Hemligheten bakom att leva längre kan vara ditt sociala liv

Den italienska ön Sardinien har mer än sex gånger så många 100-åringar som fastlandet, och tio gånger så många som Nordamerika. Varför? Enligt psykologen Susan Pinker, är det inte det soliga läget eller fettsnål glutenfri kost som håller öborna friska - utan det är deras betoning på nära personliga relationer och personliga interaktioner. Lär dig mer om att förlänga livet, och vad som krävs enligt Pinker för att leva till 100 år eller längre.

Här är ett fascinerande faktum.

I den utvecklade världen

lever kvinnor i genomsnitt
sex till åtta år längre än män överallt.

Sex till åtta år längre.

Låter som en enorm skillnad.

2015 publicerade "Lancet" en artikel

som visade att män i rika länder

löper dubbelt så stor risk att dö
jämfört med kvinnorna

oavsett ålder.

Men det finns ett ställe i världen

där män lever lika länge som kvinnorna.

Det är ett avlägset och klippigt område,

en blå zon,

där extremt hög ålder

är vanlig för båda könen.

Detta är den blå zonen på Sardinien,

en italiensk ö i Medelhavet,

belägen mellan Korsika och Tunisien,

där det finns 6 gånger
så många 100-åringar

som på det italienska fastlandet,

drygt 320 km längre bort.

Det finns 10 gånger fler 100 åringar där

än i Nordamerika.

Det är det enda stället
där män lever lika länge som kvinnor.

Men varför?

Detta triggade min nyfikenhet.

Jag bestämde mig för
att utforska landskapet och vanorna där,

och började med den genetiska profilen.

Rätt så snabbt upptäckte jag

att gener stod för
bara 25% av livslängden.

Resterande 75 procenten
beror på deras livsstil.

Så vad krävs för att leva
i 100 år eller längre?

Vad gör de som är rätt?

Det ni ser här
är en flygfoto av Villagrande.

Det är en by i hjärtat
av den blå zonen,

som jag utforskade,

och som ni ser är arkitekturen
inte dess främsta dygd,

det är densiteten:

tätt placerade hus,

sammanflätade gränder och gator.

Det betyder att bybornas liv
ständigt korsar varandra.

Och när jag gick genom byn,

kände jag hundratals ögon som kollade mig,

bakom dörröppningar och gardiner,

bakom fönsterluckor.

Eftersom likt alla uråldriga byar,

hade Villagrande inte överlevt

utan den här strukturen,
utan sina väggar, sin katedral,

utan sitt bytorg, eftersom försvaret

och den sociala sammanhållningen
definierade dess design.

Urbana prioriteringar förändrades
i takt med den industriella revolutionen

för smittsamma sjukdomar
blev dagens hotbild.

Men hur är det idag?

Idag är social isolering
vår stora folkhälsorisk.

En tredjedel av befolkningen säger att

de har två eller färre personer
som de kan få stöd av.

Men låt oss åka till Villagrande
nu som en kontrast

för att träffa några hundraåringar.

Vi träffar Giuseppe Murinu.

Han är 102 år, en ypperlig hundraåring

som har bott i Villagrande
under hela sitt liv.

Han var en sällskaplig man.

Han älskade att berätta historier,

som hur han levde som en fågel

på vad han kunde hitta
på marken i skogen

under inte bara ett utan två världskrig,

hur han och hans fru,
som också hade passerat 100,

uppfostrade sex barn
i ett trivsamt litet kök

där jag intervjuade honom.

Här är han med sina söner
Angelo och Domenico,

båda är i 70-årsåldern
och tar hand om sin far,

och som ärligt talat var

väldigt misstänksamma
på mig och min dotter

som följde med mig
under min forskningsresa,

eftersom den sociala
sammanhållningens baksida

är vaksamhet inför främlingar
och utomstående.

Men Giuseppe var inte alls misstänksam.

Han var en sorgfri kille,

mycket utåtriktad med positiv inställning.

Så jag undrade om det är vad som krävs
för att bli 100 år eller äldre,

att tänka positivt?

