Värdet av att nästan vinna

På sitt första museijobb upptäckte konsthistorikern Sarah Lewis något viktigt om konstnären som hon studerade: Alla målningar var inte konstverk. Hon ber oss fundera över de gånger vi nästan vunnit i våra liv. I vår strävan efter framgång och mästerskap är det kanske våra nästan-vinster som hjälper oss mest framåt?

Jag är så glad att mitt första jobb

blev på Museum of Modern Art,

på en retrospektiv utställning
för målaren Elizabeth Murrey.

Jag lärde mig så mycket av henne.

Efter att kuratorn Robert Storr

hade valt ut alla målningar

från hennes livstidsproduktion,

älskade jag att titta på
målningarna från 1970-talet.

Det fanns vissa motiv och element där

som dök upp igen senare i hennes liv.

Jag minns att jag frågade henne

vad hon tyckte om de här tidiga verken.

Om man inte visste att det var hennes

hade det nog varit svårt att gissa rätt.

Hon berättade för mig att ett par av dem
inte riktigt uppfyllde kraven

som hon hade ställt upp för sig själv.

Ett av verken var faktiskt

så dåligt i hennes ögon

att hon hade slängt ut det
med soporna från sin studio

och hennes granne hade tagit det

för hon såg värdet i det.

I det ögonblicket ändrades min syn

på framgång och kreativitet.

Jag insåg att framgång är ett ögonblick,

men att det vi alltid hyllar

är kreativitet och mästerligt kunnande.

Men det är kruxet: Vad är det

som kan omvandla framgång
till mästerligt kunnande?

Det är fråga som jag länge har ställt mig.

Jag tror att det kommer
när vi börjar förstå värdet

av att nästan vinna.

Jag började förstå det här när jag,

en kall dag i maj,

åkte för att se en grupp bågskyttar,

där alla råkade vara kvinnor,

på ett universitet
vid Manhattans norra spets

vid Columbias Baker Athletics Complex.

Jag ville se det som brukar kallas
bågskyttens paradox,

tanken att man för att träffa sitt mål

måste sikta på något
som finns strax intill det.

Jag stod och tittade när tränaren

körde fram en grupp kvinnor
i sin grå skåpbil,

och de klev ut ur den
med ett slags avslappnat fokus.

En höll en halväten glasstrut i ena handen

och pilar med gula fjädrar i den andra.

Och de log när de passerade,

men de mätte mig med blicken

när de gick iväg mot banan,

och sa inte ord till varandra,

utan siffror, grader tänkte jag,

positioner för hur de planerade

att träffa målet.

Jag stod bakom en bågskytt
när hennes tränare

stod mellan oss, kanske för att bedöma

vem som skulle behöva hjälp,
och jag såg på henne,

och jag förstod inte hur ens

en av dem skulle kunna träffa tian.

Från standardavståndet på 68 meter

ser tian ut som toppen på en tändsticka

som man håller på armlängds avstånd.

Och detta samtidigt som man
håller emot 20 kilos dragvikt

vid varje skott.

Jag minns att hon först träffade en sjua,

och sedan en nia, och sedan två tior,

och med nästa pil

träffade hon inte ens målet.

Jag såg att det
gjorde henne mer bestämd

och hon satsade på det
om och om igen.

Det här fortsatte i tre timmar.

Vid slutet av träningspasset
var en av bågskyttarna

så slutkörd att hon bara låg på marken

som en sjöstjärna,

och tittade upp i himlen,

och försökte hitta
vad T.S. Eliot skulle ha kallat

den roterande världens stilla punkt.

Det är så ovanligt i amerikansk kultur,

det höjs så få röster om det längre,

som studerar vad ihärdighet innebär

som är finjusterad på en så hög nivå,

vad det betyder att justera
sin kroppsställning

i tre timmar för att träffa ett mål,

att sträva efter perfektion i skymundan.

