Hur minskar vi fattigdom? Fixa till hemmen.

År 1985, i ett litet inhemskt samhälle i södra Australien, blev arkitekten Paul Pholeros utmanad av föreståndaren för en aboriginsk vårdverksamhet "att stoppa folk från att bli sjuka." Den avgörande insikten: Tänk bortom läkarvetenskapen och fixa till den lokala omgivningen. I detta strålande och interaktiva tal beskriver Pholeros olika projekt som åtagits av "Healthabitat", den organisation som han nu driver för att reducera fattigdom - genom praktiska lösningar - i Australien och bortom dess gränser.

Att kunna utplåna fattigdom är ett fantastiskt mål.

Jag tror inte att någon av er som är här idag skulle säga emot detta.

Det som oroar mig är att när politiker med pengar

och karismatiska rockstjärnor

använder orden

så låter det hela så väldigt enkelt.

Jag har dock inte några högar med pengar

och jag har ingen ny policy att tillkännage

och jag har definitivt ingen gitarr.

Jag lämnar det till andra.

Men jag har en idé

och den idén kallas "Housing for Health".

"Housing for Health" arbetar med fattiga människor.

Vi arbetar på de ställen där de bor

och arbetet utförs för att förbättra deras hälsa.

Under de senaste 28 åren

så har detta tuffa, slitsamma, smutsiga arbete

utförts av bokstavligen tusentals människor

runtom i Australien och på senare tid även i andra länder

och deras arbete har bevisat att fokuserad design

kan förbättra till och med de fattigaste av miljöer.

Det kan förbättra hälsan och bidra till

att reducera eller till och med utplåna fattigdom.

Denna historia hade sin början 1985

i centrala Australien.

En aboriginsk man vid namn Yami Lester

bedrev en vårdverksamhet.

Åttio procent av dem som steg över hans tröskel

var drabbade av infektionssjukdomar,

den tredje världens, utvecklingsländernas infektionssjukdomar,

som orsakats av dålig levnadsmiljö.

Yami kallade samman ett team i Alice Springs.

Han skaffade fram en läkare.

Han skaffade fram en hälsomiljökille.

Han handplockade ett team av lokala aboriginer

som skulle jobba med detta projekt.

Yami berättade vid första mötet att inga pengar fanns.

Alltid en bra start, inga pengar.

Ni har sex månader på er.

Jag vill att ni startar ett projekt som han på sitt språk

kallade "uwankara palyanku kanyintjaku",

som översatt betyder "en plan för att stoppa folk från att bli sjuka."

En grov förenkling.

Detta var vår uppgift.

Som första steg så åkte läkaren iväg

i sex månader

och han arbetade då på vad som skulle komma att bli

dessa nio hälsomål, det som vi siktade på.

Efter sex månaders arbete kom han till mitt kontor

och presenterade för mig dessa nio ord på en bit papper.

Jag blev inte alls imponerad.

Kom igen.

Stora idéer behöver stora ord

och helst många av dem.

Det här motsvarade inte räkningen.

Det jag inte kunde se och vad ni inte kan se

är att han samlat ihop tusentals sidor

med lokal, nationell och internationell hälsoforskning

som förklarade varför dessa nio ord

var hälsomålen.

Bilderna som kom lite senare

hade en väldigt enkel orsak.

Aboriginerna som var våra chefer,

och de äldre av dem, var oftast inte läskunniga.

Så berättelsen om de nio målen

måste visas i bilder.

Vi arbetade tillsammans med samhället

och således ville vi inte säga vad som skulle hända

på ett språk som de inte kunde förstå.

Så vi hade nu målen och varje enskilt mål-

och jag kommer inte gå igenom dem alla-

sätter individen och dess hälsoproblem i centrum

och förenar sedan individen

med sakerna i den fysiska omgivningen

som behövs för att upprätthålla god hälsa.

Och högsta prioritet, som ni kan se på skärmen,

är att tvätta sig en gång per dag, speciellt barnen.

Nu tror jag att ni alla tänker,

"Va? Det låter ju enkelt."

Jag kommer nu ställa er alla en personlig fråga.

Innan ni kom hit i morse,

hur många av er kunde ha tvättat er i en dusch?

