Evelyn Glennie demonsterar konsten att lyssna

I denna högtflygande uppvisning åskådliggör den döva slagverkaren Evelyn Glennie hur musiklyssnande innefattar mycket mer än att bara låta ljudvågor träffa våra trumhinnor.

Jag är inte helt säker på att jag verkligen har lust att se

en virveltrumma vid niotiden på morgonen.

Det är i alla fall toppen att se så många här,

och jag måste verkligen tacka Herbie Hancock

och hans kollegor för en så fin presentation. (Applåder)

En intressant sak är förstås

kombinationen av en naken hand på instrumentet

och tekniken, och självklart det han sade om att lyssna på våra ungdomar.

Mitt jobb går förstås helt ut på att lyssna,

och mitt mål är egentligen att lära världen att lyssna.

Det är min enda verkliga målsättning i livet.

Och det låter väldigt enkelt, men det är i själva verket ett jättejobb.

För ni vet, när man tittar på ett stycke musik-- till exempel,

om jag nu öppnar min lilla motorcykelväska - så hittar vi, förhoppningsvis

ett musikstycke som har fullt med små svarta prickar på sidan

Och vi öppnar det och jag läser noterna.

Tekniskt sett kan jag faktiskt läsa det här.

Jag följer instruktionerna, tempobeteckningarna, dynamiken.

Jag kommer göra precis som jag är tillsagd.

Och följdaktligen, eftersom det är ont om tid,

om jag bokstavstroget spelar de första två raderna eller så. Det är väldigt enkelt.

Det finns inget särskilt svårt med stycket.

Men här får jag veta att det här musikstycket går väldigt snabbt.

Jag får veta var någonstans på trumman jag skall spela.

Jag får veta vilken del av trumstocken jag skall använda.

Och jag får veta vilken nyans det är.

Jag får också veta att trumman skall vara utan sejare.

Sejare på, sejare av.

Så om jag nu översätter det här musikstycket, får vi något sådant här. (Musik)

Och så vidare. Min karriär skulle antagligen vara fem år eller så.

Men det jag som musiker måste göra är att göra allt det som inte står i noterna.

Allt som det inte finns tid att lära sig av en lärare,

eller ens prata om med en lärare.

Utan de saker du lägger märke till när du faktiskt inte står vid ditt instrument.

som i själva verket blir så intressanta och som du vill utforska

genom denna pyttelilla yta på en trumma.

Nu har vi upplevt översättningen. Nu skall vi uppleva tolkningen. (Musik) (Applåder)

Nu kanske min karriär varar lite längre!

Men på sätt och vis är det ju samma sak som om jag tittar på er och ser

en klipsk och trevlig ung dam i en rosa topp.

Jag kan se att du kramar en teddybjörn och så vidare ...

Så jag får en grundidé om hur du är och vad du skulle kunna gilla,

vad du kanske jobbar med, och så vidare.

Men det är ju bara det första intrycket jag kanske får, som vi alla får

när vi verkligen tittar efter och försöker tolka

men det är i själva verket otroligt ytligt.

På samma sätt tittar jag på noterna; jag får en grundidé;

jag undrar vad som är svårt tekniskt, eller vad jag vill göra.

Bara den grundläggande känslan.

Men det är helt enkelt inte tillräckligt.

Och jag tror att det Herbie sade - snälla lyssna, lyssna.

Vi måste lyssna på oss själva först och främst.

Om jag till exempel spelar och håller i trumpinnen - bokstavligt talat inte släpper den -

så känner man en rätt kraftig stöt som kommer genom armen.

Och man känner sig verkligen rätt - tro det eller ej -

avskild från instrumentet och från trumpinnen,

fastän jag faktiskt håller pinnen riktigt hårt.

Genom att hålla hårt i den känner jag mig konstigt nog mer avskild.

Om jag bara släpper efter och låter min hand och min arm bli mer som ett stödsystem,

får jag plötsligt större dynamik med mindre ansträngning. Mycket större.

Och jag känner äntligen att jag blir ett med trumpinnen och ett med trumman.

Och jag gör mycket, mycket mindre.

Så på samma sätt som jag behöver tid med det här instrumentet,

behöver jag tid med människor för att kunna tolka dem.

Inte bara översätta dem, utan tolka dem.

Om jag till exempel spelar bara några takter ur ett musikstycke

där jag ser mig själv som en tekniker -

det vill säga, någon som i princip spelar slagverk ... (Musik)

Och så vidare. Om jag ser mig själv som en musiker ... (Musik)

Och så vidare. Det finns en liten skillnad där, som är värd att ... (Applåder)

... tänka på

Och jag kommer ihåg när jag var 12 år gammal,

och började spela pukor och slagverk och min lärare sade,

"Jaha, hur ska det här gå till? Musik handlar ju om att lyssna."

