Pam Warhurst: Hur vi kan äta våra landskap

Vad kan ett lokalsamhälle göra med markområden som inte används till något särskilt? Plantera mat, förstås. Med energi och humor berättar Pam Warhurst på TEDSalon historien om hur hon och ett växande gäng frivilliga tillsammans började förvandla ytor som inte användes till något vettigt till gemensamma grönsaksodlingar, och ändra hela synen på mat och dess roll i deras samhälle.

En önskan att ändra sättet vi lever på kan börja

på de mest oväntade platser.

Det är härifrån jag kommer, Todmorden.

Det är en gammal handelsstad i norra England,

med 15 000 invånade, mellan Leeds och Manchester,

en stad som de flesta.

Förr såg det ut så här,

och nu mer så här,

med frukt, grönsaker och örter som växer här och där.

Vi kallar det propaganda-odling. (Skratt)

Ett hörn av järnvägen, parkeringen utanför,

framför hälsocentralen, folks trädgårdar,

och till och med framför polisstationen. (Skratt)

Vi har ätbara växter längs kanalerna,

och sprudlande kyrkogårdar.

Jorden är extremt bördig. (Skratt)

Vi har till och med uppfunnit en ny sorts turism.

Den heter Grönsaks-turism, och tro det eller ej,

så kommer människor från hela världen för att böka runt i våra höjda bäddar,

till och med när det inte växer särskilt mycket. (Skratt)

Men det sätter igång diskussionen. (Skratt)

Och, vet ni, vi gör inte det här för att vi har tråkigt. (Skratt)

Vi gör det för att vi vill starta en revolution.

Vi försökte besvara den här enkla frågan:

Går det att hitta ett språk som talas av alla åldrar,

inkomstklasser och kulturer och som hjälper folk att

hitta ett nytt sätt att leva,

see närmiljön annorlunda,

tänka på naturresurser de använder på ett nytt sätt,

umgås annorlunda?

Kan vi hitta ett sådant språk?

Och, kan vi sprida det vidare?

Och svaret verkar vara "ja",

och språket verkar vara "mat".

Så, för tre och ett halvt år sedan, så satt några av oss

runt ett köksbord och

tänkte ut det hela. (Skratt)

(Applåder)

Vi tänkte ut en riktigt enkel plan som vi presenterade på ett stormöte.

Vi anlitade ingen konsult. Vi skrev ingen rapport.

Nog med sånt. (Skratt)

Och vi sa till de som var där, på mötet i Todmorden,

tänk er vår stad

utifrån de här tre "tallrikarna":

En samhälls-tallrik, sättet vi lever varje dag;

en utbildnings-tallrik, det vi lär våra barn i skolan

och de färdigheter vi delar med varandra;

och en företags-tallrik, det vi gör med pengarna i våra fickor

och vilka företag vi väljer att handla med.

Tänk er nu de här tallrikarna satta i rörelse

med saker som cirklar kring mat.

Om vi kan sätta bara en av tallrikarna i rörelse

så är det bra, det ger en bra känsla att man kan åstadkomma något,

men om vi kan sätta igång samhälls-tallriken

tillsammans med utbildnings-tallriken, och sen sätta igång företags-tallriken,

så har vi en riktig show, en actionspäckad föreställning.

Vi har börjat bygga ett tåligare samhälle tillsammans.

Vi har börjat uppfinna lokalsamhället på nytt,

och vi har gjort det utan nåt jädrans strategidokument.

(Applåder)

Och det här är också viktigt:

Vi har inte bett nån om lov,

vi gör det ändå. (Skratt)

Och vi väntar då inte på en check med pengar

som ska ramla ner i brevlådan innan vi startar,

och viktigast av allt, vi är inte nedslagna

av sofistikerade argument som säger,

"Era små handlingar är meningslösa i jämförelse med framtidens problem",

för jag har sett kraften i små handlingar,

och den kraften är helt fantastisk.

Så, tillbaka till det där mötet. (Skratt)

Vi la fram vårt förslag till det där mötet, det tog två sekunder,

och så var hela rummet eld och lågor.

Jag har aldrig, nånsin, upplevt något liknande i hela mitt liv.

Och det har varit samma sak i varje rum, i varje stad

som vi varit till och berättat vår historia.

Människor är redo och agerar när de hör berättelser om mat.

De vill ha goda exempel som de kan förhålla sig till,

och långt inne i själen, så känner de att tiden är mogen

för att ta personligt ansvar

och investera i mer vänlighet till varandra

och till vår miljö.

Och sedan vi hade där mötet för tre och ett halvt år sen,

så har det varit en rejäl berg- och dalbana.

Vi började med att byta frön med varann, riktigt enkla saker,

och sen så gav vi oss i kast med en bit land, vid sidan av

vår huvudgata, som var mer av en hund-toalett egentligen,

och vi lyckades förvandla platsen till en riktigt härlig örtagård.

Vi tog oss an ett hörn av parkeringen på stationen

som ni såg, och vi gjorde grönsaksbäddar

där alla kan dela resultatet och plocka själva.

