Allt du tror dig veta om missbruk är fel

Vad orsakar egentligen missbruk - av allt från kokain till smartphones? Och hur kan vi övervinna det? Johann Hari har själv sett våra nuvarande metoder misslyckas när han sett nära och kära kämpa för att hantera sina missbruk. Han började fundera på varför vi behandlar missbrukare som vi gör - och om det kan finnas ett bättre sätt.
Som han berättar i detta djupt personliga föredrag, så tog hans frågor honom runt världen och avslöjade några förvånande och hoppfulla sätt att se på ett uråldrigt problem.

Ett av mina tidigaste minnen

är hur jag försöker väcka
en släkting utan att lyckas

och jag var bara ett barn
så jag förstod inte riktigt varför,

men när jag blev äldre

insåg jag att vi hade
drogmissbruk i familjen,

senare även kokainmissbruk.

Jag har tänkt mycket på det senaste tiden,
delvis därför att det nu är 100 år sen

som USA och Storbritannien
först förbjöd droger,

och vi sen tvingade på
resten av världen det.

Det är ett sekel sen vi tog
det ödesdigra beslutet

att ta missbrukare och
straffa dem och plåga dem

för vi trodde det skulle avskräcka dem
och ge dem ett incitament att sluta.

För några år sen tänkte jag på
några av missbrukarna i mitt liv

och försökte komma på om det
fanns något sätt att hjälpa dem

och insåg att det fanns massor
av grundläggande frågor

som jag inte visste svaret på,

som, vad är orsaken till ett beroende?

Varför fortsätter vi med den här metoden
som inte verkar fungera,

och finns det något bättre sätt
som vi skulle kunna prova?

Så jag läste mängder om det, och jag
kunde inte riktigt hitta de svar jag sökte

så jag bestämde mig för att
träffa människor runtom i världen

som varit med om det och studerat det

och pratar med dem och ser
om jag kan lära mig av dem.

Jag insåg inte att jag
i slutändan skulle åka 48 000 km,

men jag mötte många olika människor,

från en transsexuell cracklangare
i Brownsville, Brooklyn,

till en forskare som ger
hallucinogener till mangustrar

för att se om de gillar dem -

det gör de, men bara under
väldigt speciella förhållanden -

till det enda land som
avkriminaliserat alla droger,

från cannabis till crack: Portugal.

Och det jag insåg,
som gjorde mig helt överväldigad,

är att nästan allt vi tror att vi vet
om missbruk är fel,

och om vi börjar ta till oss
de nya rönen om missbruk

så kommer vi att behöva
ändra på mer än drogpolitiken.

Men vi börjar med vad vi tror att vi vet,
vad jag trodde jag visste.

Vi tänker på mittraden här.

Tänk om alla ni började ta heroin
3 gånger per dag i 20 dagar.

Vissa ser mer entusiastiska ut
än andra av tanken. (Skratt)

Oroa er inte,
det är bara ett tankeexperiment.

Tänk er att ni gör det. Vad skulle hända?

Vi har fått höra en berättelse
om vad som händer i ett sekel nu.

Vi tror att eftersom det finns
beroendeframkallande ämnen i heroin

så blir ens kropp beroende av ämnena
om man använder det ett tag,

man får ett fysiskt behov av dem,

och efter 20 dagar är
alla heroinister, eller hur?

Det var det jag trodde.

Det första som fick mig att förstå
att något var fel med berättelsen

var den här förklaringen.

Om jag går härifrån idag,
blir påkörd och bryter höften

hamnar jag på sjukhus
och får massor av diamorfin.

Diamorfin är heroin.

Det är faktiskt mycket bättre heroin
än det man köper på gatan,

för det man köper från
en langare är förorenat.

Väldigt lite av det är faktiskt heroin,
medan det man får av doktorn är helt rent.

Och man får det under en rätt lång period.

Många här inne har kanske inte insett det,
men ni har tagit rätt mycket heroin.

Och alla som ser det här
runt om i världen, det här händer.

Om det vi tror oss veta
om missbruk är sant -

att människor utsätts för alla
beroendeframkallande ämnen -

Vad borde hända? De borde bli missbrukare.

Detta har studerats noga.

