Papper eller plast? Hur vi kan tänka kring miljömedvetenhet

De flesta av oss vill göra det bästa för miljön. Men det är inte så enkelt som att bara välja papperskassar istället för plastkassar menar hållbarhetsstrategen Leyla Acaroglu. Det behövs nya djärva tag för att våga släppa taget om långlivade myter om miljöpåverkan. Vi måste tänka utifrån ett större perspektiv för att skapa system och produkter som minskar påfrestningarna på vår planet.

Tänk dig att du står i matbutiken

och när du kommer fram till kassan

så kan du välja mellan

en plastkasse eller en papperskasse.

Vilken ska du välja om du vill göra

ett så bra val för miljön som möjligt?

De flesta väljer papperskassen.

Så, låt oss fundera över varför.

Till att börja med är den brun.

Därför måste den vara bra för miljön.

Den är biologiskt nedbrytbar.
Kan användas flera gånger.

Ibland går den att återvinna.

När folk tittar på plastkassen,

är det mycket möjligt
att de tänker på något sådant här,

som vi alla vet är fruktansvärt,

och bör till varje pris undvika

sådana skador på miljön.

Men folk tänker inte på

det här,

som är den andra sidan av myntet.

När vi producerar olika material,

behöver vi utvinna dem ur naturen

och då måste vi bidra till
en hel del miljöpåverkan.

Ni förstår, det som händer när vi behöver

fatta komplicerade beslut är

att människor tycker om enkla lösningar,

så vi letar efter enkla lösningar.

Jag arbetar med design.

Jag brukar ge råd till designers

och uppfinnare om hållbarhet

och alla säger, "Leyla,

jag vill bara använda ekomaterial."

Och jag svarar "Det där är komplicerat",

så ägnar vi fyra timmar åt att prata om

exakt vad ekomaterial egentligen är

eftersom allt vid något tillfälle

har utvunnits ur naturen

och det är hur ett material används

som avgör hur miljöpåverkan blir.

Det som händer är
att vi måste förlita oss på

någon slags intuition

när vi fattar beslut.

Jag brukar kalla den intuitionen

för vårt miljömedvetandes bondförnuft.

Det kan vara den lilla rösten
längst bak i huvudet

eller den där känslan i magen du får

när du gör ett bra val,

när du har tagit papperskassen

eller köpt en bränslesnål bil.

Vårt miljömedvetandes bondförnuft

är mycket viktigt

eftersom det handlar om
att vi vill göra på rätt sätt.

Men hur vet vi att vi faktiskt

minskar vår negativa miljöpåverkan

och att våra handlingar
i det privata och i arbetet

och som ett samhälle

gör någon skillnad?

Saken med ett sådant bondförnuft är att

det brukar grunda sig i våra erfarenheter

och vad vi har hört från andra.

Det brukar inte vara grundat
i någon vetenskaplig kunskap.

Det är väldigt svårt eftersom vi lever

i otroligt komplicerade system.

Vi har de mänskliga systemen

där vi kommunicerar och interagerar

och har byggt upp hela vårt samhälle.

Vi har det industriella systemen
som kort sagt är hela ekonomin

och alla dessa måste fungera

inom det största systemet,

som jag också menar är det viktigaste,

ekosystemet.

Och de val vi gör

som individer i det privata,

de val vi gör

i alla våra arbeten,

må det vara högst
eller lägst i rangordningen,

har en påverkan på dessa system.

Saken är den att vi måste hitta sätt,

om vi ska kunna arbeta för hållbarhet,

att sammanfoga dessa komplicerade system

och göra val som förbättrar

vår totala miljöpåverkan.

Vad vi behöver lära oss är

att åstadkomma mer med mindre resurser.

Vi har en växande befolkning

och alla tycker om sina mobiltelefoner,

speciellt på ställen som det här.

Så vi måste hitta nyskapande sätt
att lösa några av problemen vi står inför.

Det är här processen med
livscykelanalys kommer in i bilden.