Faktiskt inte.

(Skratt)

Här är Giovanni Corrias.
Han är 101 år gammal,

den suraste människan
jag har någonsin mött.

(Skratt)

Han motbevisade den föreställningen

att man behöver vara positiv
för att leva längre.

Och det finns bevis för detta.

När jag frågade honom
varför han har levt så länge

såg han på mig under
de hängande ögonlocken och morrade

"Ingen får veta mina hemligheter."

(Skratt)

Men trots att han var en surpuppa,

kallade hans brorsdotter,

som såg efter honom,

honom för "Il Tesoro", "min skatt",

hon respekterade och älskade honom,

och hon berättade när jag ifrågasatte
det uppenbara berövandet av hennes frihet,

"Du förstår inte, eller hur?

Att se efter den här mannen är ett nöje.

Det är ett stort privilegium för mig.

Detta är mitt arv.

Och faktiskt, vart jag än gick
för att intervjua dessa 100-åringar,

så fann jag en köksfest.

Här är Giovanni med sina brorsdöttrar

Maria över honom,

och bredvid honom,
hans brors dotterdotter Sara

som kom med frukt och grönsaker,
medan jag var där.

Och jag upptäckte snart,
genom att stanna där,

att i blå zonen när människor åldras,

egentligen under hela sitt liv

är de alltid omgivna
av storfamiljen och vänner,

grannarna, prästen,
barmannen och livsmedelshandlaren.

Folk är alltid där eller tittar in.

De är aldrig lämnade
att leva sina liv i ensamhet.

Till skillnad från resten
av den utvecklade världen,

där George Burns sarkastiskt säger:

"Lycka är att ha en stor,
kärleksfull familj, i en annan stad."

(Skratt)

Hittills har vi bara träffat män,

långlivade män,

men jag träffade också kvinnor,
och här ser ni Zia Teresa.

Hon, som passerat 100 år, lärde mig
hur man gör den lokala specialiteten,

som kallas culurgiones,

det vill säga stora pastaknyten,

som ravioli, ungefär så här stora,

så här,

och de är fyllda
med fetthaltig ricotta och mynta

och dränkta i tomatsås.

Och hon visade mig
hur man klämmer ihop dem

så de inte öppnar sig,

hon gör dem med sina döttrar varje söndag

och delar ut dem
i mängder till grannar och vänner.

Och det var då jag upptäckte
att en mager, glutenfri kost

inte är vad som krävs
för att leva till 100 i den blå zonen.

(Applåder)

Dessa historier om 100-åringar
med dess bakomliggande vetenskap

gjorde att jag ställde
mig själv några frågor

som när ska jag dö och
hur kan jag skjuta upp den dagen?

Och som ni kommer att se,
är svaret inte vad vi förväntar oss.

Julianne Holt-Lunstad är en forskare
vid Brigham Young University

och hon har tagit upp samma fråga

i en serie studier

om tiotusentals medelålders människor

ungefär som den här publiken här.

Och hon tittade på alla aspekter
av deras livsstil:

deras kost, deras motionsträning,

deras civilstånd,

hur ofta de gick till doktorn,

om de rökte, drack, och så vidare.

Hon spelade in allt,

sedan satt hon och hennes kollegor
uthålligt och väntade i sju år

för att se vem
som fortfarande andades.

Och för de som fortfarande levde,

vad minskade deras risk att dö mest?

Det var hennes frågeställning.

Så låt oss titta på hennes data i korthet

om vi går från den svagaste
bestämningsfaktorn till den starkaste

OK?

Ren luft, vilket är bra,

förutsäger dock inte hur länge man lever.

Om man har behandlats
för högt blodtryck,

är bra.

Ändå inte så stark effekt.

Om man är mager eller överviktig,
och inga skuldkänslor nu,

för det kommer bara på tredje plats.

Hur mycket man tränar är nästa,

ändå bara måttligt avgörande

om man har haft ett hjärtfel
och om man rehabtränar för det,

nu stiger det lite.