Jag ska inte fråga hur många av er som duschat

för jag är alltför artig för det. (Skratt)

Okej.

Jag tror det är rätt gissat att de flesta av er

kunde ha duschat i morse.

Jag kommer fråga er att jobba lite till nu.

Jag vill att ni alla väljer ett av de 25 husen

som syns på skärmen.

Jag vill att ni väljer ett av dem och noterar

husets position

och kom ihåg var det ligger.

Har ni alla ett hus nu? Jag kommer be er

att bo där några månader, så se till att ni valt rätt.

Det ligger i nordväst i Västra Australien, ett mycket härligt ställe.

Okej. Då ska vi se om duschen i det hus ni valt fungerar.

Jag hör några "aah" och några "ääh".

Om du fick en grön bock så fungerar din dusch.

Du och dina barn har det bra.

Om du fick ett rött kryss,

tja, jag har tittat noggrant runt omkring i rummet

och det kommer inte att göra så stor skillnad för denna publik.

Varför? För att ni alla är för gamla.

Jag vet att det kommer som en chock för en del av er

men det är sant.

Men innan ni blir förolämpade och drar

så måste jag förklara, att vara "för gammal" i det här fallet

innebär att i princip alla i detta rum, tror jag,

är mer än fem år gammal.

Vi är mest bekymrade för barn från noll upptill fem år.

Varför? Därför att tvätta sig är motgiftet mot den typen av bakterier -

de vanliga infektionssjukdomarna i ögonen, öronen,

lungorna och huden -

som om de förekommer under de första fem åren i livet

permanent skadar dessa organ.

De lämnar ett livslångt minne.

Det innebär att vid fem års ålder så

kan du inte se lika bra för resten av livet.

Du kan inte höra lika bra för resten av livet.

Du kan inte andas lika bra. Du har tappat en tredjedel

av din lungkapacitet när har du uppnått fem års ålder.

Och till och med hudinfektioner- som vi tidigare inte

trodde att var ett stort problem-

milda hudinfektioner mellan noll till fem

gör att du löper en mycket större risk för njursvikt

och behöver dialys vid 40 års ålder.

Så detta är viktigt och bockarna och kryssen på skärmen

är i själva verket kritiska för yngre barn.

Bockarna och kryssen representerar de 7,800 hushåll

som vi har undersökt runtom i Australien,

i samma proportion.

Det du ser på skärmen - 35 procent av dessa

"inte så berömda husen" som bebos av 50,000 ur ursprungsbefolkningen -

35 procent hade en fungerande dusch.

Tio procent av de samma 7,800 hushållen

hade ett säkert elektriskt system,

och 58 procent av dem

hade en fungerande toalett.

Det görs ett enkelt standardtest:

Vad gäller duschen; har den kallt och varmt vatten,

har den två fungerande kranar,

och kan den placeras ovanför huvudet

eller mot kroppen, samt har den ett avlopp som för bort vattnet?

Inte väl designad, inte vacker, inte elegant,

bara fungerande.

Och samma test för de elektriska systemen och toaletterna.

"Housing for Health" projekt handlar inte om att mäta fel.

De handlar om att förbättra husen.

Dag ett på varje projekt börjar vi med att berätta

att vi inte ger några löften, vi gör inte några rapporter.

Den första morgonen kommer vi med verktyg, massor med utrustning och

yrkesskicklighet och sedan lär vi upp ett lokalt team

så de kan börja arbeta.

Vid kvällstid på den första dagen så har några hus

i samhället blivit bättre

än då vi startade på morgonen.

Arbetet fortsätter i sex till tolv månader

tills dess att alla husen förbättrats

och vi har spenderat vår budget på 7,500 dollar

per hushåll.

Det är vår genomsnittliga budget.

Då det gått sex till tolv månader så testar vi varje hus igen.

Det är väldigt lätt att spendera pengar.

Det är däremot mycket svårt att förbättra alla de där

funktionerna i husen

och för ett helt hus, för de "nio hälsoreglerna" -

så testar vi, kontrollerar och fixar 250 saker i varje hus.

Och dessa är resultaten

som vi kan uppnå med våra 7,500 dollar.

Vi kan få duscharna att fungera upptill 86 procent.

