Hur offentliga platser får städer att fungera

Fler än 8 miljoner människor lever och bor i staden New York. Hur kan det vara möjligt? Delvis beror det på stadens fantastiska allmänna platser - från pyttesmå parker till långa promenader längs med vattnet - där folk kan flanera och leka. Amanda Burden har varit aktiv i förändringsarbetet med några av de senast tillkomna områdena och utifrån sin erfarenhet som, hör och häpna, etolog ansvarat för detaljplaneringen. I föredraget delar hon med sig av utmaningarna med att planera parker som människor älskar - och varför det har betydelse.

När människor tänker på städer,

tenderar de att tänka på vissa saker.

De tänker på byggnader och gator

och skyskrapor, bullrande taxibilar.

Men när jag tänker på städer,

tänker jag på människor.

Städer handlar i grunden om människor,

om var människor rör sig

och var människor möts

är grunden till att en stad fungerar.

Så än viktigare än byggnader

är de offentliga stråken mellan dem.

Några av de mest omdanande

förändringarna i städer

sker idag kring dessa allmänna platser.

Så jag tror att levande offentliga områden

är det som är nyckeln
till den goda staden.

De gör staden levande.

Men vad gör en allmän plats trevlig?

Vad drar människor till vissa platser,

och vad är det för fel med de platser

dit människor inte kommer?

Jag tänkte, att kunde jag
besvara dessa frågor,

skulle jag göra en stor
insats för min stad.

Men en av de mer udda sakerna med mig

är att jag är etolog,

och jag använder dessa kunskaper
inte för att studera djurs beteende,

utan för att studera hur stadens människor

använder städernas öppna platser.

Ett av de första områden jag studerade

var denna lilla park, Paley Park,

i Midtown, Manhattan.

Denna lilla plats blev ett fenomen,

och då den hade en påtaglig inverkan

på New York-borna,

gjorde den ett enormt intryck på mig.

Jag studerade detta
i början av min karriär,

det berodde på att den var byggd

av min svärfar,

så jag visste att platser som Paley Park

inte skapades av en händelse.

Jag noterade att de i första hand kräver

en otrolig hängivenhet

och en enorm känsla för detaljer.

Men vad var det med denna plats

som gjorde den så speciell för besökarna?

Jag satt där och gjorde
noggranna observationer,

och bland det första jag noterade

var de bekväma, flyttbara stolarna.

Människor kom till parken,
hittade sin stol,

flyttade den en bit, stannade en stund,

och därefter, intressant nog,

var det besökarna som
attraherade andra besökare,

och ironiskt nog kände jag mig lugnare

när där var folk omkring mig.

Och så var den grön.

Denna lilla park erbjöd det
New York-borna längtade efter:

bekvämlighet och grönska.

Men min fråga var,

varför fanns det inte fler
grönskande områden

och platser att slå sig
ner på mitt i staden

där du inte behövde känna dig ensam,

eller som en inkräktare?

Tyvärr är det inte så städer

har planerats historiskt.

Här är en välbekant syn.

Så har torg utformats i generationer.

De har det där sparsmakade uttrycket

som vi ofta förknippar
med modern arkitektur,

och det är inte förvånande att människor

undviker sådana platser.

De ser inte bara ödsliga ut,

de känns uppriktigt farliga.

Jag menar, var kan du sitta?

Vad skulle du kunna göra här?

Men arkitekter älskar dem.

De utgör grunden i deras skapande.

De kanske tolererar en staty eller två,

men det är ungefär allt.

För stadsbyggare är sådana platser ideala.

Det finns inget att vattna,
inget att sköta om,

och inga oönskade
personer att oroa sig för.

Men visst är det slöseri?

För mig, som skulle bli stadsplanerare

betydde rollen en möjlighet
att verkligen förändra staden

som jag levde i och älskade.

Jag ville ha möjlighet att skapa platser

som kunde frambringa de känslor man fick

i Paley Park,

och inte låta exploatörerna
skapa dystra platser som den här.

Men åren har lärt mig hur svårt det är

att skapa omtyckta, betydelsefulla,

behagliga offentliga platser.