Det händer inte, för du borde ha märkt
om din mormor gjort en höftoperation

att hon inte var knarkare när hon kom ut.
(Skratt)

När jag fick veta det här
verkade det så konstigt,

så långt ifrån allt jag hade
hört eller visste

att jag trodde det måste vara fel,
ända tills jag träffade Bruce Alexander,

en psykologiprofessor i Vancouver
som har gjort ett otroligt experiment

som jag tror verkligen kan
hjälpa oss att förstå problemet.

Professor Alexander förklarade att
bilden av missbruk som vi alla har

kommer från en serie experiment
som gjordes tidigare på 1900-talet.

Det är jätteenkla experiment.

Du kan göra dem hemma ikväll
om du känner dig sadistisk.

Du tar en råtta och stoppar den i en bur
och ger den två flaskor med vatten:

En är bara vatten, och den andra är vatten
spetsat med heroin eller kokain.

Råttorna kommer nästan alltid
att föredra drogvattnet

och tar nästan alltid död på sig
ganska snabbt.

Där har vi det, eller hur?
Det är så vi tror det funkar.

På 70-talet tittade professor
Alexander på experimentet

och lade märke till en sak.

Han sa: Vi sätter
råttan i den där tomma buren.

Den har inget att göra utom att ta droger.

Vi försöker med något annat.

Så Alexander byggde en bur
som han kallade Rat Park

som i princip är råttornas paradis.

De har massor av ost,
massor av färgglada bollar,

mängder av tunnlar.

Och de har massor av vänner.
De får ha massor av sex.

Och de har båda flaskorna,
det vanliga vattnet och det med droger i.

Och här kommer det fascinerande:

I Rat Park gillar de inte drogvattnet.

De tar det nästan aldrig.

Ingen använder det tvångsmässigt.
Ingen tar nånsin en överdos.

Man går från nästan 100% överdoser
när de är isolerade

till noll procent när de lever
glada och sociala liv.

När professor Alexander
först såg detta tänkte han:

det kanske är för att de är råttor,
de är ganska olika oss.

Kanske inte så olika
som vi skulle vilja men, du vet.

Men lyckligtvis gjordes
ett experiment på människor

utifrån exakt samma princip
precis samtidigt.

Det kallas för Vietnamkriget.

I Vietnam använde 20% av alla
amerikanska soldater massvis med heroin.

och om man tittar på
nyhetssändningar från den tiden

var man väldigt oroade,
för man trodde att man skulle få

hundratusentals missbrukare
på USA:s gator när kriget var slut.

Det var den naturliga följden.

De soldater som använde heroin
följdes när de kom hem.

Archives of General Psychiatry
gjorde en utförlig studie

och vad hade hänt med dem?

De åkte inte på rehabilitering.
De drabbades inte av abstinensbesvär.

95 % av dem bara slutade.

Om man tror på historien
om beroendeframkallande ämnen

så stämmer det inte alls,
men professor Alexander började tro

att det kanske var
något annat som låg bakom.

Han sa, tänk om det inte handlar om
de beroendeframkallande ämnena?

Tänk om missbruk handlar om
buren du sitter i?

Tänk om missbruk är en
anpassning till omgivningen?

Det fanns en annan professor
vid namn Peter Cohen, i Nederländerna,

som sa att det kanske
inte ens borde kallas missbruk?

Vi kanske borde kalla det anknytning.

Människor har ett naturligt
och medfött behov att knyta an,

och när vi är glada och friska
knyter vi an till varandra

men om man inte kan göra det

för att man är traumatiserad eller ensam
eller bara har haft otur i livet

så knyter man an till något
som ger en någon slags lindring.

Det kan vara spelande,
det kan vara pornografi,

det kan vara kokain eller cannabis,

men man knyter an till något
för det ligger i vår natur att göra det.

Det är det vi vill som människor.

Först hade jag svårt att greppa det,

men ett sätt som hjälpt mig tänka på det,

jag har en flaska vatten
vid min plats, eller hur?

Jag ser att många av er
har med er vattenflaskor.

Glöm droger, glöm kriget mot drogerna.

Helt lagligt skulle alla flaskorna
kunna vara fyllda med vodka, eller hur?

Vi skulle kunna supa ner oss -
det kanske jag ska sen - (Skratt)

men det gör vi inte.