Vi kan få de elektriska systemen att fungera upptill 77 procent

och vi kan få 90 procent av toaletterna att fungera

i de 7,500 husen.

Tack. (Applåder)

Arbetsteamen gör ett otroligt bra jobb och allt det där är deras förtjänst.

Jag tror det finns en uppenbar fråga

som jag hoppas ni funderar på.

Varför måste vi alls göra detta arbete?

Varför är husen i så dåligt skick?

Sjuttio procent av det arbete vi gör

beror på brist på rutinmässigt underhåll

för sådant som sker i alla hus.

Saker slits ut.

Sådant som borde ha gjorts av den statliga eller lokala regeringen,

men som inte gjorts, så husen fungerar inte.

21 procent av de saker vi fixar

beror på felaktig konstruktion.

Bokstavligen sådana saker som har byggts upp och ner och bak som fram.

De fungerar inte. Vi måste fixa dem.

Och om du har bott i Australien de senaste 30 åren

så har du alltid fått höra att den slutgiltiga orsaken är

att den inhemska befolkningen förstör sina hus.

Det är en av de i princip "bergfasta sanningarna"

som jag aldrig har sett något bevis för

och som alltid utesluts som problemet med aboriginernas hus.

Nio procent av det vi spenderar beror på förstörelse,

missbruk eller skadegörelse av något slag.

Vi hävdar bestämt att de som bor i husen

helt enkelt inte är problemet.

Och vi går längre än så.

De som bor i husen utgör faktiskt

en stor del av lösningen.

75 procent av vårt nationella team i Australien,

mer än 75 för tillfället,

utgörs av lokal, inhemsk befolkning

från de samhällen som vi arbetar i.

De gör alla aspekter av arbetet.

(Applåder)

2010 till exempel så var det 831 personer

från hela Australien och Torressundöarna,

alla stater, som jobbade med att förbättra husen

där de själva bodde.

Och det är en viktig sak.

Vårt arbete har alltid haft fokus på hälsan. Det är nyckeln.

Den tredje världens trakominfektioner som orsakar blindhet,

det är en sjukdom som tillhör utvecklingsländerna,

och ändå så är bilden ni ser här bakom

från ett aboriginskt samhälle under nittiotalet

i vilket 95 procent av barn i skolåldern led av trakom

som skadade deras ögon.

Okej, vad gör vi åt detta?

Tja, det första vi gör är att fixa duscharna.

Varför? Därför att det spolar bort bakterierna.

Vi fixade tvättutrymmen i skolan också

så barnen kunde tvätta ansiktet flera gånger dagligen.

Vi tvättar bort bakterien.

Sedan sade ögonläkaren att dammet täcker ögonen

och låter bakterien komma in snabbare. Så vad gör vi åt det?

Vi ringer dammläkaren, och det finns faktiskt en sådan.

Vi fick låna honom från ett gruvbolag.

Han kontrollerar damm i gruvor

och han kom ut till oss och inom en dag hade han kommit fram till

att det mesta dammet i samhället fanns

under mindre än en meter från byns marker, förd av vinden,

så han föreslog bygget av vallar som fångade dammet

innan det kom in på det bebyggda området

och angrep barnens ögon.

Så vi använder jord för att stoppa damm.

Vi fixade det. Han försåg oss med damm-monitorer.

Vi testade det och reducerade dammet.

Sedan ville vi bli av med bakterien rent allmänt.

Så hur gör vi det?

Tja, vi ringer flugläkaren

och ja, det finns en flugläkare.

Vår aboriginska kompis sade till oss,

"Ni vita grabbar borde komma er ut lite mer."

(Skratt)

Flugdoktorn konstaterade snabbt

att det var en viss fluga som bar på bakterien.

Han kunde ge skolbarnen i samhället

den vackra flugfällan som ni ser på skärmen.

De kunde således fånga flugor och skicka dem till honom i Perth.

När bakterien fanns i flugorna så skulle han skicka

dyngbaggar tillbaks till dem.

Dyngbaggarna åt kameldyngan

och flugorna dog i brist på mat

och trakom minskade.

Och under året så minskade trakom radikalt

på det stället och höll sig nere.

Vi hade ändrat på omgivningen, inte bara behandlat ögonen.