Och jag sade; "Ja, det håller jag med om. Vad är problemet?"

Och han sade, "Ja, hur ska du kunna höra det här? Hur ska du kunna höra det där?"

Och jag sade, "Ja, hur hör du det?"

Han sade, "Ja, jag tror jag hör det härigenom."

Och jag sade, "Ja, det tror jag att jag också gör - men jag hör det även genom händerna,

genom armarna, kindbenen, skallen, magen, bröstet, benen och så vidare."

Och varenda gång så började vi lektionen med att stämma trummor -

särskilt pukorna, eller timpani -

i ett så litet intervall som något i stil med ...

den skillnaden. Så småningom ... och så småningom ...

och det är förbluffande att när du verkligen öppnar upp din kropp,

och öppnar upp din hand och låter vibrationerna släppas fram,

att den lilla, lilla skillnaden faktiskt ...

kan kännas med de minsta delarna på ditt finger, där.

Och vi brukade göra så att jag brukade lägga mina händer mot väggen

i musiksalen, och tillsammans brukade vi "lyssna" på instrumentens klang,

och verkligen försöka knyta an till de ljuden

i en mycket, mycket vidare mening än att bara lita på öronen.

För öronen är förstås beroende av alla möjliga saker.

Rummet vi råkar befinna oss i, akustiken, instrumentets kvalitet,

vilken sorts trumstockar ... och så vidare.

De är olika allihop.

Samma vikt, men olika klangfärger.

Och det är i grund och botten vad vi är. Vi är bara människor,

men vi har, så att säga, alla våra egna små klangfärger

som tillsammans bildar dessa märkvärdiga personligheter

och karaktärer och intressen och så.

Och när jag blev äldre sökte jag in till the Royal Academy of Music i London

och de sade, "Nej, vi kan inte ta in dig, för vi har ingen aning om

framtidsutsikterna för en så kallat 'dövmusiker'."

Och det kunde jag bara inte acceptera.

Därför sade jag till dem, "Men om ni säger nej -

om ni säger nej till mig av den anledningen,

utan att ta hänsyn till förmågan att utföra och att förstå och att älska

konsten att skapa ljud -

så måste vi fundera mycket, mycket noga över de personer ni faktiskt tar in."

Resultatet av detta var - när vi en gång passerat det lilla hindret och jag fått provspela två gånger -

att jag kom in. Och inte bara det -

det som hände var att det ändrade funktionen

hos musikinstitutionerna i hela United Kingdom.

De fick under inga omständigheter avvisa någon som helst ansökan på grunderna

att någon saknade armar eller ben -

de kunde kanske ändå spela ett blåsinstrument om det satt på ett stativ.

Inga som helst omständigheter användes för att avvisa någon ansökan.

Och man måste lyssna till varje provspelning, uppleva den och sedan

blev personen antagen eller ej - baserat på dennes musikaliska förmåga.

Det i sin tur innebar att det var en extremt intressant

skara elever som kom till dessa olika musikinstitutioner.

Och, måste jag säga, många av dem nu

till professionella orkestrar runt om i världen.

Men vad som också är intressant med detta -

(Applåder) -

är helt enkelt att människor inte bara har en förbindelse med ljud -

något vi i stort sett alla har, och vi vet att musik i själva verket är vår dagliga medicin.

Jag säger "musik", men jag menar egentligen "ljud".

För några av de ovanliga saker som jag har upplevt

som musiker, när du kanske har en 15-årig kille

som står inför de mest otroliga utmaningar,

som kanske inte kan kontrollera sina rörelser,

som kanske är döv, blind eller något annat,

plötsligt, om den här unge killen sitter nära det här instrumentet,

och kanske till och med ligger under marimban,

och du spelar något som är otroligt orgel-likt, nästan som ...

Jag har egentligen inte rätt stockar, kanske ...

men något sådant här. Jag ska bara byta. (Musik)

Något som är så ofattbart enkelt ...

men han skulle uppleva något jag inte skulle göra,

för jag befinner mig ovanför ljudet.

Jag får ljudet från det här hållet.

Han skulle få ljudet genom resonansrören.

Om det inte fanns några resonansrör på den här, skulle det låta ... (Musik)

Så han skulle få ett fylligt ljud som ni på de främsta raderna

inte skulle uppleva och inte ni på de bakersta raderna heller.

Var och en av oss upplever, beroende på var vi sitter,

det här ljudet helt olika.

Och det är klart, jag är medgestaltare av ljudet,

och det börjar med idén till vilken sorts ljud jag vill åstadkomma ...

till exempel det här ljudet.

Hör ni något?

Nej, just det. För jag nuddar den inte ens.

Men ändå känner vi att något händer.