Men jag stannade för jag förstod
att jag bevittnade

något som är så ovanligt att få se,

den där skillnaden mellan framgång
och att vara mästerlig.

Framgång är att träffa tian,

men att vara mästerlig är att veta
att det inte betyder något

om man inte kan göra det om och om igen.

Att vara mästerlig är inte
samma sak som förträfflighet.

Det är inte samma sak som framgång,

vilket jag ser som en händelse,

ett ögonblick i tiden,

och en stämpel som världen sätter på dig.

Att vara mästerlig är inte
att uppnå ett mål

utan en konstant strävan.

Vad som får oss att göra det,

vad som får oss att kasta oss vidare

är att uppskatta när man nästan vinner.

Hur många gånger har vi utnämnt något

till en klassiker,
eller kanske ett mästerverk,

medan dess upphovsman betraktar det
som hopplöst halvfärdigt

fullt av svårigheter och brister,

med andra ord, en nästan-vinst?

Elizabeth Murray förvånade mig

med sitt erkännande
om sina tidigare målningar.

Målaren Paul Cézanne tyckte så ofta
att hans verk var oavslutade

att han ställde undan dem med flit

med tanken att han skulle
fortsätta med dem senare,

men vid slutet av sitt liv

var resultatet att han bara hade signerat

tio procent av sina målningar.

Hans favoritroman var
"Det okända mästerverket"

av Honoré de Balzac,

och han kände det som
att huvudpersonen var målaren själv.

Franz Kafka såg det ofärdiga

när andra hyllade hans verk,

till den grad att han ville
att alla hans dagböcker,

manus, brev och till och med skisser

skulle brännas efter hans död.

Hans vän vägrade att lyda ordern,

och därför har vi nu tillgång till

de verk vi nu har från Kafka:

”Amerika”, ”Processen” och ”Slottet”,

ett verk som är så ofärdigt att det
till och med slutar mitt i en mening.

Strävan efter mästerskap
är med andra ord

ett ständigt pågående ”nästan”.

”Herre, gör så att jag eftersträvar

mer än jag kan åstadkomma,"

bad Michelangelo,

som om han stod inför guden
från Gamla Testamentet i Sixtinska kapellet

och han själv var Adam

som sträckte ut sitt finger

och inte riktigt nådde Guds hand.

Att vara mästerlig är strävandet,
inte fullbordandet.

Det ligger i att ständigt
vilja minska avståndet

mellan var man är och där man vill vara.

Att vara mästerlig handlar om
att offra sig för sin konst

och inte för att bygga en karriär.

Hur många uppfinnare
och okända entreprenörer

lever på det här sättet?

Vi ser det också hos Ben Saunders,

den outtröttlige utforskaren av Arktis,

som berättade för mig att hans triumfer

inte bara är resultatet

av en stor bedrift,

utan att det har drivits fram
av ett antal gånger då han nästan segrat.

Vi blomstrar när vi håller oss
i framkanten av vår förmåga.

Det är en visdom
som Duke Ellington förstod,

som sa att favoritsången
från hans repertoar

alltid var den som skulle komma härnäst,

alltid den han inte hade skrivit än.

En av anledningarna
till att nästan-vinsten

är grunden för mästerligt kunnande

är att ju bättre vi blir,

desto tydligare kan vi förstå

att vi inte visste
så mycket som vi trodde.

Det kallas Dunning-Kruger-effekten.

The Paris Review fick höra det
från James Baldwin

när de frågade honom

”Vad tycker du ökad kunskap leder till?”

och han sa, ”Man får reda på
hur lite man vet.”

Framgångar motiverar oss,
men en nästan-vinst

kan driva på oss i en pågående utmaning.

Vi ser ett av de mest talade exemplen

när vi tittar på skillnaden

mellan olympiska silvermedaljörer

och bronsmedaljörer efter en tävling.

