Borde vi ge annorlunda?

Tekniken gör det möjligt att ge pengar direkt till de fattigaste människorna på planeten. Borde vi göra det? I detta tankeväckande tal utforskar hjälparbetsveteranen Joy Sun två sätt att hjälpa de fattiga på.

Jag misstänker att

varje hjälparbetare i Afrika

når en punkt i sin karriär

när hon skulle vilja ta
alla sina projektpengar -

det kanske är en skola
eller ett utbildningsprogram -

packa ner det i en resväska,

sätta sig på ett flygplan och flyga
över de fattigaste byarna i landet

och kasta ut pengarna genom fönstret.

För en erfaren hjälparbetare

låter idén att lägga kontanter

i händerna på de fattigaste
människorna på jorden

inte helt galen,

det låter väldigt tillfredsställande.

Jag nådde den punkten efter ungefär tio år

och lyckligtvis var det även då jag insåg

att den här idén faktiskt finns

och kan vara precis det
som biståndssystemet behöver.

Ekonomer kallar det för
en villkorslös pengaöverföring

och det är precis det:
Det är skänkta pengar

utan förbehåll.

Regeringar i utvecklingsländer

har gjort detta i flera decennier

och det är först nu, med mer evidens

och ny teknologi som det är möjligt

att göra detta till en modell
för att ge bistånd.

Det är en rätt enkel idé, eller hur?

Varför la jag ett decennium
på andra insatser

för de fattiga?

Ärligt talat var min uppfattning
att jag kunde göra mer gott

med pengar till de fattiga

än de fattiga kunde göra för sig själva.

Jag trodde två saker:

Ett, att fattiga människor
delvis är fattiga

för att de saknar utbildning och

inte gör bra val;

två: att vi behöver människor
som jag själv

för att fundera ut vad de behöver
och ge det till dem.

Evidens visar sig peka på något annat.

På senare år har forskare studerat

vad som händer när vi ger
fattiga människor verkliga pengar.

Bland det dussintal studier
som finns visar samtliga

att människor använder överförda pengar

till att förbättra sina egna liv.

Gravida kvinnor i Uruguay köper bättre mat

och föder friskare barn.

Män på Sri Lanka
investerar i sina företag.

Forskare som studerat vårt arbete i Kenya

upptäckte att människor
investerade i en rad tillgångar

från boskap till utrustning
till bostadsförbättringar

och de såg en ökning i inkomst

från affärsverksamhet och lantbruk

ett år efter att pengarna hade skickats.

Ingen av dessa studier
visade på att människor

lägger mer pengar på alkohol eller rökning

eller att människor jobbar mindre.

Istället jobbar de faktiskt mer.

Dessa är materiella behov.

I Vietnam använde de äldre mottagarna

sina överförda pengar till
att betala för kistor.

För den som undrar om Maslow
hade fått något om bakfoten,

ser jag på detta val
att prioritera spirituella behov

som mycket tankeväckande.

Jag vet inte om jag hade valt att ge mat,

utrustning eller kistor.

Vilket väcker frågan:

Hur bra är vi på att fördela resurser

å de fattigas vägnar?

Är vi värda kostnaden?

Vi kan återigen se på empirisk evidens

för vad som händer
när vi ger människor saker

vi själva har valt.

En väldigt talande studie
undersökte ett hjälpprogram i Indien

som skänkte boskap
till de fattigaste fattiga

och fann att 30 procent av mottagarna

hade vänt sig om och sålt
sin boskap som de blivit tillskänkta

för pengar.

Ironin i det hela är

att för varje 100 dollar värt i tillgångar

som detta program gav någon

gick ytterligare 99 dollar
åt att genomföra det.

Hur vore det, om vi istället använde
tekniken till att lägga pengarna

oavsett om det är från organisationer
eller vem som helst av oss

rätt ner i den fattige personens ficka?

Idag använder tre av fyra
kenyaner mobilpengar,

det är helt enkelt ett bankkonto
som kan användas

på vilken mobiltelefon som helst.

Personen som skickar pengar
betalar 1,6 procent i avgift och kan

med en knapptryckning

föra över pengar till en mottagares konto

utan mellanhänder.

På samma sätt som tekniken
förändrar industrier

i våra egna liv

kan betalningstekniken i fattiga länder

förändra biståndet.

Det sprider sig så snabbt
att det är möjligt

att föreställa sig att nå miljoner

av världens fattiga på detta sätt.

Det är vad vi har börjat göra
på GiveDirectly.

Vi är den första organisationen

med syfte att möjliggöra
pengaöverföring till fattiga.

Vi har skickat pengar
till 35 000 människor

på landsbygden i Kenya och Uganda

genom engångsbetalningar på 1 000 dollar

per familj.

Hittills har vi riktat oss
till de fattigaste människorna

i de fattigaste byarna.

I den här delen av världen

är det människor som har hem
gjorda av lera och halm,

inte cement eller järn.

Låt oss säga att detta är din familj.

Vi kommer hem till er
med en Android-telefon.

Vi skriver upp era namn, tar kort på er

ett kort på hyddan

och får GPS-koordinaterna.

Samma kväll skickar vi
all data upp till molnet

och varje del kollas upp

av ett utomstående team

som till exempel
använder sig av satellitbilder.

Sedan kommer vi tillbaka,

vi säljer en enkel mobiltelefon till er

om ni inte redan har en,

och ett par veckor senare

skickar vi pengar till den.

Något som för fem år sedan
hade verkat omöjligt

kan vi nu göra smidigt

och utan korruption.

Ju mer pengar vi ger till de fattiga

och ju mer evidens vi har
för att det fungerar

desto mer behöver vi
tänka om när det gäller

allt annat vi skänker.

Idag är tankegången bakom biståndsarbete

alltför ofta att, "Tja, vi gör
i alla fall någon nytta."

När vi är självbelåtna
och lägger ribban där,

när vi intalar oss själva att bistånd

är bättre än ingen hjälp alls,

riskerar vi att investera ineffektivt

i de egna idéer som
för oss låter innovativa:

på att skriva rapporter,

på flygbiljetter och stadsjeepar.

Tänk om tankegången gick såhär:

gör vi mer nytta än de pengar
som skänks direkt?

Organisationer behöver bevisa

att de gör mer nytta för de fattiga

än de fattiga kan göra själva.

Självklart kommer inte skänkta pengar
att skapa allmännytta

som att utrota sjukdom
eller bygga upp starka institutioner,

men det kan höja ribban

för hur vi hjälper enskilda familjer

att påverka sina liv till det bättre.

Jag tror på bistånd.

Jag tror att de flesta typer
av bistånd är bättre än

att kasta ut pengar från ett flygplan.

Jag är också helt övertygad om

om att en hel del bistånd idag

inte är bättre än att ge pengarna
till de fattiga direkt.

Jag hoppas att det en dag
kommer att vara det.

Tack så mycket.

(Applåder)