Eftersom ni hade råd att
betala den astronomiska summan

som det kostar att se ett TED-föredrag,
gissar jag att ni skulle ha råd

att dricka vodka sex månader i sträck.

Ni skulle inte bli hemlösa.

Ni gör inte det och anledningen är

inte för att någon hindrar er.

Det är för att ni har
närstående och anhöriga

som ni vill vara närvarande för.

Ni har arbeten ni älskar.
Ni har människor ni älskar.

Ni har sunda relationer.

Och kärnan i ett missbruk,

och det bevisas även av
forskningen, tror jag,

är att inte klara av
att vara närvarande i sitt liv.

Det här får ju betydande konsekvenser.

De mest uppenbara är kriget mot drogerna.

I Arizona mötte jag en grupp kvinnor

som fick bära t-shirtar med texten
"jag har varit drogmissbrukare"

och gå hopkedjade på led och gräva gravar
medan folk omkring hånade dem,

och när de släpps fria
har de så många prickar i registret

att de aldrig skulle kunna
få ett vitt jobb igen.

De hopkedjade arbetslagen är
uppenbarligen är ett extremt exempel,

men i viss utsträckning behandlar man
missbrukare så i nästan hela världen.

Vi straffar och skambelägger dem,
ger dem ett brottsregister.

Vi förhindrar dem från
att återuppta sina relationer.

En doktor i Kanada,
den fantastiske doktor Gabor Maté,

sa till mig att om man ska utforma
ett system som gör missbruk värre

så ska det utformas precis så.

Men, på ett ställe beslöt man sig
för att göra raka motsatsen,

så jag åkte dit för att se
hur det funkade.

År 2000 hade Portugal nästan störst
problem med droger i hela Europa.

En procent av befolkningen
var beroende av heroin, vilket är oerhört,

och varje år använde de
amerikanska metoder mer och mer.

De straffade, stigmatiserade,
och fick människor att skämmas,

och varje år blev problemen värre.

En dag möttes premiärministern
och oppositionsledaren och sa ungefär,

vi kan inte driva ett land där vi har
fler och fler som blir missbrukare.

Vi sätter ihop en panel
med forskare och läkare

som ska komma på vad som
skulle kunna lösa problemen på riktigt.

Så de skapade en panel
ledd av doktor João Goulão,

som tittade på alla nya rön

och de kom tillbaka och sa:

"Avkriminalisera alla droger
från cannabis till crack, men" -

och det här är det viktiga nya steget -

"ta alla pengar vi lagt på
att spärra in missbrukare,

på att isolera dem,

och lägg dem på att få in dem
i samhället igen."

Det är inte riktigt det
vi tycker är drogbehandling

i USA och Storbritannien.

De har rehabiliteringscentrum,

de har psykologisk terapi
som är ganska värdefullt

Men det största var raka motsatsen
till det som vi gör:

Ett jätteprogram för att
skapa arbeten för missbrukare

och mikrolån för att de
skulle kunna starta småföretag.

Säg att du var mekaniker innan.

När du är klar säger de till en verkstad,
om ni anställer honom i ett år,

betalar vi halva hans lön.

Målet var att se till att alla missbrukare

hade en anledning att gå upp på morgonen.

Och när jag mötte missbrukare i Portugal

så sa de att när de hittade ett syfte igen

så hittade de sina relationer
med samhället i stort igen.

Experimentet har pågått i 15 år nu

och resultaten har börjat komma in:

Användningen av injicerade droger

har enligt British Journal of Criminology

sjunkit med 50 procent, fem-noll procent.

Överdoserna är radikalt färre,
HIV har minskat enormt bland missbrukare.

I varje studie har missbruket
sjunkit kraftigt.

Man vet att det har fungerat bra,
för nästan ingen i Portugal

vill ha det gamla systemet tillbaka.

Det var de politiska konsekvenserna.

Jag tycker faktiskt att studierna visar på

andra mer djupgående konsekvenser.

Vi lever i en kultur där människor
känner sig mer sårbara

för alla slags missbruk,
det kan handla om smarta telefoner

eller shopping eller mat.

