En intervju med grundarna av Black Lives Matter

Född av en post på sociala medier, har rörelsen Black Lives Matter satt fart på diskussioner om ras och ojämlikhet över världen. I denna livliga konversation med Mia Birdsong, delar rörelsens tre grundare med sig av vad de har lärt sig om ledarskap och vad det är som ger dem förhoppning och inspiration när de står inför plågsamma verkligheter. Deras råd om hur man deltar i kampen för frihet för alla: delta i någonting, starta upp någonting och "slipa varandra, så att vi alla blir bättre."

Mia Birdsong: Varför är Black Lives Matter
viktigt för oss i USA nu,

och i världen?

Patrisse Cullors: Black Lives Matter
är vår appell till handling.

Det är ett verktyg för att åter
föreställa sig en värld

där svarta människor är fria att finnas,

fria att leva.

Det är ett verktyg för våra allierade
att visa sig på ett annat sätt för oss.

Jag växte upp i ett grannskap
som var tungt övervakat.

Jag bevittnade mina bröder och mina syskon

bli stoppade och kontrollerade
kontinuerligt av rättsväsendet.

Jag kommer ihåg mitt hus bli genomsökt.

Och en av mina frågor
som barn var: varför?

Varför vi?

Black Lives Matter erbjuder
svar på varför.

Det erbjuder en ny vision
för unga svarta tjejer världen runt,

att vi förtjänar att vara kämpade för,

att vi förtjänar att få uppmana
lokala beslutsfattare att stå upp för oss.

Opal Tometi: Och antisvart rasism...

(Applåder)

Och antisvart rasism
sker inte bara i USA.

Det sker faktiskt jorden runt.

Och det vi nu behöver mer än allt annat
är en rörelse för mänskliga rättigheter

som utmanar systematisk rasism
i vartenda sammanhang.

(Applåder)

Vi behöver detta eftersom
den globala verkligheten

är att svarta människor utsätts
för alla typer av ojämlikhet

i de flesta av vår tids
mest utmanande frågor.

Jag tänker på frågor
som klimatförändringen,

och hur sex av de tio länder som
påverkas mest av klimatförändringarna

faktiskt finns på kontinenten Afrika.

Människor skakas av alla typer
av onaturliga katastrofer,

som tvångsförflyttar dem
från deras barndomshem

och lämnar dem utan möjlighet
att försörja sig.

Vi ser också katastrofer
som orkanen Matthew,

som nyligen härjade
i många olika nationer,

men orsakade den mesta
förstörelsen i Haiti.

Haiti är det fattigaste landet
på det här halvklotet,

och dess invånare är svarta människor.

Och vad vi ser i Haiti

är att de faktiskt bemötte
ett antal utmaningar

som föregick orkanen.

De led av jordbävningen,

de led av kolera som fördes in
av FN:s fredsstyrkor

och som ännu inte har utrotats.

Detta är orimligt.

Och detta skulle inte hända om landet
inte hade en svart befolkning,

och vi måste vara ärliga om detta.

Men det som är uppmuntrande nu

är att trots dessa utmaningar,

ser vi att det finns
ett nätverk av afrikaner

runt kontinenten

som kliver fram och kämpar
och begär klimaträttvisa.

(Applåder)

MB: Så Alicia,

du har sagt att
när svarta människor är fria,

är alla fria.

Kan du berätta vad detta betyder?

Alicia Garza: Absolut.

Jag tror att ras och rasism
förmodligen är det mest studerade

sociala, ekonomiska och politiska
fenomenet i detta land

men det är också det sämst förstådda.

Verkligheten är att ras i USA

är ett spektrum från svart till vit.

Detta innebär inte att människor som
ligger mittemellan inte upplever rasism

men det innebär att ju närmare
du är till vit i detta spektrum,

desto bättre har du det.

Och ju närmare du är till svart
i detta spektrum,

desto sämre har du det.

När vi tänker på hur vi behandlar problem
i det här landet,

så börjar vi oftast med en tanke
om nedsipprande rättvisa.

Så med vitt folk som referens säger vi

att om vi gör saker bättre för vitt folk

då kommer alla andra att bli fria.

Men det fungerar faktiskt inte så.

Vi måste behandla problem från grunden,

och när du hanterar det som händer
i svarta samhällen,

det skapar upprymdhet, eller hur?

Så det bubblar upp snarare än sipprar ner.

Låt mig ge ett exempel.

När vi pratar om löneskillnader,

säger vi ofta att kvinnor tjänar 78 cent
för varje dollar en man tjänar.

Ni alla har hört detta förut.

Men det är statistiken
för vita kvinnor och vita män.

Verkligheten är att svarta kvinnor tjänar
ungefär 64 cent

för varje 78 cent vita kvinnor tjänar.

När vi pratar om latinamerikanskor,
går det ner till ungefär 58 cent.

Om vi skulle prata om ursprungsfolk,

om vi skulle prata om transkvinnor,

skulle det gå ännu mer ner.