Vi gav oss till läkarna. Vi hade just fått

en ny hälsocentral för 6 miljoner pund i centrala Todmorden,

och av nån anledning som jag inte förstår,

så hade det omgärdats av en massa taggiga växter. (Skratt)

Så vi gick till läkarna och sa: "Gör det er något om vi gräver upp dem?"

Och de svarade "Det är helt i sin ordning, bara ni får tillstånd

och ni skriver det på latin och ni gör det dubbelt upp"

så det gjorde vi - (skratt) - och nu finns där istället fruktträd,

buskar, örter och grönsaker

runt det där stället.

Och det finns gott om andra exempel, såsom majsen

framför polisstationen,

och äldreboendet där vi planerat mat

som de kan plocka och där de kan odla själva.

Med det handlar inte bara om odling,

för vi hänger alla ihop som ett pussel.

Det handlar mer om att ta vara på de kreativa krafterna

och släppa loss dem i upphöjda odlingsbäddar

för att förklara för folk vad som växer där,

för det är så många människor som inte känner igen

en grönsak om den inte är inpackad i plast

med en påklistrad instruktion vad man gör.

Så vi har en del som designar saker som säger,

"om det ser ut så här, plocka det inte, men om det ser ut så här,

varsågod."

Det här handlar om att dela och investera i omtänksamhet.

Och för de som varken vill göra det ena eller andra

av det här, så kan de kanske laga mat,

så vi plockar efter säsong och så går vi ut på gatorna,

eller till puben, eller kyrkan,

eller var nu människor spenderar sin tid.

Det här handlar om att vi går till människor och säger,

"Vi är alla en del av det här lokala mat-pusslet,

vi är alla en del av en lösning."

Och sedan, då vi har de här mat-turisterna,

och vi älskar dem och tycker de är fantastiska,

så tänkte vi, vad kan vi göra för att ge dem en ännu bättre upplevelse?

Så vi uppfann, utan att fråga om lov förstås,

"Den Otroliga Ätbara Gröna Leden".

Och det här är en rutt genom öppna trädgårdar

och förbi de ätbara växterna längs kanalerna, planeringar för bin

där vi berättar om pollinering, och det är en led vi gjorde

som tar folk genom hela staden,

förbi våra caféer och små butiker, genom marknaden,

och inte bara fram och tillbaka till snabbköpet,

och vi hoppas att, genom att ändra folks rörelsemönster

runt i vår stad, att vi också ändrar deras sätt att leva.

Och sen är det den andra tallriken, utbildnings-tallriken.

Vi jobbar tillsammans med ett gymnasium.

Vi har startat ett företag. Vi designar och bygger ett infiltrationssystem

för odling och vattenrening på en bit land

som blivit över bakom skolan.

Så nu kommer vi att odla grönsaker och ha fiskar

i en fruktträdgård med bin,

och ungdomarna hjälper oss bygga,

och ungdomarna är verkligen med. Och då vårt gäng verkligen

ville jobba med skolan,

så lär skolan nu ut jordbruk,

och eftersom skolan lär ut jordbruk, så började vi tänka

på hur vi kunde få med unga som inte har någon utbildning

men som verkligen är entusiastiska för det här med odling,

så hur kan vi ge dem mer erfarenhet?

Så fick vi en bit land donerat

av ett lokalt trädgårdscenter.

Det var verkligen ganska lerigt, men på ett helt otroligt sätt,

och helt ideellt, så har vi förvandlat den här platsen

till ett träningscentrum för odling,

med växthustunnlar och upphöjda växtbäddar

och allt det där som behövs för att kunna sätta igång

och tänka att "det här kanske kan bli ett framtida jobb för mig".

Och efter att vi gjort det här så kom några akademiker till oss och sa,

"Vet ni, vi kan hjälpa till att sätta samman

en kurs i kommersiell odling åt er.

Det finns ingen vad vi vet."

Så nu gör de det, och vi ska sätta igång senare i år,

och allt är ett experiment, och allt är idellt och frivilligt.

Och sen är det den tredje tallriken,

för om du går genom ett ätbart landskap,

och om du lär dig nya saker, och om du börjar

intressera dig för vad som växer under olika säsonger,

så kan det hända att du också vill använda mera av dina pengar

hos lokala producenter.

Kanske inte heller bara grönsaker, utan kött och ost och öl

och vad det nu kan tänkas finnas.

Men så är vi också bara ett litet gäng, ni vet.

Vi är bara frivilligarbetare. Vad kan vi åstadkomma egentligen?

Så vi gjorde några riktigt enkla saker.

Vi skrapade samman lite pengar, några svarta tavlor,

vi skrev "Fantastiskt Ätbart" längst upp,

vi gav det till alla handlare som säljer lokalt,

och de skrev ner hur mycket de säljer varje vecka.

Verkligen populärt. Folk flockades.

Försäljningen gick upp.