I slutändan går allt det vi skapar

igenom flera olika stadier i sin livscykel

och vi använder en vetenskaplig metod

som heter livscykelanalys,

[beteckningen varierar
mellan Storbritannien och USA]

för att få en tydligare bild av hur

allt vi gör i de tekniska delarna
av dessa system

påverkar miljön.

Vi går ända tillbaka till

råmaterialutvinningen

över tillverkning

och förpackning och transport,

användning, utfasning
och avfallshantering,

och vid varje steg

har våra handlingar

en påverkan på naturen

och vi kan undersöka hur

vi faktiskt påverkar
de ekosystem och tjänster

som gör att det går att leva på jorden.

Genom att göra det

har vi lärt oss
de mest fascinerande saker.

Vi har slagit hål på en hel hop myter.

Till att börja med finns det ett uttryck
som används väldigt mycket.

Det används en hel del i marknadsföring,

och det används mycket,
tror jag, i dagligt tal

när vi talar om hållbarhet,

och det är ”biologiskt nedbrytbar”.

Att vara biologiskt nedbrytbart är
en egenskap hos alla material,

inte en definition av
hur bra något är för miljön.

Låt mig förklara.

När något naturmaterial

som är gjort av cellulosafibrer

som en bit bröd, eller vilken
sorts matavfall som helst,

eller till och med en pappersbit,

när ett naturmaterial hamnar

i naturen så bryts det ner normalt.

De kolmolekyler som lagrades

när det växte släpps ut

i atmosfären som koldioxid,

men det är en idealsituation.

Det mesta naturmaterial

hamnar faktiskt inte i naturen.

De flesta saker, det avfall vi producerar,
hamnar på en soptipp.

Soptippar är en annan miljö.

I en soptipp bryts samma kolmolekyler

ner på ett annat sätt,

eftersom en soptipp är syrefattig.

Det finns inget syre.
Det är ihoppressat och varmt.

Samma molekyler blir metan

som är en 25 gånger så stark

växthusgas som koldioxid.

Så vår gamla sallad och produkter

som vi kastar bort som är tillverkade

av biologiskt nedbrytbara material bidrar,

om de hamnar på en soptipp,

till klimatförändringarna.

Nu för tiden finns det anläggningar

som kan ta till vara metangasen

och generera ström

och minska behovet av fossila bränslen

men vi måste vara smarta här.

Vi måste identifiera
hur vi kan börja påverka

hur sådana här processer som redan finns

och börja designa system och tjänster

som minskar dessa problem.

För just nu säger folk:

"Vi måste förbjuda plastpåsar.
Vi måste använda papperspåsar

eftersom de är bättre för miljön."

Men om de i slutändan hamnar i skräpet

och sedan på en soptipp

som inte är specialbyggd,

så får vi en dubbel negativ effekt.

Mitt yrke är industridesigner.

Och så har jag studerat samhällsvetenskap.

Så jag är helt fascinerad

av konsumtionsvaror
och hur konsumtionsvaror

som vi i princip
inte längre lägger märke till

och som finns överallt i våra liv

påverkar miljön.

Och det här är en storskurk.

Jag är ganska säker på att alla här

har ett kylskåp.

Det är så att Amerika
har en fantastisk förmåga

att förmå kylskåp att växa.

De senaste åren har standardkylskåpet

växt med i genomsnitt 30 liter.

Problemet är att de nu är så stora

att det är enklare att köpa mer mat som vi

sedan inte kan hitta och äta upp.

Det finns saker längst bak i mitt kylskåp

som har stått där i åratal, förstår ni?

Det som händer är att vi slänger mer mat.

Jag berättade att mat som
går till spillo är ett problem.

Faktum är att här i USA så går 40 procent

av maten som köps av hushåll till spillo.

Hälften av all mat
som produceras i världen förstörs.

Det är den senaste statistiken från FN.
Ända upp till hälften av all mat.

Det är galenskap.
Det är 1,3 miljarder ton mat per år.

Jag skyller det på kylskåpet,

i alla fall i västvärlden,

eftersom det gör det lättare.