Så återigen,

om du hanterar dem som är mest påverkade,

får alla en chans att dra nytta av detta,

snarare än att hantera folket
som inte är lika påverkade,

och förvänta sig att det sipprar ner.

MB: Jag älskar upprymdheten

som bubblar upp.

AG: Upprymdhet, som champagne.

(Skratt)

MB: Vem älskar inte ett glas champagne,
eller hur?

Champagne och frihet, eller hur?

(Skratt)

Vad mer kunde vi önska, hörni?

Så ni alla har gjort detta ett tag,

och de senaste åren har varit -

jag kan inte ens föreställa mig,

men säkert väldigt omvälvande.

Och jag vet att ni alla har lärt er
mycket om ledarskap.

Vad vill ni dela med de här människorna

om det ni har lärt er?

Patrisse, låt oss börja med dig.

PC: ja, vi måste investera
i svart ledarskap.

Det här är det jag har lärt mig mest
i de sista få åren.

(Applåder)

Det vi har sett är tusentals
svarta människor som står upp för våra liv

med väldigt lite infrastruktur
och väldigt lite stöd.

Jag tror att vårt arbete som ledare
inte bara handlar om vår egen synlighet

utan snarare hur vi gör alla synliga.

Hur vi inte bara kämpar för oss själva,

utan kämpar för alla.

Och jag tror också att

ledarskap ser ut som om
alla i denna publik

står upp för svarta liv.

Det gäller inte bara att komma och se
människor på podiet, eller hur?

Det gäller hur vi blir de ledarna

huruvida det är på din arbetsplats,
huruvida det är i ditt hem

och tror på att rörelsen för svarta liv
inte är bara för oss,

utan för alla.

(Applåder)

MB: Du då, Opal?

OT: Jag har lärt mig en hel del om
ömsesidigt beroende.

Jag har lärt mig
om hur man litar på sitt team.

Jag har ett nytt mantra,

sedan jag kommit tillbaka
från en tre månaders ledighet,

vilket är sällsynt för
svarta kvinnor som är ledare,

men jag kände att det var riktigt viktigt
för mitt ledarskap och för mitt team

att också träna på att stå tillbaka,

likväl som att kliva fram ibland.

Och det jag lärde mig i denna process var
att vi behöver medge

att olika människor deltar
med olika styrkor,

och att för att hela vårt team
ska blomstra,

måste vi låta dem delta och låta dem lysa.

Och under min ledighet

från organisationen som jag jobbade med,

såg jag vårt team växa under min frånvaro.

De kunde lansera nya program,

driva insamlingskampanjer.

Och när jag kom tillbaka,

var jag tvungen att ge dem
mycket tacksamhet och mycket beröm

eftersom de visade mig att
de ärligt stöder mig

och att de ärligt stöder sig själva.

I processen med min ledighet,

påmindes jag verkligen

om den sydafrikanska ubuntu-filosofin.

Jag är eftersom du är;

du är eftersom jag är.

Och jag insåg att mitt eget ledarskap,

och det jag kan bidra med,

till stor del beror på
det de bidrar med, eller hur?

Jag måste inse det, och jag måste se det,

så mitt nya mantra är,
"Behåll lugnet och lita på teamet."

Och också,

"Behåll lugnet och tacka teamet."

MB: Du vet, en av sakerna jag känner att
jag har hört

när det gäller Black Lives Matter-rörelsen
mer än någon annanstans,

är att det är en ledarskaplig rörelse,

det är ett så vackert koncept,

och jag tror att någonting

som kvinnor för in i konversationen
om ledarskap

är den kollektiva delen.

Hur är det med dig, Alicia?

AG: Ja...

Hur många av er har hört talesättet
att ledarskap är ensamt?

Jag tror att det finns ett element
av ensamhet i ledarskap,

men jag tror också att
det inte behöver vara så.

Och för att vi ska nå dit,

tror jag att det finns några saker
som vi behöver göra.

En är att vi måste sluta behandla ledare
som superhjältar.

Vi är vanliga människor som försöker göra
märkvärdiga saker,

och då behöver vi bli stödda
på det sättet.

Den andra saken jag har lärt mig
om ledarskap

är att det finns en skillnad mellan
ledarskap och berömdhet, eller hur?

Och det har på sätt och vis varit så
att vi förvandlats till kändisar,

snarare än människor som försöker
lösa ett problem.

Och vårt sätt att behandla kändisar
är nyckfullt, eller hur?

Vi tycker om dem ena dagen,

vi tycker inte om deras kläder nästa dag,

och plötsligt har vi problem, eller hur?

Så vi behöver sluta avguda ledare

så att fler människor
ska kliva in i ledarskap.

Många människor är rädda
att kliva in i ledarskap,

på grund av
hur mycket granskning det innebär

och hur brutala vi är mot ledare.

Och den sista saken jag har lärt
mig om ledarskap

är att det är lätt att vara ledare
när alla tycker om dig.

Men det är svårt att vara ledare när du
måste göra svåra val,

och när du måste göra det som är rätt,

även om människor inte kommer att
tycka om dig för det.