Och sen så pratade vi med bönderna, så vi sa

"Vi menar verkligen allvar med det här."

men de trodde oss inte, så vi tänkte,

okej, hur gör vi nu? Jag vet. Om vi kan skapa en kamjanj

runt en produkt och visa dem

att det finns en lokal lojalitet till just den produkten,

så kanske de ändrar sig och ser att vi menar allvar.

Så vi satte igång en kampanj, och bara för att det roar mig,

så kallade vi den "Varje ägg spelar roll". (Skratt)

Och det vi gjorde var att pricka in folk på en "ägg-karta".

Det är en stiliserad karta av Todmorden.

Alla som säljer ägg

vid grindöppningen, helt legalt, till sina grannar

prickade vi in på kartan. Vi började med fyra,

och nu har vi 64, och resultatet av det var

att folk började gå in i affärer

och fråga efter lokala Todmorden-ägg, och resultatet av det

var, att en del bönder ökade andelen

frigående höns, och sen gick de vidare till köttfågel,

och fast det här är små små steg,

som ökar självförtroendet hos den lokala ekonomin

som börjar ha effekt på flera sätt.

Så nu har vi bönder som gör ost

och de har fler djur och börjat hålla ovanliga grissorter,

de gör pajer och piroger och såna saker

som de aldrig skulle ha gjort tidigare.

Vi får mer och mer torghandel med lokal mat,

och i en undersökning vi gjorde med några studenter, så sa 49%

av alla handlare i vår stad att deras lönsamhet ökat

tack vare det vi gör.

Och vi är bara frivilligarbetare och det är bara ett experiment.

(Skratt)

Inget av det här är någon komplicerad vetenskap.

Det är verkligen inte smart, och det är inte särskilt originellt.

Men det är inkluderande, och det är tillsammans.

Det här är inte en rörelse för såna som

helst klarar sig själva hursomhelst.

Det här är en rörelse för vem som helst.

Vi har ett motto: Om du äter, häng med. (Skratt)

(Applåder)

Alla åldrar, alla inkomstklasser, alla kulturer.

Det har verkligen varit en berg- och dalbana,
men när vi går tillbaka

till den där första frågan vi ställde oss,

går det här att sprida? Ja, det går definitivt att sprida.

Mer än 30 städer i England snurrar nu

den här "Fantastiskt Ätbara" tallriken.

På vilket sätt de än vill göra det, men med egen vilja,

så tänker de göra en skillnad i sättet de lever,

och över hela jorden. Vi har samhällen i USA,

Japan - det är otroligt eller hur? Jag menar,

USA och Japan och Nya Zeeland.

Människor besökte oss efter jordbävningen i Nya Zeeland

för att få inspiration från oss

för att börja odla lokalt i hjärtat av Christchurch.

Och inget av det här behöver extra pengar

och inget av det här behöver byråkrati

men det som krävs är att man tänker på ett annat sätt

och är beredd att tänja på budgetar och jobba i program

för att på så sätt skapa den stöttande stomme

som man som engagerad kan jobba vidare på.

Och vi har redan nya idéer på kultivering.

Vår lokala myndighet har bestämt sig för att göra överallt till

"Fantastiskt Ätbart"-område, och för att underlätta det så

har vi bestämt oss för två saker.

För det första så ska det göras ett register på mark som inte används

och den marken kan de som vill

kan använda den var de än bor,

och de kommer att göra en licens för det.

Och sen har de sagt till varenda en av sina anställda,

att underlätta för den här rörelsen att växa,

och hjälpa dem ha kvar sina platser.

Helt plötsligt ser vi händelser i marknivå

från våra lokala myndigheter.
Vi ser att det här blir accepterat.

Vi har hittat ett kreativt sätt att svara upp mot vad Rio-mötet krävde

av oss, och det finns mycket mer att göra.

Bara några exempel. Ett, sluta att sätta

taggiga plantor runt offentliga byggnader.
Det är slöseri med yta.

(Skratt) Två, skapa, snälla snälla skapa

ätbara landskap så att våra barn kan börja gå

förbi sin mat dag in och dag ut, på våra huvudgator,

i våra parker, var det är må vara.

Inspirera lokala planerare att sätta platser för mat i hjärtat

av stadsplaneringen, inte förpassa dem

till kanterna av bebyggelse där ingen ser dem.

Uppmana alla skolor att ta det här på allvar.

Det här är ingen onödig kunskap.

Om vi vill inspirera morgondagens bönder och matproducenter,

så hjälp oss säga till varje skola,

att skapa en känsla av sammanhang kring nödvändigheten

med vår miljö, vår lokala mat och vår jord.

Om det finns i hjärtat av skolans kultur,

så kommer en annorlunda generation skapas.

Det finns så mycket som kan göras, men till syvende och sist

så handlar det här om något mycket enkelt.

Genom en organisk process, genom en

ökad insikt om kraften i små handlingar,

så börjar vi äntligen tro på oss själva igen,

att tro på vår kapacitet, att var och en av oss,

kan bygga en annorlunda och mer omtänksam framtid,

och enligt mig så är det här verkligen något enormt.

Tack! (Applåder)

(Applåder)

Tack så väldigt mycket! (Applåder)