Om man har fått influensavaccin.

Visste ni att influensavaccin
skyddar mer än att motionera?

Om man har slutat dricka,

eller dricker måttligt

om man röker,
eller har slutat röka,

och när vi kommer till
de högsta indikatorerna

är det två aspekter av det sociala livet.

Först, dina nära relationer,

alltså de som du
skulle ringa upp för att låna från,

om du plötsligt behövde pengar,

och som skulle ringa till läkaren
om du inte mådde bra

eller hjälpa att ta dig till sjukhuset

någon som man kan prata med
om man är i en existentiell kris,

om man är förtvivlad.

De få människorna, om man har dem,

utgör en stark indikator för
hur länge man kommer att leva.

Och så något som förvånade mig,

något som heter
social integration.

Det betyder i hur stor utsträckning
är man i interaktion med andra

under sin vardag.

Hur många människor pratar man med?

Och det innefattar
både svaga och starka band,

alltså inte bara de som man har
en riktigt nära relation med,

som betyder mycket för en,

utan pratar vi med killen
som serverar kaffet varje dag?

Pratar vi med brevbäraren?

Pratar vi med kvinnan
som varje dag går med sin hund där vi bor?

Om man spelar bridge eller poker,
eller om man är med i en bokklubb?

Interaktioner av detta slag
är bland de starkaste indikatorerna

för hur länge vi kommer att leva.

Detta leder oss till nästa fråga:

om vi nu spenderar mer tid på internet
jämfört med någon annan aktivitet,

till exempel att sova,

vi är idag uppe i 11 timmar om dagen,

en timme mer än förra året, dessutom.

Gör det någon skillnad?

Varför skilja mellan
att interagera personligen

och att umgås genom sociala medier?

Är det samma sak som att vara där

om du ständigt är i kontakt med dina barn

via textmeddelanden, till exempel?

Det korta svaret på frågan är nej,

det är inte samma sak.

Personliga kontakter frigör
en hel kaskad av neurotransmittorer,

och i likhet med vacciner
skyddar de dig både nu

och i framtiden.

Så enkelt uttryckt,
att ha ögonkontakt med någon,

skaka hand, ge någon en high-5,

är tillräckligt för att frigöra oxytocin,

som ökar graden av tillit hos dig,

och minskar kortisolnivåerna.

Så stressnivån minskar.

Även dopamin utsöndras,
vilket gör att man blir lite hög,

och tar död på smärta.

Det är som ett
naturligt producerat morfin.

Allt detta passerar
under vår medvetna radar,

och vi blandar ihop onlineaktiviteten
med den riktiga verkligheten.

Men nu har vi bevis, färska bevis,

på att det finns en skillnad.

Låt oss titta på en del
av neurovetenskapen.

Elizabeth Redcay, neurolog
vid University of Maryland,

har försökt att kartlägga skillnaden

mellan det som händer i hjärnan
när vi interagerar personligen

och när vi tittar på
något som är statiskt.

Det hon gjorde var
att jämföra hjärnans aktivitet

hos två grupper av försökspersoner

en grupp som interagerar direkt med henne

eller med en av hennes forskarkollegor

i ett levande samtal,

och hon jämför detta
med hjärnaktiviteten hos människor

som tar del av hennes tal om samma ämne,

men via en inspelad video,
till exempel på YouTube.

Och förresten, om någon vill veta

hur hon får in två personer
i en MRI-skanner på samma gång

får gärna prata med mig senare.

Så, vad är skillnaden?

Det här är hjärnan
under verkligt socialt umgänge.

Det ni ser här är skillnaden
i hjärnaktivitet mellan

när man interagerar personligen
och när man lyssnar på inspelat innehåll.

Det orange är de områden i hjärnan
som är kopplade till uppmärksamheten,

social intelligens -

betyder att förutse
vad någon annan tänker

och känner och planerar -

samt emotionell belöning.

Och dessa områden
blir mycket mer involverade

när vi umgås direkt med en partner.

