Hur en förarlös värld skulle se ut

Tänk om trafiken flödade genom våra gator lika smidigt som blodet i våra ådror. Trafiknörden Wanis Kabbaj tror vi kan hitta inspiration i vår geniala biologi för att utveckla trafiksystemet för framtiden. I denna framåttänkande föreläsning tittar vi på koncept som modulära löstagbara bussar, flygande taxibilar och nätverk av upphöjda magnetkapslar som kan hjälpa till att uppfylla drömmen av en dynamisk, förarlös värld.

Vissa människor är besatta
av franska viner.

Andra älskar att spela golf

eller är bokmalar.

Ett av mina största nöjen i livet

är lite speciellt.

Jag kan inte beskriva hur mycket jag
njuter av att se städer från skyn,

genom ett flygplansfönster.

Vissa städer är lugnande flitiga,

som Düsseldorf

eller Louisville.

Andra projicerar en energi
de knappt kan hålla inne,

som New York

eller Hong Kong.

Sen har du Paris

eller Istanbul,

och deras rika historia.

Jag ser städer som levande varelser.

När jag upptäcker dem från ovan,

gillar jag att leta efter storgatorna
och motorvägar som strukturerar utrymmet.

Speciellt om natten,

när pendlare får de här "artärerna"
att se dramatiskt röda och gula ut:

stadens blodkärlssystem som
utför sitt viktiga arbete

framför ens ögon.

Men när jag sitter i bilen

efter en och en halv timmes
pendling varje dag,

ser verkligheten annorlunda ut.

(Skratt)

Inget,

ingen radio,

ingen podcast.

(Skratt)

Inte ens meditationer

gör den tiden värd att leva.

(Skratt)

Är det inte absurt

att vi skapar bilar
som kan nå 200 kilometer i timmen

och så kör vi i samma hastighet
som 1800-talets hästvagnar?

(Skratt)

Enbart i USA,

spenderade vi 29,6 miljarder timmar
på pendling år 2014.

Med den tiden

kunde forntida Egypten ha byggt
26 pyramider.

(Skratt)

Vi gör det på ett år.

Ett monumentalt slöseri på tid,
energi och mänsklig potential.

Under årtionden

var vår lösning på trafikstockning enkel:

bygg nya vägar eller förstora existerande.

Det fungerade.

Det fungerade bra för Paris,

när staden rev ner hundratals
historiska byggnader

för att skapa 130 km

av trafikvänliga avenyer.

Det fungerar än idag
i snabbväxande städer.

Men i mer etablerade stadskärnor

är stora nätverksutvecklingar
nästintill omöjliga:

boendet är för tätt,

fastigheter är för dyra

och finansväsen för sköra.

Vår stads blodkärlssystem
blir igentäppt, det blir sjukt

och vi borde vara uppmärksamma.

Vårt nutida sätt att tänka fungerar inte.

För att få trafiken att flyta

behöver vi en ny inspirationskälla.

Efter 16 års erfarenhet
inom transportbranschen

fick jag ett "aha"-tillfälle när
jag pratade med en bioteknik-kund.

Hon berättade om hur hennes behandling

lättade på speciella egenskaper
i vårt blodkärlsystem.

"Wow", tänkte jag, "vårt blodkärlsystem

med alla vener och artärer i vår kropp

hittar fantastiska lösningar varje dag."

Det var då jag insåg

att biologin funnits i transportbranschen

i miljarder år.

Den har testat oändliga lösningar

för att flytta näring och proteiner.

Den är verkligen världens mest
sofistikerade transportlaboration.

Så tänk om lösningen på våra
trafikproblem finns inom oss?

Jag ville veta:

varför flyter blodet på i våra vener

medan våra storstäder lider
av trafikproppar varje dag?

Verkligheten är att man tittar på
två helt olika system.

Jag vet inte om ni inser,

men inom var och en av oss,
finns det 10 000 mil av blodkärl,

10 000 mil.

Det är två och en halv gånger
mer än jordens omkrets,

inom dig.

Vad det betyder är att det finns blodkärl
överallt inuti oss,

inte bara precis under huden.

Om ni tittar på våra städer,

ja, vi har några tunnelbanesystem

och några tunnlar och broar,

och några helikoptrar i skyn.

Men den största delen av vår trafik
är fokuserad på marken,

på ytan.

Så med andra ord,

medan vårt blodkärlsystem använder
tre dimensioner inom oss,

är vår stadstrafik mestadels
tvådimensionell.

Så det vi behöver göra
är att omfamna lodrätheten.

Om vårt ytsystem är mättat,

låt oss då lyfta upp trafiken.

Detta kinesiska koncept med en buss
som kan åka över trafikstockningar,

det var en tankeställare om nya sätt
att tänka på utrymme och rörelse

inuti våra städer.

Vi kan gå högre,

och lyfta upp vår trafik
som vi gjorde med vårt elnät.

Tel Aviv och Abu Dhabi
diskuterar om att testa

dessa futuristiska nätverk
av upphängda magnetiska kapslar.

Så vi kan fortsätta klättra, och flyga.

Faktumet att företag som Airbus

är seriösa med att utveckla
flygande stadstaxi,

säger oss någonting.

