Därför är glastornen skadliga för stadslivet

En obehaglig förändring håller på att ske i våra städer, enligt arkitekturkritikern Justin Davidson. Glänsande, glastäckta torn av betong och stål dyker upp likt en inkräktande art, i världens alla städer. Davidson får oss att se staden med nya ögon när han förklarar hur byggnadernas utsida formar den urbana upplevelsen - och vad vi går miste om när arkitekter väljer glas framför andra material.

Föreställ er, att när ni
klev in här i kväll,

så upptäckte ni att alla här
ser nästan exakt likadana ut:

utan ålder, utan ras,

generiskt tilltalande.

Personen bredvid dig

kan ha ett djupt och komplext inre liv,

men det vet du inte

därför att vi alla har samma
intetsägande ansiktsuttryck hela tiden.

Den här sortens obehagliga förvandling
håller på att ta över i städerna,

men det gäller byggnader, inte människor.

Städer är fulla av ojämnheter och skuggor,

texturer och färger.

Det går fortfarande att hitta byggnader
med personlighet och karaktär

i höghus i Riga

och Yemen,

hyreshus i Wien,

Hopibyar i Arizona,

sandstenshus i New York,

trähus i San Fransisco.

De är inte palats eller katedraler.

De är bara vanliga bostäder

som visar på

den vardagliga storslagenheten i städer.

Och anledningen till deras utformning
är att människors behov av skydd

är så intimt kopplad
till behovet av skönhet.

Deras ojämna ytor

ger oss en stad som man kan känna på.

Eller hur? Gator som man kan läsa

genom att stryka
med händerna över stenarna.

Men det blir allt svårare att göra,

därför att städerna blir slätare.

I de nya stadskärnorna
reser sig torn

som nästan alltid är gjorda
av betong och stål

och täckta av glas.

Man kan titta på stadssiluetter
över hela världen --

Houston,

Guangzhou,

Frankfurt --

och man ser samma armé
av glänsande robotar

marschera över horisonten.

Tänk på allt vi går miste om

när arkitekter slutar använda
den fulla vidden av tillgängliga material.

När vi ratar granit
och kalksten och sandsten

och trä och koppar
och terrakotta och tegel

och flätverk och gips,

så blir arkitekturen enklare

och städerna blir fattigare.

Det är som att reducera
all världens matkulturer

till flygplansmat.

(Skratt)

Kyckling eller pasta?

Men ännu värre,

tornkonstruktioner av glas
som den här i Moskva

tyder på ett förakt för de medborgerliga
och samhälleliga aspekterna av urbant liv.

Eller hur? Dylika byggnader är gjorda
för att gynna husets ägare och invånare

men inte nödvändigtvis oss andra,

de av oss som rör oss
i området mellan byggnaderna.

Och vi förväntar oss att göra det gratis.

Glänsande torn är en inkräktande art

och de kväver våra städer
och dödar offentliga rum.

Vi tenderar att tänka på fasader

som smink,

ett dekorativt lager som läggs på
när en byggnad är färdigbyggd.

Men fastän fasaden är ytlig

så kan den ändå vara djup.

Låt mig ge er ett exempel

på hur en stads ytor
påverkar sättet som vi lever där.

När jag besökte Salamanca i Spanien,

så drogs jag till Plaza Mayor

alla tider på dagen.

Tidigt på morgonen
träffade solljuset fasaden

och gjorde skuggorna skarpare,

på kvällen delar lampornas ljus
in byggnaderna

i hundratals olika delar,

balkonger och fönster och arkader,

varenda en av dem
en ficka av visuell aktivitet.

Detaljerna och djupet, glamouren

ger torget teatraliska egenskaper.

Det blir en scen
där generationer kan mötas.

Tonåringar som breder ut sig
på gatstenarna,

seniorer som lägger beslag på bänkarna,

och verkligheten börjar se ut
som scenografin till en opera.

Ridån går upp över Salamanca.

Så fast jag bara talar om
byggnadernas utsida,

inte form, inte funktion, inte struktur,

trots detta så ger dessa ytor
textur till våra liv,

för de här byggnaderna
skapar utrymmena runt dem

och de mellanrummen kan locka till sig

eller avskräcka folk.

Och skillnaden har ofta att göra
med utsidans material.

En samtida motsvarighet
till Plaza Mayor i Salamanca

är Place de la Défense i Paris,

ett blåsigt, öppet område
omringat av glasväggar

som kontorsarbetare skyndar genom

på väg från tunnelbanan till kontorsbåset

men annars undviker.

I början av 1980-talet
försökte arkitekten Philip Johnson

återskapa ett charmigt
europeiskt torg i Pittsburgh.

Det här är PPG Place,

en öppen yta på 2 000 kvadratmeter
omringad av kommersiella byggnader

gjorda av spegelglas.

Och han dekorerade byggnaderna
med metallister och valv

och gotiska torn

som verkligen syns i stadssiluetten.

Men på marknivå

känns torget som en svart glasbur.

Visst, på sommaren

springer barnen i fontänen

och på vintern kan man åka skridskor,

men det känns för formellt
för att vara en avslappnad mötesplats.

Det är inte den sortens plats
där man vill vistas och småprata.

Offentliga platser funkar eller misslyckas
av många olika orsaker.

Arkitektur är bara en orsak,

men det är en viktig orsak.

Några nybyggda torg

som Federation Square i Melbourne

eller Superkilen i Köpenhamn

funkar för att de kombinerar
gammalt och nytt,

ojämnt och slätt,

neutrala och starka färger

och för att de inte
förlitar sig på glas.