På samma sätt som att när jag ser ett träd röra sig,

föreställer jag mig att trädet rasslar.

Förstår ni vad jag menar?

Vad ögat än ser så finns det alltid ett åtföljande ljud.

Så det finns alltid, alltid den där enorma ...

Jag menar, bara det här kaleidoskopet av saker att ösa ur

Så alla mina framträdanden grundas helt på det jag upplever,

och inte genom att jag lär mig ett musikstycke och lägger på någon annans tolkning av det,

och köper alla tänkbara CD-skivor med det speciella stycket, och så vidare i all oändlighet.

För det ger mig inte tillräckligt av något som är så ursprungligt och grundläggande,

och något vars resa jag till fullo kan uppleva.

Så det är möjligt att det i vissa konsertsalar kan fungera bra med den här nyansen. (Musik)

Det är möjligt att man i andra salar helt enkelt inte

märker det alls och därför måste min nivå för

mjukt, svagt spel kanske vara ... (Musik)

Förstår ni vad jag menar? Så, på grund av den här explosionen i ljudtillgänglighet

särskilt hos döva

har detta inte bara påverkat hur musikinstitutioner

och dövskolor behandlar ljud - och inte bara som terapimetod -

fast som medgestaltare av musik,

stämmer detta absolut också.

Men det har betytt att akustiker verkligen har behövt fundera över vilka slags lokaler

de konstruerar. Det finns så få salar här i världen

som verkligen har riktigt bra akustik,

vågar jag säga. Men med det menar jag ställen där man kan göra absolut allt man kan tänka sig.

Från det minsta, mjukaste, mjukaste ljud till något som är så brett,

så enormt, så ofattbart! Det är alltid något ...

det kanske låter bra där uppe, kanske inte så bra där borta.

Kanske toppen där, men hemskt där uppe.

Kanske hemskt där borta, men inte så illa där, och så vidare.

Så det är otroligt att verkligen hitta en sal

- där man kan spela precis vad man föreställt sig,

utan att det blir kosmetiskt förstärkt.

Och av den anledningen för akustiker faktiskt en dialog med

hörselskadade människor som deltar i ljudskapande.

Och det här är mycket intressant.

Jag kan inte ge er några detaljer om vad som faktiskt händer

med de här konsertsalarna, men bara det faktum att de vänder sig till en grupp människor

om vilka vi under så många år har sagt,

"Jamen hur i all världen kan de uppleva musik? De är ju döva."

Vi bara ... vi gör så här och vi föreställer oss att det är vad dövhet går ut på.

Eller så gör vi så här och föreställer oss att det är vad blindhet går ut på.

Om vi möter någon i en rullstol, antar vi att de inte kan gå.

Det kanske är så att de kan gå tre, fyra eller fem steg. För dem innebär det att de kan gå.

Om ett år kanske det blir två steg till.

Om ytterligare ett år, tre steg till.

Det är enormt viktiga aspekter att tänka på.

Så när vi verkligen lyssnar på varandra,

är det otroligt viktigt att verkligen testa våra lyssnarfärdigheter,

att verkligen använda våra kroppar som en resonanskammare, att sluta döma.

För mig, en musiker som till 99 procent sysslar med ny musik,

är det väldigt lätt att säga, "Åh ja, jag tycker om det stycket.

Åh nej, jag tycker inte om det stycket." Och så vidare.

Och vet ni, jag upptäcker att jag bara måste ge de musikstyckena god tid.

Det kanske är så att kemin mellan mig och det speciella musikstycket inte är rätt,

men det betyder inte att jag har rätt att säga att det är ett dåligt musikstycke.

Och ni förstår, en av de underbara sakerna med att vara musiker,

är att det är så otroligt flytande.

Det finns inga regler, inget rätt, inget fel, så här eller så här.

Om jag bad er att klappa ... jag kanske kan göra det.

Om jag bara säger, "Var snälla och klappa och skapa ljudet av åska."

Jag antar att vi allesammans har upplevt åska.

Men, jag menar inte bara ljudet;

Jag menar att verkligen lyssna på åskan inom er.

Och var snälla och försök åstadkomma det med era klappningar. Försök. Bara ... var snälla och försök.

(Applåder)

Bra! Snö. Snö. Har ni någonsin hört snö?

Publiken: Nej.

Evelyn Glennie: Jamen sluta klappa då. (Skratt) Försök igen.

Försök igen. Snö.

Där ser ni, ni är vakna.

Regn. Inte illa. Inte illa.

Vet ni, det mest intressanta med det här är att jag för inte så länge sedan

bad en grupp barn att göra exakt samma sak.

Ja ... livlig fantasi, tack för det.

Men inte en enda av er reste er från stolen för att tänka,

"Jaha! Hur kan man klappa? OK, kanske ... (Klappar)

Jag kanske kan använda mina smycken för att skapa fler ljud.