Som jag lärde mig av min svärfar,

skapas de verkligen inte av en händelse,

i synnerhet inte i en stad som New York,

där man för det första
måste slåss för utrymmet,

och för det andra, om de ska bli bra,

måste någon ägna mycken tankemöda

kring varenda detalj.

Nuförtiden ses städernas
öppna platser som möjligheter.

Ja, de möjliggör investeringar i handel,

men de är också möjligheter
för det allmännyttiga

i staden,

och dessa två mål
är oftast inte samordnade,

och däri ligger en konflikt.

Första gången jag behövde slåss

för en fantastisk plats
var på tidigt 80-tal,

då jag ledde en grupp stadsplanerare

i arbetet med en enorm soptipp
kallad Battery Park City

på nedre Manhattan vid Hudsonfloden.

Denna sandiga ödemark hade legat övergiven

i tio år,

och vi fick höra att
om vi inte hittade en finansiär

inom sex månader, skulle den gå i konkurs.

Så vi kom på en radikal,

nästintill vansinnig idé.

Istället för att bygga en park

som komplement till framtida byggnationer,

varför vänder vi inte på synsättet

och bygger en liten men mycket välplanerad

allmän plats först,

och ser vad det gör för skillnad.

Vi hade bara råd att bygga två kvarter

av vad som skulle bli
en 1,5 km lång promenad,

så vad vi än byggde
var det tvunget att bli perfekt.

Därför insisterade jag på

att vi byggde en skalenlig modell

i trä, av räcket och muren mot vattnet.

När jag testade bänken

med sand fortfarande virvlande kring mig,

fick jag räcket precis i ögonhöjd,

viket förstörde utsikten och upplevelsen

av vattnet.

Som ni ser, omtanke
om detaljer gör skillnad.

Men design handlar inte bara om utseende,

det är hur du känner dig där
på stolen på den där platsen,

och jag anser att framgångsrik design

alltid bygger på den typen
av individuella erfarenheter.

På fotot ser allting perfekt ut,

men de där granitsocklarna,
de där lyktstolparna,

ryggstödet på bänken

träden i planteringarna,

och alla de olika sittplatserna

fick projeket strida för

för att skapa en plats
där människor ville vara.

Detta visade sig vara
mycket värdefullt 20 år senare

då Michael Bloomberg bad mig bli

hans stadsbyggnadschef

och gav mig ansvaret att omforma

hela staden New York.

Samma dag sade han också till mig,

att New York förväntades

växa från åtta till nio miljoner invånare.

Så frågade han,

"Var skulle du placera

ytterligare en miljon New York-bor?"

Jag hade ingen aning.

Ni vet ju att New York

satsar på att attrahera immigranter,

så vi var entusiastiska över prognosen,

men var, ärligt talat, kunde vi växa

i en stad som redan var
bebyggd till sina gränser

och dessutom omgiven av vatten?

Hur skulle vi hitta bostäder

till så många nya New York-bor?

Om vi inte kunde breda ut oss,

vilket förmodligen var bra,

var kunde nya bostäder placeras?

Hur skulle det bli med bilarna?

Vår stad kunde omöjligtvis
hantera fler bilar.

Vad skulle vi göra?

Kunde vi inte breda ut oss,
fick vi utnyttja höjden.

Måste vi bygga på höjden,
fick det ske på platser

där man inte skulle behöva ha bil.

Det betydde att vi måste
använda en av våra största tillgångar:

vårt transportsystem.

Men vi hade aldrig funderat på

hur vi skulle få ut mesta möjliga av det.

Så här var vår sista pusselbit.

Om vi skulle rikta in oss på att skapa

all nyutveckling kring transportsystemen

skulle vi kunna hantera ökningen,

tänkte vi.

Så här var planen,

det vi var tvungna att göra var:

Göra om detaljplaneringen,

vilken är stadsplanerarens
standardverktyg,

och egentligen omplanera hela staden,

fokusera på var nyutveckling kunde göras

och förhindra nybyggnation

i de bilorienterade

förortsområdena.

Vår idé var otroligt ambitiös,

ambitiös på grund av att kommunen

behövde godkänna detaljplanerna.