På det viset

tror jag att ett annat sätt
att stödja ledare

är att kämpa med oss,

men kämpa med oss politiskt,

inte personligt.

Vi kan ha motsättningar utan att
vara otrevliga.

men det är viktigt för oss
att slipa varandra,

så att vi alla kan bli bättre.

MB: Det här är vackert, tack.

(Applåder)

Så ni gör alla ett arbete

som tvingar er att stå inför
brutala, smärtfyllda verkligheter

dagligen.

Vad är det som ger er hopp

och inspirerar er i detta sammanhang?

PC: Jag är förhoppningsfull
för svarta framtider.

Och jag säger detta eftersom
vi lever i ett samhälle

som är så besatt av svart död.

Vi har bilder av vår död på tv-skärmen

i våra Twitterflöden,

i våra Facebookflöden,

men vad sägs om att vi istället
tänker oss svart liv?

Vi tänker oss svarta människor
som lever och växer och frodas.

Och det...

det inspirerar mig.

OT: Det som inspirerar mig nuförtiden
är invandrare.

Invandrare världen runt
som gör det bästa de kan

för att försörja sig,
för att överleva och även frodas.

Just nu finns det
drygt 244 miljoner människor

som inte bor i sitt hemland.

Det är en 40-procentig ökning sedan 2000.

Vad det säger mig

är att skillnaderna i världen
bara blir större.

Ändå finns det människor som hittar
kraft och resurser till att resa,

till att röra på sig,

att hitta ett bättre liv för sig själva

och försörja sina familjer och
sina nära och kära.

Och vissa av dessa människor
som är invandrare

är också papperslösa.

De är obehöriga.

Och de inspirerar mig ännu mer,

för trots att vårt samhälle säger
till dem, ni är inte önskade,

ni behövs inte här,

och de är sårbara och utsätts för
missförhållanden, lönestöld,

utnyttjande och
främlingsfientliga angrepp,

börjar många av dem också
att organisera i sina samhällen.

Och det jag ser är att det också
finns ett framväxande nätverk

av svarta, papperslösa människor
som bekämpar ramverket,

och som bekämpar kriminaliseringen
av deras existens.

Och detta för mig är otroligt mäktigt

och inspirerar mig varenda dag.

MB: Tack.

Alicia?

AG: Vi vet att unga människor är
nutiden och framtiden,

men det som inspirerar mig är
äldre människor

som blir förändras av sitt deltagande
i denna rörelse.

Vi vet alla att när man blir äldre,

fastnar man lite i gamla hjulspår.

Det händer med mig, jag vet att det är så.

Men jag blir så inspirerad när jag ser
människor som har ett sätt att göra saker,

ett sätt att tänka på världen,

och är tillräckligt djärva för att
öppna sig och lyssna på upplevelserna

hos så många av oss som vill leva
i en värld som är rättrådig

och som vill leva
i en värld som är rättvis.

Jag inspireras också av handlingar
som jag ser äldre människor göra

inom denna rörelse.

Jag inspireras av att se äldre människor
kliva in i sin kraft och sitt ledarskap

och säga, "Jag skickar inte
vidare en fackla,

jag hjälper dig att tända elden."

(Applåder)

MB: Jag älskar det...

Ja.

Så på tal om handlingar,

jag tycker det är häftigt att sitta här
och kunna lyssna på er alla,

och att öppna och ändra våra sinnen,

men detta kommer inte att göra
svarta människor fria.

Så om ni hade en sak ni skulle
vilja att denna publik

och folket som tittar
världen runt ska göra,

vad skulle det vara?

AG: Okej, två snabba saker.

Ett, ring Vita Huset.

Vattenaktivisterna avlägsnas våldsamt

från lägret de satte upp för att
försvara det som håller oss levande.

Och detta är kopplat till
svarta liv på ett invecklat sätt.

Så ring Vita Huset och
kräv att de slutar göra så.

Det finns stridsvagnar

och polisen arresterar varje person där
medan vi pratar.

(Applåder)

Den andra saken du kan göra

är att delta i någonting.

Var en del av någonting.

Det finns grupper, kollektiv -

det behöver inte vara ideellt,
förstår du vad jag menar?

Men det finns grupper som gör jobb
i våra samhällen just nu

för att säkerställa att svarta liv spelar
roll, så att alla liv spelar en roll.

Bli delaktig,

sitt inte i soffan och berätta för andra
vad du tycker att de borde göra.

Gå och gör det med oss.

MB: Vill ni tillägga någonting?

Det är bra? Okej. Så -

Och jag tror att att delta i någonting,

om du känner att det inte finns
någonting där du är, sätt igång det.

AG: Sätt igång det.

MB: Dessa konversationer som vi har,

ha dem med någon annan.

Och istället för att bara
låta det vara ett samtal som ni hade,

bestäm dig för att starta någonting.

OT: Det är sant.

MB: Jag menar, det är det ni gjorde.

Ni startade något, och se
vad som har hänt.

Tack till er alla för att ni var
med oss idag.

OT: Tack.

(Applåder)