Min historia: Från dotter i en gängmiljö till stjärnlärare

Pearl Arredondo växte upp i östra Los Angeles som dotter till en högt uppsatt gängmedlem som åkte in och ut ur fängelset. Många lärare stämplade henne som en elev som inte kunde hantera auktoriteter. Nu är hon själv lärare och skapar en annorlunda skola. Hon berättar sin historia för dem så att de vet att det är okej att inte alltid ha läxorna som högsta prioritet.

Jag växte upp i östra Los Angeles

utan att inse att jag var fattig.

Min pappa var en högt uppsatt gängmedlem

som styrde gatorna.

Alla visste vem jag var

så jag trodde att jag viktig
och att jag hade ett skydd.

Även om min pappa tillbringade
större delen av mitt liv

på väg in eller ut ur fängelset

hade jag en fantastisk mamma
som var grymt självständig.

Hon arbetade på det lokala gymnasiet

som sekreterare på dekanens kontor

och fick se alla elever
som kastats ut från lektioner

oavsett anledning, som satt
i väntan på att bli disciplinerade.

Hennes kontor var verkligen fullproppat.

Barn som vi har väldigt mycket att hantera

utanför skolan och ibland

så är vi inte beredda att fokusera.

Men det betyder inte att vi inte kan.

Det kräver bara lite mer.

Jag kommer ihåg en dag
när jag hittade min pappa

i konvulsioner, tuggandes fradga

av en överdos på badrumsgolvet.

Tror ni verkligen att läxor den kvällen

stod högst på att göra-listan?

Inte direkt.

Jag behövde ett skyddsnät,

en grupp människor
som skulle kunna hjälpa mig

att se till att jag inte blev

ett offer för mina egna omständigheter.

Att de skulle få mig att nå längre

än vad jag trodde att jag kunde.

Jag behövde lärare i klassrummet
som varje dag skulle säga:

”Du kan nå längre och högre.”

Olyckligtvis erbjöd inte mitt

lokala ungdomsgymnasium det.

Det hade en gängstämpel, något som ger
en hög omsättning på lärare.

Det gjorde att min mamma sa:
”Du ska ta en buss

en och en halv timme hemifrån varje dag.”

Det var vad jag gjorde
de följande två åren.

Jag tog en skolbuss
till den finare delen av stan.

Slutligen hamnade jag på en skola

som var blandad.

Några hade en påtaglig gängtillhörighet,

och så fanns vi

som verkligen försökte
ta oss vidare till gymnasiet.

Att hålla sig undan problem
var inte möjligt.

Man behövde överleva.

Ibland fanns det saker
som bara behövde göras.

Många lärare hade attityden

”Hon kommer aldrig att klara av det.

Hon har problem med auktoriteter.

Hon kommer inte ta sig någonstans.”

Av vissa lärare

fick jag stämpeln ”bortom räddning”.

När jag tog examen från gymnasiet

så var det de som var förvånade.

Jag antogs till Pepperdine University

och kom tillbaks till min gamla skola

som elevassistent.

Då jag berättade för dem
att jag ville bli lärare,

sa de verkligen ”Vad? Varför?

Varför skulle du vilja bli det?”

Jag började min lärarbana

på min gamla mellanstadieskola

med ambitionen att rädda fler barn

som var som jag varit.

Det gör att jag varje år
berättar om min bakgrund

för mina elever, för de behöver veta
att vi alla bär på en historia,

att alla behöver kämpa

och att alla behöver hjälp längs vägen.

Jag kommer att hjälpa dem på deras väg.

Jag skapade möjligheter
som nybliven lärare.

En dag kom en elev in i min klass

som natten innan blivit knivhuggen.

Jag sa så klart: ”Du behöver ta dig

till ett sjukhus, skolsyster,
vad som helst.”

Han svarade: ”Nej fröken,
det ska jag inte.

Jag behöver vara på lektionen
för jag behöver ta examen.”

Han visste att jag inte skulle
låta honom vara ett offer

för sina omständigheter.

Att vi skulle arbeta framåt
och fortsätta kämpa.

Idén, att skapa en fristad
för våra barn och ungdomar

och förstå exakt vad det är de går igenom,

att lära känna deras familjer -
det var vad jag ville,

men inte kunde i en skola med 1600 elever

och med lärare som slutade
efter varje termin.

Hur ska man lyckas bygga de relationerna?

Så vi skapade en ny skola.

Vi skapade

San Fernando Institute for Applied Media.

Vi försäkrade oss om
att vi fortfarande tillhörde

vårt skoldistrikt
för att få bidrag och stöd.

Genom att göra så vann vi frihet:

frihet att anställa lärarna

som vi visste skulle vara effektiva;

frihet att kontrollera kursplanen

så att vi inte skulle göra
lektion 1.2 på sidan 5;

och friheten att kontrollera budgeten,

att lägga pengarna där de gjorde nytta,

inte på sättet som ett distrikt
eller delstat säger att du ska göra det.

Vi ville ha de friheterna.

Att ändra ett helt paradigm

har inte varit en enkel resa
och vi har inte kommit ända fram.

Men vi var tvungna att göra det.

Vårt lokalsamhälle förtjänade
ett nytt sätt att göra saker på.

Som den allra första testskolan
på mellanstadienivå

i hela Los Angeles skoldistrikt,

kan ni säkert förstå
att vi mötte motstånd.

Det grundade sig på rädsla --

rädsla för att, ja,
tänk om vi inte lyckades.

Ja, tänk om vi inte lyckades.

Men tänk om vi lyckades...

Det gjorde vi.

Även om lärare var emot det

för att vi anställde på ettårskontrakt.

För om du inte kan eller vill undervisa

då får du inte vara
på min skola med mina elever.

(Applåder)

Nu är vi inne på vårt tredje år.
Hur vi gjorde det?

Vi såg till att det var värt
att komma till skolan varje dag.

Vi får våra elever att känna
att de betyder något för oss.

Vi gör en noggrann
och relevant kursplan för dem

och de använder all teknik
som de är vana vid.

Laptops, datorer, surfplattor, ja allt.

Mjukvara för animering,
filmskapande, ja de har allt.

Eftersom vi kopplar ihop det
med vad de gör--

Till exempel har de gjort
offentliga annonser

för cancersamfundet.

De visades på det lokala spårvagnarna.

Att lära ut hur man argumenterar

blir inte verkligare än så.

Våra provresultat har stigit

mer än 80 punkter
sedan vi blev vår egen skola.

Det har krävt att alla intressenter
arbetar tillsammans ---

lärare och rektorer på ettårskontrakt,

att de arbetar både över
och bortom sina avtalade timmar

utan ersättning.

Det kräver att ledamöter i skolstyrelsen

bedriver lobbying för oss och säger:

”Du ska veta att distriktet
försöker döma ut er,

men ni har friheten
att göra något annorlunda.”

Det krävs ett aktivt föräldracenter,

som inte bara är där varje dag
och visar sin närvaro

men som också är med och styr,

fattar beslut för sina barn, våra barn.

För varför ska våra elever behöva åka

långa sträckor bort från hemmet?

De förtjänar en kvalitetsskola
i sitt grannskap,

en skola de kan vara stolta över
att säga de går på,

en skola som lokalsamhället
kan vara stolt över,

de behöver lärare
som kämpar för dem varje dag

och som hjälper dem att utvecklas
bortom sina omständigheter.

Det är dags att ungar som jag

slutar vara undantaget och blir normen.

Tack.

(Applåder)