Hur skulle jag få allt detta att ske?

Genom att lyssna.

Jag började lyssna,

i tusentals timmar lyssnade jag,

bara för att skapa förtroende.

Ni förstår, invånarna känner

om du förstår dig på deras
områden eller inte.

Det är inget som du bara kan låtsas.

Jag började promenera.

Jag kan inte säga hur
många kvarter jag gått,

under olidligt heta somrar, kalla vintrar,

år efter år,

för att kunna förstå

varje områdes särprägel

och andas in varje gatas atmosfär.

Jag blev expert på detaljplaner,

hittade sätt på hur dessa kunde tillvarata

områdenas intressen.

Bit för bit, grannskap för grannskap,

kvarter för kvarter,

började vi sätta höjdgränser

så att all nybyggnation

skulle vara förutsebar
och nära transportsystem.

Under dessa tolv år

lyckades vi detaljplanera

124 bostadsområden,

40 procent av staden,

12 500 kvarter, så att idag finns

90 procent av all nybyggnation i New York

inom en 10-minuters promenad
från tunnelbanan.

Med andra ord, ingen i dessa nya byggnader

behöver äga en bil.

Nåväl, arbetet var utmattande

och enerverande och viktigt,

men detaljplanering
var aldrig mitt uppdrag.

Du kan varken se eller
känna detaljplanering.

Mitt huvuduppdrag var hela tiden att skapa

goda offentliga miljöer.

I de områden där vi planerade
stora förändringar,

var jag besatt av att skapa platser

som skulle betyda något för människor.

Detta var en gång ett

3 kilometer långt övergivet hamnområde

genom områdena Greenpoint

och Williamsburg i Brooklyn,

omöjligt att ta sig till
och omöjligt att använda.

Nu blev förändringarna här omfattande,

så jag kände en skyldighet att skapa

underbara parker utmed dessa stråk,

och jag lade ner enormt mycket tid

på varje kvadratcentimeter av planen.

Jag ville försäkra mig om att där fanns

trädkantade gångar fram till vattnet,

att där fanns träd och
planteringar överallt,

och, självklart, en mängd sittplatser.

Ärligt talat hade jag ingen aning om
hur det skulle bli.

Jag var tvungen att tro.

Jag lade ner kropp och själ

i dessa detaljplaner.

Så öppnade området,

och jag måste säga
att det var fantastiskt.

Folk kom från hela stan

för att besöka parkerna.

Jag vet att de har förändrat livet
för människorna som bor där,

men de har även förändrat
New York-bornas bild

av sin stad.

Jag kommer ofta hit för att se folk
hoppa på den lilla färjan

som nu går mellan stadsdelarna.

Jag kan inte förklara varför,

men jag är väldigt rörd över

att människor använder området

som om det alltid funnits där.

Här är en nyanlagd park
på Nedre Manhattan.

Strandlinjen på Nedre Manhattan

var en fullständig katastrof
innan elfte september.

Wall street saknade kontakt med vattnet

för man kom inte nära det.

Och efter 11 september
hade staden väldigt liten kontroll.

Jag tänkte att om vi vände oss

till Lower Manhattan
Development Corporation

för att få pengar att lägga beslag på
dessa 3 kilometer av förfallet stråk

skulle det få enorm effekt

på utvecklingen av Nedre Manhattan.

Det hade det.

Nedre Manhattan har äntligen
offentliga flodnära områden

på alla tre sidor.

Jag bara älskar den här parken.

Nuförtiden måste räckena vara högre,

så vi har satt barstolar på kanterna,

och man kan komma så nära vattnet

att man nästan är i det.

Se hur räckena blir bredare

och planare så man får plats

med sin lunchlåda eller bärbara dator.

Jag älskar när människor kommer dit,

ser sig omkring och säger,

"Wow, där är Brooklyn,
och det är så nära".

Så vad är hemligheten?

Hur gör man om en park

till en plats där människor vill stanna?

Ja, det är upp till dig,

inte som stadsplanerare utan som människa.

Du tar inte fram dina designegenskaper.

Du tar fram din mänsklighet.