Innan konferensen började -
det vet ni alla -

fick vi höra att vi inte fick
ha våra telefoner på,

och jag måste säga att många
såg väldigt mycket ut som

missbrukare som fått höra
att langaren är upptagen

under de närmsta timmarna. (Skratt)

Många känner så,
och det kan låta konstigt,

jag pratade om hur frånkoppling
förvärrar missbruk,

och konstigt att säga att det växer

för vi är troligen det mest
uppkopplade samhället någonsin.

Men jag har börjat tro att
de anknytningar vi har,

eller tror vi har, är en slags parodi
på mänsklig anknytning.

Om man är i kris
så lägger man märke till en sak.

Inte att dina Twitter-följare
kommer för att hålla dig sällskap.

Det är inte dina Facebook-vänner
som hjälper dig att vända det.

Det är dina vänner av kött och blod
som du har djupa, nyanserade

och riktiga, mångbottnade relationer med,

och det finns en studie som jag hörde om
från författaren Bill McKibben,

som säger oss mycket om det här.

Han tittade på antalet nära vänner
som medelamerikanen tycker sig

kunna ringa till i en kris.

Det antalet har sjunkit stadigt
sen 1950-talet.

Storleken på golvytan
som en person har i sitt hem

har stadigt ökat,

och jag tror att det är som en metafor

för valet vi har gjort som kultur.

Vi har bytt ut vänner mot golvyta,
och förhållanden mot saker,

och som följd är vi ett av de
ensammaste samhällena som nånsin funnits.

Och Bruce Alexander, han som gjorde
Rat Park-experimentet, säger

att när vi talar om missbruk
är det individen som ska bli frisk,

och det är rätt att tala om det,

men vi måste prata mer om
den sociala återhämtningen.

Det är något som är fel med oss,
inte bara individuellt utan som grupp

och vi har skapat ett samhälle där
livet för många

är mycket mer som den där isolerade buren

och mycket mindre som Rat Park.

För att vara ärlig så var det inte därför
jag gav mig in på det.

Jag började inte för att upptäcka
det politiska, det sociala.

Jag ville hjälpa dem jag älskade.

Och när jag kom tillbaka från den
långa resan och hade lärt mig detta

såg jag på missbrukarna i mitt liv,

och om man ska vara uppriktig
är det svårt att älska en missbrukare,

och många i det här rummet vet det.

Man är ofta arg,

och jag tror ett av skälen varför
den här debatten är så laddad

är för att den går rakt
genom hjärtat på oss, eller hur?

Alla har en del i sig som
ser på en missbrukare och tänker

jag önskar att någon bara
kunde stoppa dig.

Och det manus vi får för hur vi
ska förhålla oss till nära som missbrukar

är som reality-programmet
"Intervention" om ni har sett det.

Jag tror att allt i våra liv
kan beskrivas med reality-TV,

men det är ett annat TED-föredrag.

Om ni har sett "Intervention",
det är en ganska enkel idé:

Ta en missbrukare och alla hens anhöriga,

samla dem, konfrontera dem och säg:
Om du inte skärper dig

så kommer vi att isolera dig.

Så de hotar missbrukarens
personliga relationer

och villkorar dem för att
hen ska bete sig som de vill.

Jag började inse varför den här
metoden inte fungerar,

och tänkte att det nästan är som
att ta logiken från kriget mot drogerna

och införa den i våra privatliv.

Så jag tänkte: hur kan jag bli portugis?

Det jag har försökt göra nu -
jag kan inte säga att jag är konsekvent,

och jag kan inte säga att det är lätt -

är att säga till missbrukarna i mitt liv

att jag vill fördjupa vår relation,

säga: jag älskar dig,
vare sig du missbrukar eller inte.

Jag älskar dig, hur du än mår,

och om du behöver mig
så håller jag dig sällskap

för jag älskar dig och
vill inte att du ska vara ensam

eller känna dig ensam.

Och jag tror att kärnan i det budskapet -

du är inte ensam, vi älskar dig -

måste finnas på varje nivå i
hur vi reagerar på missbrukare,

socialt, politiskt och på personnivå.

I 100 år har vi sjungit krigssånger
om missbrukare.

Jag tror att vi hela tiden borde ha
sjungit kärlekssånger till dem,

för motsatsen till missbruk
är inte drogfrihet.

Motsatsen till missbruk är anknytning.

Tack.

(Applåder)