Jag kanske kan använda andra kroppsdelar för att skapa fler ljud."

Inte en enda av er tänkte på att klappa på ett lite annorlunda sätt

än att sitta på era platser och använda två händer.

På samma sätt antar vi när vi lyssnar på musik,

att allting kommer in här.

Det är så vi upplever musik. Det är klart att det inte är.

Vi upplever åska ... åska, åska. Tänk, tänk, tänk.

Lyssna, lyssna, lyssna. Dåså ... vad kan vi göra med åska?

Jag kommer ihåg min lärare. När jag började, på min allra första lektion

kom jag fullt förberedd med trumstockar, färdig att köra igång.

Och i stället för att säga, "OK Evelyn, fötterna lite isär,

armarna i ungefär 90 graders vinkel, trumstockarna ungefär som ett V,

så mycket utrymme här, och så vidare.

Rak i ryggen, och så vidare, och så vidare" ...

varvid jag antagligen hade blivit helt stel och förstenad,

och inte hade kunnat träffa trumman,

eftersom jag hade tänkt på så mycket annat ... så sade han,

"Evelyn, tag med dig den här trumman i sju dagar, så ses vi nästa vecka."

Herre Gud! Vad skulle jag göra? Jag behövde inte trumstockarna längre;

Jag fick inte ha de där trumstockarna.

Jag var i princip tvungen att titta på den här speciella trumman,

se hur den var gjord, vad de här små stämhusen var till för, vad sejarna var till för.

Jag vände den uppochned, experimenterade med stommen, experimenterade med spelytan.

Experimenterade med min kropp, experimenterade med smycken,

experimenterade med alla sorters grejor.

Och jag återvände förstås med en massa blåmärken och sådant där ...

men icke desto mindre var det en så otrolig upplevelse,

för var i hela världen kan man uppleva något sådant i ett musikstycke?

Var i hela världen kan man uppleva något sådant i en lärobok?

Så vi använde aldrig någonsin riktiga läroböcker.

Till exempel, en av de saker vi lär oss

när det gäller att bli slagverkare, i motsats till musiker,

är i princip vanliga enkelslagsvirvlar.

Så där. Och så blir vi lite snabbare och lite snabbare och lite snabbare.

Och så vidare i all oändlighet. Vad kräver det här stycket?

Enkelslagsvirvlar. Så varför kan jag då inte lära mig det medan jag lär mig ett musikstycke?

Och det var precis så han gjorde.

Och intressant nog, ju äldre jag blev och när jag blev heltidsstuderande

vid en så kallad "musikinstitution" så vändes allt det där upp och ner.

Vi var tvungna att använda läroböcker.

Och frågan var hela tiden, "Jamen varför? Varför? Vad är det här bra för?

Jag måste spela ett musikstycke." Jamen det här hjälper dig att få kontroll!"

"Hur då? Varför måste jag lära mig det? Jag måste relatera det till ett musikstycke.

Du förstår, jag måste säga någonting.

"Varför övar jag paradiddlar?

Är det bokstavligen bara för kontroll, hand - trumstock-kontroll? Varför gör jag det?

Jag måste ha ett skäl,

och skälet måste vara att säga någonting med musiken."

Och genom att säga någonting med musik, som i grund och botten är ljud,

så kan vi ge alla möjligt saker till alla sorters människor.

Men jag vill inte ta ansvar för er känslomässiga ryggsäck.

Det är er sak, när ni går genom en sal.

För det bestämmer vad och hur vi lyssnar till vissa saker.

Jag kanske är sorgsen eller glad eller upphetsad eller arg när jag spelar

vissa musikstycken, men jag vill inte nödvändigtvis

att ni känner på exakt samma sätt.

Så snälla ni, nästa gång ni går på konsert,

låt er kropp bara öppna sig, låt er kropp bli den där resonanskammaren.

Var medveten om att ni inte kommer att uppleva samma sak som artisten.

Artisten är i sämsta tänkbara position för den faktiska klangen,

eftersom de hör trumstockens kontakt med trumman,

eller klubban mot träbiten, eller bågen mot strängen och så vidare ...

eller andetaget som föregår klangen från blåsinstrumenten.

De upplever den där råheten.

Men ändå upplever de något så ofattbart rent,

som sker innan klangen faktiskt ljuder.

Var snälla och lägg märke till klangens liv efter det att första anslaget,

eller andetaget sker. Bara upplev den där klangens hela resa

på samma sätt som jag önskar att jag hade upplevt den här speciella konferensens

hela resa, i stället för att ha kommit hit först i går kväll.

Men jag hoppas att vi kanske kan dela med oss av ett eller annat under dagens lopp.

Men tack så mycket för att jag fick komma hit!

(Applåder) (musik)