Jag menar, det är en massa komplicerade
system som inverkar här.

Jag vill inte förenkla det så mycket.

Men kylskåpet är en starkt bidragande orsak

och en av dess egenskaper

är grönsakslådan.

Har ni alla grönsakslådor?

Lådan där man lägger salladen?

Sallad brukar ofta bli slemmig

i grönsakslådan, eller hur?

Ja? Slemmig sallad?

I Storbritannien är det här
ett så stort problem

att en myndighetsutredning
för några år sedan konstaterade

att den näst största orsaken till

slängd mat i Storbritannien
var slemmig sallad.

Den kallades Slemmiga salladsutredningen.
(Soggy Lettuce Report)

Okej? Så det här är ett problem hörni.

De stackars små salladshuvudena slängs ut

till höger och vänster
eftersom grönsakslådorna

inte är designade
för att hålla grönsaker fräscha.

Okej. Man behöver ett tätt utrymme.

man behöver liksom ett luftfritt utrymme

om man ska undvika nedbrytningsprocesserna
som sker naturligt.

men grönsakslådor är bara en utdragslåda

med lite bättre tillslutning. Hur som.

Jag är helt uppenbart besatt av det här.

Bjud aldrig hem mig! Jag kommer bara
att börja gå igenom ditt kylskåp

och leta efter såna detaljer.

Men i grunden är detta ett stort problem.

Eftersom när vi förlorar salladen

ur systemet så har vi inte bara

de negativa effekter vid nedbrytningen
som jag beskrev tidigare

utan vi har dessutom redan
behövt producera salladen.

Den salladens påverkan
under sin livscykel blir astronomisk.

Vi har behövt röja mark.

Vi har behövt så, tillsätta fosfor,

gödsla, näringsämnen, vattna, solskenet.

All denna påverkan
som krävts för att odla salladen

försvinner ur systemet

vilket gör att det blir
en långt större miljöpåverkan

än energiförlusten från kylskåpet.

Så vi måste designa saker mycket bättre

om vi ska kunna angripa
de stora miljöproblemen.

Vi skulle kunna börja
med grönsakslådan och storleken.

Till alla er här inne
som designar kylskåp kan jag hälsa

att det vore fantastiskt.

Problemet är, tänk er att vi

faktiskt började tänka över
hur vi designade saker.

Jag ser kylskåpet som en symbol
för moderniteten

men vi har faktiskt inte ändrat designen

särskilt mycket sedan 1950-talet.

Lite grann, men i grunden
är det samma låda,

en kyld låda där vi förvarar saker.

Tänk er då att vi på allvar började

identifiera problemen
och använda den kunskapen

för att hitta nyskapande och eleganta

lösningar på de problemen.

Det skulle vara
designdriven systemförändring,

designen skulle ge riktningen
för hur systemet

skulle kunna bli mycket mer hållbart.

Att fyrtio procent av all mat
går till spillo är ett stort problem.

Tänk er om vi hade kylskåp som
kunde minska det till hälften.

Ett annat problem
som jag tycker är fascinerande

är vattenkokaren, som jag insåg,

ni har inte vattenkokare
i det här landet, eller hur?

Men det är väldigt vanligt
i Storbritannien.

97 procent av alla hushåll

i Storbritannien har en vattenkokare.

De är väldigt populära.

Och om jag skulle arbeta på en designbyrå

eller som designer
och skulle designa en sådan här

och det skulle göras ekologiskt

skulle de antagligen be mig om två saker.

De skulle säga: "Leyla, hur får jag den
att värma vattnet energieffektivt?"

Eftersom energiåtgången helt uppenbart
är en viktig fråga när det gäller

den här produkten.

Eller: "Hur gör jag den av miljömaterial?

Hur kan jag tillverka den här
så att materialen

ger så liten miljöpåverkan som möjligt?"

Skulle ni ställa de frågorna?

Det verkar logiskt, eller hur? Ja.

Jag skulle svara:
"Ni tittar på fel problem."

