Det finns bättre sätt att dö, och arkitekturen kan hjälpa till

I sitt korta, utmanande föredrag, studerar arkitekten Alison Killing byggnader för döende och död - kyrkogårdar, sjukhus, hem. Hur vi dör håller på att förändras, och hur vi bygger för döendet ... ja, kanske bör det också förändras. Det är en fascinerande titt på en dold aspekt av våra städer och våra liv.

Låt mig berätta en historia
om död och arkitektur.

För hundra år sedan dog vi
av infektioner som lunginflammation,

som, om de fick grepp,
ganska omgående tog livet av oss.

Man dog hemma, i sin säng,
omgiven av sin familj,

det var det vanligaste scenariot

eftersom man inte
hade tillgång till sjukvård.

Men på 1900-talet
skedde stora förändringar.

Nya mediciner som penicillin utvecklades

så infektionssjukdomar kunde botas.

Nya medicinska tekniker
som röntgenmaskinen uppfanns.

Eftersom de var stora och dyra,

behövdes stora, centraliserade byggnader,

vilka blev grunden
till våra moderna sjukhus.

Efter andra världskriget,

utformade många länder
allmänna sjukvårdssystem

så att de som behövde kunde få vård.

Det resulterade i att medellivslängden
ökade från ca 45 år i början av 1900-talet

till nästan det dubbla idag.

1900-talet präglades av stor optimism
kring vad vetenskapen kunde erbjuda,

men med allt fokus på livet,
glömdes döden bort,

även om inställningen
till döden ändrades avsevärt.

Jag arbetar som arkitekt,

och under de senaste 2,5 åren
har jag studerat dessa förändringar

och betydelsen för arkitekturens
relation till döden och döendet.

Idag tenderar vi att dö
av cancer och hjärtsjukdomar,

vilket innebär att många av oss
kommer att vara långvarigt sjuka

i slutet av våra liv.

Under den perioden

kommer vi troligtvis spendera mycket tid
på sjukhus, hospice och sjukhem.

Vi har väl alla besökt
ett modernt sjukhus.

Ni känner till det fluorescerande ljuset,
de ändlösa korridorerna

och raderna med obekväma stolar.

Sjukhusarkitekturen har förtjänat
sitt dåliga rykte.

Men överraskande nog
har det inte alltid varit så här.

Detta är L'Ospedale degli Innocenti,
byggt 1419 av Brunelleschi,

som var en av de mest berömda och
inflytelserika arkitekterna under sin tid.

När jag tittar på den
och jämför med dagens sjukhus,

överraskas jag av byggnadens kvaliteter.

Den är helt enkelt fantastisk.

Den har innergårdar

så att alla rum
får in dagsljus och friskluft,

rummen är stora med högt i tak,

så att de känns behagligare att vistas i.

Vacker är den också.

På något vis, har vi glömt
att det ens är möjligt för ett sjukhus.

Om vi vill ha byggnader
som är mer anpassade för döende,

måste vi börja diskutera det,

men eftersom vi upplever ämnet
som obehagligt,

pratar vi inte om det,

och vi ifrågasätter inte heller
hur samhället hanterar ämnet.

En av de saker som förvånade mig mest

i min forskning,

var hur attityderna förändrats genom åren.

Detta är det första krematoriet
i Storbritannien,

och det uppfördes i Working på 1870-talet.

När det byggdes protesterade byborna.

Kremering var inte socialt accepterat,
99,8 procent av de döda begravdes.

Trots det kremeras 75 procent idag,
bara 100 år senare.

Människor är egentligen
väldigt öppna för förändringar

om de får en chans att prata om dem.

Ett samtal kring död och arkitektur

var vad jag ville starta i samband
med min första utställning

i Venedig i juni,
som hette "Döden i Venedig."

Den var tänkt att vara ganska lekfull

så att folk skulle kunna delta aktivt.

Ett av utställningsföremålen,
är en interaktiv karta över London

som visar hur stor del
av fastigheterna i centrum

som ägnas åt döden och döendet,

när man sveper med handen över kartan,

över fastigheter, byggnader eller
kyrkogårdar, visas namnet på dem.

En annan del av utställningen
visade en serie vykort

som människor kunde ta med sig.

Det var bilder på människors hem
och sjukhus, kyrkogårdar och bårhus,

och de berättar om de olika platser

vi passerar både före och efter döden.

Vi ville visa att platsen där vi dör
är en viktig del för hur vi dör.

Det märkligaste var

hur besökarna reagerade på utställningen,

speciellt på de audiovisuella delarna.

En del dansade och hoppade och sprang

för att aktivera de interaktiva delarna,

och rätt som det var stannade de

och påminde sig om
att utställningen handlade om döden,

och att det kanske inte var så
de förväntades göra.

Men frågan är om det bara finns

ett rätt sätt att agera på kring döden,

och om det inte är så,
vill jag be er fundera kring

vad som är en bra död,

och hur ni tycker att en arkitektur
som stöder det kan utformas,

och om den i så fall skulle kunna vara
lite mindre så här och lite mer så här?

Tack så mycket.

(Applåder)