - aluminumbaracker.

Men de är värdefulla,
så flyktingarna sålde rören

och började hugga ner träd igen.

Jag föreslog därför min idé
för att förbättra situationen

med återvinningsbara papprör

eftersom de är så billiga och starka.

Min modell kostar bara
50 amerikanska dollar per enhet.

Vi byggde därför 50 enheter för att testa

för hållbarhet, fukt,
termiter och så vidare.

Ett år senare, 1995, i Kobe i Japan

inträffade en stor jordbävning.

Omkring 7 000 människor dog,

och hela stadsområden som Nagata

förstördes av bränder efter jordbävningen.

Jag hörde också att många
drabbade vietnamesiska flyktingar

hade samlats i en katolsk kyrka

som sedan totalförstördes.

Jag begav mig dit
och föreslog för prästerna

att kyrkan kunde återuppbyggas

med papprör.

Prästen svarade: "Gud, är du galen?

Hur kan du föreslå detta efter en brand?"

Han litade inte på mig,
men jag gav inte upp.

Jag började pendla till Kobe

och mötte organisationen för vietnameser.

De bodde under dåliga presenningar

i en park.

Så jag föreslog en ombyggnation
och började samla in pengar.

Jag ritade bostäder
av papprör åt dem.

För att bostäderna enkelt
skulle kunna byggas av studenter

och också lätt kunna rivas ned

använde jag ölbackar som grund.

Jag kontaktade ölbryggeriet Kirin,

eftersom ölbryggeriet Asahi

tillverkade röda plastbackar,

vilket inte matchade papprören.

Färgkoordination är mycket viktigt.

Jag minns fortfarande att vi hoppades

att det skulle finnas öl i backarna,

men de kom tomma. (Skratt)

Vi var väldigt besvikna.

Under sommaren byggde vi

över 50 nödbostäder.

Till slut litade prästen på mig.

Han sa: "Om du samlar in pengarna själv

och anlitar dina studenter,
får du bygga kyrkan".

De tog oss fem veckor
att återuppbygga kyrkan.

Den var tänkt att stå i tre år,

men den blev kvar i tio år,
eftersom människor gillade den.

Därefter inträffade
en stor jordbävning i Taiwan.

Vi föreslog därför
att kyrkan skulle doneras dit,

så vi plockade isär den

och skickade över alla delarna,
som sedan sattes ihop av volontärer.

Kyrkan står kvar än idag.

Det blev en permanent byggnad.

Vad är då skillnaden mellan en
permanent och tillfällig byggnad?

Även en byggnad av papp

kan vara permanent
om människor gillar den.

Och en cementbyggnad kan vara temporär

om den är byggd för att tjäna pengar.

Efter den stora jordbävningen

i Turkiet 1999

åkte jag dit och byggde bostäder
av lokala material.

2001 byggde jag nödbostäder
i västra Indien.

2004, efter jordbävningen
och tsunamin vid Sumatra,

byggde jag upp
islamiska fiskebyar på Sri Lanka.

Och 2008, i Chendgu
i Kinas Sichaunprovins,

omkom ca 70 000 människor.

Många skolor förstördes också

på grund av korruption
mellan myndigheterna och byggföretaget.

Jag ombads att bygga en tillfällig kyrka.

Jag tog med mig mina japanska studenter
för att arbeta med kinesiska studenter.

På en månad färdigställde vi nio klassrum

på över 500 kvadratmeter.

Klassrummen används än idag,
även efter det senaste skalvet i Kina.

I L'Aquila i Italien hade de också
ett stort skalv 2009.

Detta foto är väldigt intressant:

före detta premiärminister Berlusconi

och Japans före, före, före,
före detta premiärminister Aso,

eftersom vi måste
byta premiärminister varje år.

De var väldigt vänliga
och bekostade min modell.

Jag föreslog ett stort bygge -
ett tillfälligt konserthus -

eftersom l'Aquila är känt för just musik

och alla konserthus var förstörda,

vilket fick musiker att lämna staden.

Jag nämnde för borgmästaren

att jag ville bygga
ett tillfälligt auditorium.

Han sa: "Du får göra det
om du fixar pengarna".

Jag hade tur.

Berlusconi tog dit G8-mötet,

och vår före detta premiärminister kom.

Tillsammans hjälpte de oss
att samla in pengar

Jag fick en halv miljon euro
från Japans regering

för att bygga det tillfälliga auditoriet.

2010 inträffade ett stort skalv i Haiti,

men jag kunde inte flyga dit.

I stället åkte jag
till närliggande Santo Domingo

varifrån det tar 6 timmar
med bil till Haiti.

Jag körde till Haiti
med studenter från Santo Domingo

för att bygga 50 bostäder
av lokala papprör.

Detta är vad som hände
i norra Japan för två år sedan:

Efter skalvet och tsunamin

evakuerades folk till en stor sal.

Titta. Här finns ingen avskildhet.

Människor led både psykiskt och fysiskt.

Vi åkte därför dit
för att bygga skiljeväggar,

med hjälp av studentvolontärer

och papprör.

Vi byggde enkla väggar
med ramar av rör och ett stycke tyg.

Vissa anläggningsansvariga

var emot det,

eftersom det blev svårare
att kontrollera folk.

Men det är viktigt att göra det.

Det saknas tillräckligt
med platt mark för att bygga

statens traditionella bostäder
som detta enplanshus.

Se här - inte ens de civila myndigheterna

lyckas bygga bra tillfälliga bostäder.

De är trånga och stökiga,
eftersom förvaring saknas

och vatten läcker in.

Det slog mig att vi
måste bygga flervåningshus,

eftersom vi saknar mark
och behöver bättre hus.

Jag föreslog detta för borgmästaren
medan jag byggde skiljeväggar.

Slutligen träffade jag
en trevlig borgmästare i staden Onagawa

i Miyagi.

Han bad mig att bygga
trevåningshus på ett baseballfält.

Jag använde containrar,

och studenter hjälpte oss

att bygga möbler

för att göra dem bekväma -

allt inom ramen för regeringens budget.

Vår bostad har faktiskt
exakt samma boyta som deras,

men är betydligt bekvämare.

Många vill bo kvar här för alltid.

Det gör mig väldigt glad.

Nu arbetar jag i Christchurch
på Nya Zeeland.

Cirka 20 dagar före skalvet i Japan

drabbades även de av ett stort skalv.

Många japanska studenter dog

och stadens viktigaste katedral -

Christchurchs symbol - totalförstördes.

Jag tillfrågades om
att bygga en tillfällig katedral.

Så bygget av kyrkan är nu igång.

Och jag vill fortsätta bygga monument

som uppskattas och älskas av människor.

Tack.

(Applåder)

Tack. (Applåder)

Tack. (Applåder)