Problemet är hur de används.

Hur människor gör
när de använder produkten.

65 procent av alla britter

erkänner att de har
för mycket vatten i vattenkokare

när de bara ska koka en kopp te.

Allt extra vatten som kokas

kräver energi, och man har beräknat

att den energi som används
i onödan under en dag

för att koka vatten

räcker för att hålla alla gatljus

i England lysande under en natt.

Det är det här som är saken.

Det här är vad jag kallar
produkt/användare-fel.

Men vi har ett produkt/system-fel
med de här rackarna

och det är så vanligt att man
inte ens märker att det finns.

Den här mannen gör det dock.
Han heter Simon.

Simon arbetar för Storbritanniens elverk.

Han har det otroligt viktiga jobbet

att övervaka all elektricitet
som kommer in i systemet

och se till att det finns nog

att försörja allas behov.

Han tittar också på TV.

Anledningen är att det finns ett unikt

fenomen i Storbritannien precis när

ett väldigt populärt TV-program tar slut.

Direkt när reklamen går igång

måste han springa

och köpa kärnkraftsel från Frankrike

eftersom alla sätter på sina vattenkokare

på samma gång.

(Skratt)

1,5 miljoner vattenkokare,
mycket allvarligt.

Så tänk dig att du designade vattenkokare

och du faktiskt hittade ett sätt
att komma runt dessa systemfel.

Eftersom det här är ett så stort problem

för systemet

bara på grund av att produkten
inte tar hänsyn till problemet.

som den kommer att ha när den används.

Jag har tittat på några vattenkokare
som finns på marknaden

och sett att miniminivån för vatten,

den lilla information som talar om för dig

hur mycket vatten du måste hälla i,

varierade mellan fem och tretton deciliter

bara för att göre en kopp te.

Det här är ett exempel på en som

faktiskt har två behållare.

En är en kok-kammare
och en är en vattenbehållare.

Användaren behöver trycka
på den där knappen

för att få sitt varmvatten kokat

vilket betyder att eftersom
vi allihop är lata

så kommer vi bara att koka precis
så mycket som vi behöver.

Det här är vad jag kallar en
beteendeförändrande produkt:

produkter, system eller tjänster

som griper in och förändrar de här
problemen med en gång.

Så, det är är ett teknologiforum

så självklart är de här rätt så populära

men jag tror att om vi fortsätter

designa, köpa, använda och kasta bort

de här produkterna
i den omfattning vi gör idag,

vilket är extremt mycket,

det finns sju miljarder människor

i världen idag.

Det fanns sex miljarder mobilabonnemang

så sent som förra året.

Varje år ser vi
1,5 miljarder mobiltelefoner

lämna fabrikerna och en del företag

hävdar att deras produktionsnivå

är högre än antalet människor
som föds i världen.

152 miljoner telefoner
kastades i USA förra året

och bara 11 procent återvanns.

Jag kommer från Australien.
Vi har en befolkning på 22 miljoner --

skratta inte -- och det beräknas

att det ligger 22 miljoner mobiler

i folks lådor.

Vi måste hitta sätt
att lösa problemen kring detta

eftersom de här apparaterna
är så komplicerade.

Det finns så många komponenter i dem.

Guld! Visste ni att det nu
är billigare att utvinna guld

ur gamla mobiltelefoner än ur guldmalm?

Det finns ett antal
mycket komplicerade och värdefulla

material inuti de här apparaterna

så vi måste hitta sätt
att öka återvinningen,

annars händer det här:

Det här är ett samhälle i Ghana

och e-skrotet uppges, elektronikskrotet

uppges av FN

röra sig om 50 miljoner ton.

Så här kommer de åt guldet

och de andra värdefulla materialen.

De bränner elektronikskrotet

i det fria.

De här är samhällen,
och det sker över hela världen.

Och eftersom vi inte ser följderna

av de val vi gör som designers,

företagare, konsumenter

så får det såna här konsekvenser,

och det är människors liv det handlar om.