Dessa rikare hjärnegenskaper

kan vara grunden till att rekryterare
från Fortune 500-företag

vid utvärdering av kandidaterna

tyckte att kandidaterna var smartare

när de hörde deras röster

jämfört med när de bara
läste deras texter till exempel

e-post eller brev,

Rösten och kroppsspråket
förmedlar en rikare signal.

Det visar att vi är tänkande, kännande,

människor med sensorisk förmåga

och är mycket mer än algoritmer.

Den här forskningen av Nicholas Epley

vid University of Chicago
Business School

är rätt fantastisk eftersom
den talar om en enkel sak.

När någon hör din röst

tycker de att du är smartare.

Jag menar, det är ganska enkelt.

Nu, för att gå tillbaka dit vi började,

varför lever kvinnor längre än män?

En viktig anledning
är att kvinnor oftare tycks prioritera

och bry sig om sina personliga relationer

under hela sitt liv.

Forskningsresultat visar på

att dessa personliga vänskaper

skapar ett biologiskt kraftfält
mot sjukdom och nedgång.

Och det gäller inte bara människor

utan det stämmer även
för människoaporna.

Antropolog Joan Silks arbete
visar att babianhonor

som har en vänkrets av andra honor

visar lägre stressnivåer
uppmätt som kortisolnivåer,

de lever längre, samt har
fler överlevande avkommor.

Minst tre stabila relationer.

Det var det magiska numret.

Tänk på det.

Jag hoppas att ni har tre.

Kraften hos en sådan personlig kontakt

är den egentliga orsaken till
att demens är ovanligast

bland människor som är socialt engagerade.

Det är därför kvinnor med bröstcancer

har fyra gånger större chans att överleva
sjukdomen jämfört med enstöringar.

Varför män som efter en stroke
träffas regelbundet för att spela poker

eller att fika

eller spela seniorhockey -

jag är kanadensare trots allt -

(Skratt)

är bättre skyddade
genom sin sociala kontakt

än med medicinering.

Varför män som har haft stroke
som möts regelbundet -

det här är något
mycket effektivt de kan göra.

Denna personliga kontakt
har strålande fördelar,

ändå menar nästan 1/4 av befolkningen
att de inte har någon att prata med.

Vi kan göra något åt det här.

Liksom byborna i Sardinien,

är det biologiskt sett ett måste
att veta att vi hör ihop,

och inte bara kvinnorna bland oss.

Att bygga in personlig kontakt
i våra städer, på våra arbetsplatser,

i våra dagordningar

stärker immunsystemet,

skickar ut må-bra-hormoner
i blodomloppet och hjärnan

och hjälper oss att leva längre.

Jag kallar detta att bygga vår by,

och att bygga den och upprätthålla den
är en fråga om liv och död.

Tack.

(Applåder)

Helen Walters: Susan, kom tillbaka.
Jag har en fråga till dig.

Jag undrar om det finns en mellanväg.

Så du menar att neurotransmittorer
kopplas på i personliga möten,

men vad tycker du om digital teknik?

Vi har sett enorma förbättringar
med digital teknik

som FaceTime, och sådana saker.

Funkar det då?

Jag menar, jag ser min brorson,

han spelar Minecraft
och skriker på sina vänner.

Det verkar som att han får
ganska bra kontakt.

Är det nyttigt? Hjälper det?

Susan Pinker: Nya uppgifter växer fram,

uppgifterna är så pass färska
att den digitala revolutionen ägde rum

och hälsorelaterade data sackade efter.

Så vi lär oss nu,

men jag skulle tro
att det finns förbättringar

vi skulle kunna se i tekniken.

Till exempel kameran på din bärbara dator
är högst upp på skärmen,

så till exempel när du
tittar på skärmen,

får du egentligen inte ögonkontakt.

Så något så enkelt
som att titta in i kameran

kan höja transmittornivåerna,

eller kanske ändra
kamerans position.

Så det är inte samma sak, men jag tror
vi kommer närmare med tekniken.

HW: Underbart. Tack så mycket.

SP: Tack.

(Applåder)