Jag menar, skulle du vilja åka dit?

Skulle du vilja stanna där?

Kan man se in i området
och ut från det?

Finns det andra människor där?

Verkar det grönt och vänligt?

Kan du hitta en egen plats?

Över hela New York finns nuförtiden

platser där du kan

hitta din egen oas.

Där det brukade finnas parkeringsplatser,

poppar nu kaféer upp.

Där Broadway-trafiken tidigare gick,

finns nu bord och stolar.

På trottoarer där kaféer
inte var tillåtna för 12 år sedan,

finns de idag överallt.

Men att kräva dessa stråk
för offentlig användning,

var inte lätt,

och det är ännu svårare
att behålla dem öppna för alla.

Nu ska jag berätta en historia

om en väldigt ovanlig park
kallad the High Line.

High Line var en upphöjd järnväg.

(Applåder)

High Line var en upphöjd järnväg

som gick genom tre bostadsområden

på Manhattans västra sida,

och när tågen slutade gå,

blev den ett självsått landskap,

en form av trädgård i skyn.

När jag såg den första gången,

när jag gick upp för den gamla viadukten,

blev jag förälskad
så som man blir i en person,

det är sant.

Och när jag utnämndes,

blev räddandet
av de första två sektionerna

från rivning min högsta prioritet

och mitt allra viktigaste projekt.

Jag visste att om det gick
en enda dag då jag inte

engagerade mig för High Line,
så skulle den rivas.

Och High Line-parken,

även om den är vida känd nuförtiden

och otroligt populär,

är den det mest ifrågasatta området

i hela staden.

Du ser kanske en vacker park,

men det är det inte alla som gör.

Sanningen är att kommersiella intressen

alltid står i konflikt
med offentliga platser.

Du säger kanske,

"Vad underbart det är att fler än

fyra miljoner från hela världen kommer

för att besöka High Line".

Men en exploatör ser bara en sak: kunder.

Varför inte ta bort de där planteringarna

och ha affärer på hela High Line istället?

Skulle det inte vara fantastiskt

och dessutom skapa intäkter för staden?

Men nej, det vore inte fantastiskt.

Det skulle bli ett köpcenter,
istället för en grön oas.

(Applåder)

Och vet ni, det innebär kanske

mer intäkter för staden,

men en stad måste tänka långsiktigt,

för det allmännas bästa.

Nu senast har den sista sektionen

av High Line, den tredje sektionen,

den sista delen av High Line,

ställts mot exploatörernas intressen,

då några av stadens ledande exploatörer,

bebygger mer än 1,5 kvadratkilometer

vid Hudson Yards.

De kom till mig och föreslog

att de "tillfälligt skulle montera ner"

den där tredje och sista sektionen.

Kanske passade High Line inte in

i deras bild av blänkande skyskrapor

på en kulle.

Kanske var den bara i vägen för dem.

I vilket fall som helst,
tog det nio månader

av dagliga förhandlingar,

att få ett underskrivet avtal

som förbjuder rivning,

och det var bara två år sedan.

Så ni hör, oavsett hur populär

och omtyckt en plats än är,

kan den aldrig tas för given.

Offentliga platser,

offentliga platser behöver alltid
vaksamma förkämpar,

inte bara för att göra anspråk på dem

för allmänt bruk,

utan att utforma dem för de
människor som använder dem,

sköta om dem och garantera

att de är till för alla,

att de inte missbrukas, förstörs,

överges eller ignoreras.

Om det är något

jag lärt mig som stadsplanerare,

är det att allmänna platser har kraft.

Det är inte enbart antalet människor

som använder dem,

det är det ännu större antalet människor

som får en mer positiv känsla för sin stad

bara genom att veta att de finns.

Allmänna platser
kan förändra hur du lever,

hur du känner inför din stad,

om om du väljer
en stad framför en annan,

och allmänna platser
är en av de viktigaste orsakerna

till varför du stannar i en stad.

Jag tror att en framgångsrik stad

är som en enastående fest.

Folk stannar för att de trivs
och har det bra.

Tack.

(Applåder)

Tack. (Applåder)