Jag är inte emot glas.

Det är ett urgammalt
och mångsidigt material.

Det är enkelt att tillverka
och transportera

och installera och ersätta

och rengöra.

Det finns i allt från
enorma, klara skivor

till genomskinliga glasblock.

Nya ytbeläggningar skapar
varierande stämningar i olika ljus.

I dyra städer som New York,
har glas den magiska kraften

att kunna öka fastighetspriser flerfaldigt
genom utsikten den erbjuder,

vilket är det enda skälet
som byggnadsentreprenörer kan ge

till de absurda priserna.

I mitten av 1800-talet,

när Kristallpalatset i London byggdes,

hamnade glas högst upp på listan
över de viktigaste moderna materialen.

I mitten av 1900-talet

var glas dominerande
i vissa amerikanska stadskärnor,

till stor del på grund av
vissa spektakulära kontorsbyggnader

såsom Lever House på Manhattan,
designat av Skidmore, Owings och Merrill.

Småningom utvecklades teknologin så pass

att arkitekter kunde designa byggnader
som är så genomskinliga

att de nästan inte syns.

Och under tiden

blev glas standardmaterialet
för städernas höghus

och det finns en tydlig anledning.

Allt fler människor runtom i världen
flyttar in till städerna

och de som har det sämre ställt
flyttar till dåligt byggda kåkstäder.

Men hundratals miljoner människor
behöver bostäder och ställen att jobba på

i allt större byggnader,

så det är ekonomiskt sett
vettigt att bygga torn

och täcka dem med billiga
och praktiska glasväggar.

Men glas har en begränsad förmåga

att vara uttrycksfullt.

Det här är en bit av en vägg runt ett torg

i den förkoloniala staden Mitla,
i södra Mexiko.

Dessa 2 000 år gamla ristningar

visar att det här
var en viktig rituell plats.

Idag tittar vi på dem
och ser en kontinuitet

mellan ristningarna,
bergen runt omkring

och kyrkan som är byggd på ruinerna

av stenar som plundrats från platsen.

I den närbelägna staden Oaxaca
kan även vanliga gipsbyggnader

ståta med starka färger,
politiska väggmålningar

och sofistikerad grafisk konst.

Det är ett intrikat, kommunikativt språk

som en glasepidemi skulle utplåna.

De goda nyheterna är
att arkitekter och entreprenörer

har börjat hitta tillbaka
till texturens fröjder

utan att tappa kontakten med det moderna.

Vissa hittar uppfinningsrika lösningar
med gamla material såsom tegel

och terrakotta.

Andra uppfinner nya produkter,
som Snøhettas gjutna paneler

som ger San Fransisco
Museum of Modern Art

dess rynkiga, skulpturala utseende.

Arkitekten Stefano Boeri
har skapat levande fasader.

Det här är hans Vertical Forest,
två höghus i Milano,

där grönskan är iögonfallande.

Boeri håller nu på att designa
en version av detta för Nanjing i Kina.

Föreställ er att gröna fasader skulle vara
lika allmänt förekommande som glasfasader,

hur mycket renare luften
i kinesiska städer skulle vara.

Men dessa projekt

är nästan alltid engångsföreteelser,
specialbeställningar,

svåra att återskapa i större skala.

Och det är hela poängen.

När man använder material
med lokal anknytning,

så hindrar man städer
från se likadana ut.

Koppar har en lång historia i New York -

Frihetsgudinnan,

Woolworth Buildings krona -

men det var länge omodernt,

tills SHoP Architects använde koppar
till utsidan på American Copper Building,

två vridna torn på East River.

Det är inte ens färdigt

och man kan se hur solnedgången
lyser upp den metalliska fasaden

som kommer att ärgas grön med tiden.

Byggnader kan vara som människor.

Deras utsida berättar
om deras erfarenheter.

Och det är en viktig poäng,

för när glas åldras,

så ersätts det bara

och byggnaden ser ut
som den gjorde innan

tills den slutligen blir nedriven.

Nästan alla andra material har förmågan

att absorbera intryck
av historien och av minnen,

och göra det synligt i nuet.

Företaget Ennead

täckte Utah Natural History Museum
i Salt Lake City i koppar och zink,

malmer som har utvunnits i området
i mer än 150 år

och även kamouflerar byggnaden
mot de ockrafärgade kullarna

så att det naturhistoriska muséet

reflekterar regionens naturhistoria.

Och när den kinesiska
Pritzker Prize-vinnaren Wang Shu

byggde ett historiskt museum i Ningbo,

skapade han inte bara
en förpackning för det förflutna,

han byggde in minnen i väggarna

genom att använda tegel och stenar

som hade räddats från de förstörda byarna.

Arkitekter kan använda glas

på samma lyriska och uppfinningsrika sätt.

Här i New York
finns det två byggnader

en av Jean Nouvel
och den här av Frank Gehry

som står mittemot varandra

och speglingarna som studsar
fram och tillbaka

är som en ljussymfoni.

Men när en stad väljer glas
som standardmaterial

så blir den med tiden

en spegelhall,

obehaglig och kall.

Städer är trots allt platser
för koncentrerad variation,

där världens kulturer
och språk och livsstilar

möts och interagerar.

Så i stället för att packa in
den variationen

och mångfalden i byggnader
som ser exakt likadana ut,

så borde arkitekturen sätta värde på
den urbana upplevelsens hela räckvidd.

Tack.

(Applåder)