Vi behöver alltså hitta smartare,
mer systeminriktade,

nyskapande lösningar på de här problemen

om vi ska kunna börja leva på ett
hållbart sätt på den här planeten.

Tänk dig att när du köpt en ny mobil

för att byta ut din gamla --

15 eller 18 månader är genomsnittet för

hur länge folk använder en
mobil innan de byter förresten --

om vi ska kunna fortsätta
byta våra mobiler

på det här sättet behöver vi

knyta ihop livscykeln
för de här produkterna.

De som producerar de här mobilerna,

och jag är säker på att en del av er
sitter här i rummet just nu,

skulle kunna försöka skapa
vad vi kallar ett slutet system

eller produkt-systemtjänster,

när vi kan se att det finns en efterfrågan

och att efterfrågan
inte kommer att försvinna

så måste vi designa produkter
som kommer runt de problemen.

Designa för att kunna återvinna,
designa för lättvikt.

Vi har hört hur några av dessa strategier

används i Tesla Motors bilar idag.

De här angreppssätten är inte svåra,

men att förstå systemen

och leta efter bärkraftiga, marknadsdrivna

alternativ som efterfrågas av konsumenter

är hur vi på ett radikalt sätt

kan förändra hållbarhetsdiskussionen,

och jag tycker det är jobbigt att
behöva berätta för er:

Konsumtion är det största problemet.

Men design är en av de bästa lösningarna.

Den här sortens produkter finns överallt.

Genom att identifiera
alternativa sätt att göra saker

kan vi börja skapa nytt

och faktiskt bli nyskapande.

Jag är säker på att alla här inne
är väldigt uppfinningsrika.

Men med avseende på hållbarhet

som en aspekt, ett kriterium

för att driva systembaserade lösningar,

som jag precis har visat
med dessa enkla produkter,

är de delaktiga i dessa stora problem.

Vi måste se till hela livscykeln

hos de produkter vi skapar.

Så om du bara har papper- eller
plastkassar att välja på --

det är så klart bäst att välja det
som kan användas flera gånger --

så är papper sämre

eftersom det väger

fyra eller tio gånger mer än plasten

och när vi faktiskt jämför,
ur ett livscykelperspektiv,

ett kilo plast med ett kilo papper

är pappret mycket bättre, men funktionen

hos en plast- eller papperskasse är

att bära hem maten från butiken och
det görs inte med ett kilo material.

Det görs med en väldigt liten mängd plast

och ganska mycket mer papper.

Eftersom det är hur något används
som avgör miljöpåverkan,

och jag sa tidigare att designers
alltid frågar efter miljömaterial.

Jag säger till dem att det är väldigt få
material du verkligen bör undvika helt.

För resten avgör
den praktiska tillämpningen

och i slutändan så handlar allt vi
designar och producerar i ekonomin,

eller köper som konsumenter, om funktion.

Vi vill ha något, därför köper vi det.

Så genom att analysera och tillhandahålla

smarta, eleganta
och sofistikerade lösningar

som tar hänsyn till hela systemet

och hela produktens livscykel, allt,

hela vägen tillbaka
till utvinningen av råvaror

fram till att ta hand om
den uttjänta produkten,

kan vi faktiskt hitta på
riktigt nyskapande lösningar.

Till slut ska jag ge er
en sista snabb tanke

som en designer berättade för mig nyligen,
en erfaren designer som jag arbetar med.

Jag sa: ”Hur kommer det sig att du inte
arbetar med hållbarhet? Jag vet att du kan det.”

Han svarade: ”Jo, jag la nyss fram ett
hållbarhetsprojekt för en klient,

och han vände sig till mig och sa,

”Jag vet att det blir billigare,

jag vet att det kommer att sälja bättre,

men vi är inte nyskapare,
för föregångare får pilar i ryggen.”

Jag tror att vi har ett rum
fyllt av föregångare här

och jag hoppas det finns
ännu fler nyskapare där ute,

för vi måste lösa de här problemen.

Tack.

(Applåder)