Till sist så har man bra ögon igen.

Alla dessa små hälsovinster

och små bitar av pusslet gör en stor skillnad.

Hälsodepartementet i New South Wales,

den där radikala organisationen,

gjorde en oberoende undersökning under tre års tid

för att få insyn i tio år av det arbete vi gjort

i den här typen av projekt i New South Wales

och de kom fram till att det skett en 40-procentig minskning

i sjukhusintagningar gällande den typen av sjukdomar

som kan härledas till dålig levnadsmiljö.

En minskning på 40 procent.

(Applåder)

Bara för att visa att de principer som vi använt

i Australien också kan användas på andra ställen

så ska jag åka till en till plats och det är Nepal

och vilket vackert ställe det är.

En liten by på 600 personer bad oss

att komma dit och bygga toaletter, där inga sådana fanns.

Hälsan var dålig.

Vi åkte dit utan någon storslagen plan, utan några storslagna löften

om ett enastående program, utan vi erbjöd bara

två toaletter till två familjer.

Det var när vi designade den första toaletten

som jag blev bjuden på lunch av familjen

i deras vardagsrum.

Det var fyllt av rök.

Människor lagade mat på deras enda bränsle, grönt timmer.

Röken som kommer från detta virke är kvävande

och i det tillslutna huset så kan man inte andas helt enkelt.

Senare fick vi reda på att den främsta orsaken till sjukdom och död,

i just den här regionen, är lungkollaps.

Plötsligt hade vi två problem.

Vi kom dit för att titta på toaletter

och se till att få människospillning bort från marken.

Men plötsligt hade vi ett till problem.

Hur kan vi få ner mängden rök? Så två problem

och designen skulle nu handla om mer än en sak.

Lösningen: Ta människospillningen, djurspillningen,

sätt allt i en kammare och från denna framställa biogas,

metangas.

Gasen ger tre till fyra timmars matlagning per dag -

rent, rökfritt och gratis för familjen.

(Applåder)

Jag ställer frågan så här; utplånar detta fattigdom?

Svaret från det nepalesiska teamet som jobbade just då

skulle vara; var inte löjlig,

vi har tre miljoner toaletter till att bygga

innan vi ens kan göra anspråk på det.

Jag låtsas inte om något annat heller.

Men medan vi alla sitter här idag

så är nu mer än 100 toaletter byggda

i den byn och några andra.

Mer än 1000 människor använder toaletterna.

Yami Lama, han är en ung pojke.

Han har mycket mindre magsjuka nu

eftersom han har en toalett

och det inte längre ligger människospillning på marken.

Kanji Maya, hon är en mamma och en stolt sådan.

Hon lagar säkert lunch just nu till sin familj

med biogas, rökfritt bränsle.

Hennes lungor har blivit bättre och de blir ännu bättre

med tiden eftersom hon inte lagar mat i röken.

Surya tar avfallet från biogaskammaren

när den utgjutit all gas- han lägger den sedan på sina grödor.

Han har tredubblat sin inkomst,

mer mat och mer pengar till hans familj.

Och till sist Bishnu,

teamledaren, har nu förstått

att vi inte bara har byggt toaletter

utan vi har också byggt upp ett team,

och detta team jobbar nu i två byar

i vilka de lär upp de följande två byarna

så att arbetet expanderar.

Och det är för mig nyckeln.

(Applåder)

Människor är inte problemet.

Vi har aldrig sett det.

Problemet; en dålig levnadsmiljö,

dåliga hus och bakterierna som skadar människorna.

Ingen av dessa begränsas av geografi,

av hudfärg eller av religion. Ingen av dem.

Den gemensamma länken mellan allt det arbete som vi har tvingats göra

är en sak och det är fattigdom.

Nelson Mandela sade i mitten på 2000-talet,

inte så långt borta. Han sade att precis som

slaveri och Apartheid så är "fattigdom inte naturlig.

Den är skapad av människan och kan övervinnas och utrotas

av människans handlingar."

Jag vill avsluta med att säga att det är handlingar

av tusentals vanliga människor

som gjort ett enastående arbete-

det är dem som förbättrat hälsan

och kanske på ett litet sätt minskat fattigdom.

Tack så mycket för er tid.

(Applåder)