Flygande bilar rör sig äntlingen
från en science fiction-klyscha

till en attraktiv marknad,

och det är underbart.

Byggandet av detta 3D-trafiknätverket

är en av lösningarna
på våra trafikproblem.

Men det är inte den enda.

Vi måste ifrågasätta

andra fundamentala val vi gör,
som vilket fordon vi använder.

Föreställ er en välkänd bild:

Du har kört i 42 minuter.

De två barnen i baksätet blir rastlösa,

och du är försenad.

Ser du den långsamma bilen framför dig?

Den kommer alltid när du är försenad.

(Skratt)

Den föraren letar en parkeringsplats.

Det finns ingen tillgänglig
parkeringsplats

men hur kan han veta det?

Ungefär 30 procent av trafiken
i städerna genereras

av förare som letar p-plats.

Ser du de 100 bilarna runt dig?

85 av dem har endast en passagerare.

Alla de kunde fått plats i en
röd buss från London.

Så frågan är:

Varför slösar vi så mycket plats om
det är plats vi behöver mest?

Varför gör vi så mot oss själva?

Biologin skulle aldrig göra så.

Utrymmet i våra kärl är fullt använt.

Varje hjärtslag

komprimerar miljontals röda blodceller

till massiva syre-tåg

som snabbt flödar genom vår kropp.

Och det lilla utrymmet i våra röda
blodceller är inte bortslösat heller.

Under hälsosamma förhållanden

används mer än 95% av deras syrekapacitet.

Kan ni tänka er om fordonen vi
använder i städerna

var 95% fulla,

och resten av utrymmet kunde
man gå eller cykla på,

och njuta av städerna?

Anledningen till att blod är så effektivt

är att våra röda blodkroppar
inte är dedikerade

till specifika organ eller vävnader,

annars skulle vi säkert ha trafikstockning
i våra vener.

Nä, de delas.

Delas av alla våra celler i kroppen.

Eftersom det är ett så omfattande system

får alla våra 37 biljoner celler
sin egna syreleverans

precis när de behöver det.

Blod är både ett kollektivt samt
en individuell form av transport.

Men för våra städer

har vi fastnat.

Vi har fastnat i en oändlig debatt

mellan ett biltungt samhälle
eller omfattande kollektivtrafik.

Jag tycker vi ska se bortom det.

Jag tror vi kan skapa fordon
som kombinerar komforten hos bilar

med effektiviteten hos tåg och bussar.

Föreställ er.

Ni sitter bekvämt i ett snabbt stadståg

med 1 200 passagerare.

Problemet med stadståg

är att de ibland har ett flertal stopp

innan du når din destination.

Tänk om detta tåget inte hade stopp.

På detta tåget

kan vagnarna dynamiskt kopplas av i farten

och bli expressbussar utan förare

som kör på ett separat vägnätverk.

Så utan några stopp

eller lång restid

sitter du nu på en buss som
är på väg till din förort.

När du närmar dig din destination

kopplas din sektion av

och kör sig själv hela vägen
till din dörr.

Det är kollektivt och individuellt
på samma gång.

Dessa kunde bli de delade, modulära
förarlösa fordonen i framtiden.

Så

om en stad med drönare,

flygande bilar, modulära bussar
och upphöjda kapslar

inte var exotiskt nog

tror jag det finns en annan kraft

som kommer göra
stadstrafiken fascinerande.

Om ni tänker på det

så försöker de nuvarande förarlösa
bilarna bara leta sig in

i en trafik gjord av och för människor.

De försöker lära sig trafikregler,
som är relativt enkla,

och hantera mänsklig oförutsägbarhet

vilket är mer utmanande.

Men vad skulle hända om hela
städer blev förarlösa?

Hade vi behövt trafikljus?

Eller trafikbanor?

Vad sägs om hastighetsgränser?

Röda blodceller rör sig inte i banor.

Stannar aldrig vid rödljus.

I de första förarlösa städerna

finns det inte trafikljus eller banor.

Och när alla bilar är förarlösa
och uppkopplade

blir allting förutsägbart,
och reaktionstider minimala.

De kan köra mycket snabbare

och ta rationella beslut för
att skynda på sig själva

eller bilar runtomkring.

Så istället för trafikregler

hade flödet reglerats

av ett nät av dynamiska och konstant
självförbättrande algoritmer.

Resultatet: en underlig trafik

som blandar den snabba och smidiga
konsekventa tyska autobahn

och den kreativa livskraften
av Mumbais korsningar.

(Skratt)

Trafiken skulle vara sprudlande.

Flytande som vårt blod.

Men samtidigt,

ju mer robotisk vår trafik blir,

desto mer organiskt och levande
känns flödet.

Så ja,

biologin har alla attribut för
ett transportgeni idag.

Men den processen har tagit miljarder år,

och gick igenom alla sorter av
mutationer och förändringar.

Vi kan inte vänta miljarder år
för att utveckla vårt trafiksystem.

Vi har nu drömmarna,

koncepten,

och tekniken

för att skapa 3D-trafiknätverk,

uppfinna nya fordon

och ändra flödet i våra städer.

Låt oss göra det.

Tack.

(Applåder)