Thomas Gilovich och hans forskargrupp

från Cornell studerade skillnaden
mellan dem och kom fram till

att frustrationen
som silvermedaljörer känner

jämfört med de som tagit brons,

som oftast är lite gladare
över att inte ha kommit fyra

och missat sin medaljchans,

ger silvermedaljörer ett fokus

på nästa tävling.

Vi ser det också i spelbranschen

som tog fasta på det här fenomenet

med nästan-vinst

och skapade skraplotter

som hade en högre andel
än normalt av nästan-vinster

och de var så effektiva för
att få människor att köpa flera

att de började kallas hjärtstoppare

och blev satta
på spelindustrins svarta lista

i Storbritannien på 70-talet.

Att nästan vinna ger en sådan drivkraft

för att den ändrar vår syn på spelplanen

och sätter våra mål,
som vi kanske oftast ser

på distans, närmare platsen

där vi befinner oss.

Om jag ber dig att tänka dig
hur en bra dag nästa vecka skulle se ut

skulle du kanske beskriva den
i mer generella termer.

Men om jag bad dig beskriva
en bra dag på TED imorgon

så skulle du beskriva den mer detaljerat,
och med en speciell skärpa.

Och det är det som en nästan-vinst gör.

Den får oss att fokusera på
vad vi, just nu,

planerar att göra
för att nå berget vi står inför.

Det handlar om Jackie Joyner-Kersee,

som 1984 missade guldet i sjukampen

med en tredjedels sekund,

och hennes man förutspådde
att det skulle ge henne

den orubblighet hon behövde
i de kommande tävlingarna.

1988 vann hon guld i sjukamp

och satte världsrekord med 7291 poäng,

ett resultat som ingen idrottare
har kommit i närheten av sedan dess.

Vi blomstrar inte som mest
när vi har lyckats med allt,

utan när vi fortfarande
har mycket kvar att göra.

Jag står här och tänker och undrar

över alla olika sätt

som vi skulle kunna skapa en nästan-vinst

i det här rummet,

hur era liv skulle bli efter det,

för jag tror att vi innerst inne

vet det här.

Vi vet att vi växer när vi fortsätter

ligga på gränsen av vår förmåga,

och det är därför det medvetet ofärdiga

ofta ingår i skapelseberättelser.

I Najavokulturen lade vissa konstnärer

medvetet in misstag

i tyger och keramik.

Det kallas andestråk,

ett medvetet fel i mönstret,

för att ge vävaren
eller hantverkaren en utväg,

men också en anledning
att fortsätta arbeta.

Mästare är inte experter för att de tar

ett ämne till sin konceptuella slutpunkt.

De är mästare för att de inser

att det inte finns någon.

När jag funderade över det här
gick det upp för mig

varför bågeskyttetränaren

sa som han gjorde på slutet av träningen,

när hans bågskyttar inte hörde det,

att han och hans kollegor aldrig känner

att de kan göra nog för sitt lag,

aldrig känner att det finns nog
med visualiseringsövningar

och hållningsövningar för
att hjälpa dem att komma över

de där ständiga nästan-vinsterna.

Det lät inte riktigt som ett klagomål,

utan som ett sätt att berätta,

en slags öm bekännelse

för att påminna om att han visste
att han överlämnade sig

åt en krävande, ofullbordad väg

som alltid krävde något mer.

Vi växer från den ofärdiga idén,

även om idén bara är våra forna jag.

Det här är så här mästerskapet fungerar.

Att komma nära vad du trodde att du ville

kan hjälpa dig att uppnå
mer än du någonsin trodde

var möjligt.

Det är vad jag tror att Elizabeth Murrey

tänkte när jag såg henne le

åt de där tidiga målningarna

den där dagen i galleriet.

Även om vi skapade en utopi
tror jag att vi fortfarande

skulle ha kvar det ofullbordade.

Fullbordan är ett mål,

men vi får hoppas
att det aldrig slutar där.

Tack.

(Applåder)