Hur ungt blod kan motverka åldrande. På riktigt.

Tony Wyss-Coray studerar hur åldrande påverkar människokroppen och hjärnan. I det här tankeväckande föredraget delar han med sig av ny forskning från sitt labb i Stanford och från andra forskargrupper som visar att en lösning för vissa otrevliga aspekter av åldrandet kanske finns inom oss alla.

Det här är en målning från 1500-talet
av Lucas Cranach den äldre.

Den visar den berömda Ungdomens källa.

Och du dricker vattnet eller badar i det,
kommer du att få hälsa och ungdom.

Varje kultur, varje civilisation
har drömt om att finna evig ungdom.

Det finns personer som Alexander den Store
eller Ponce de León, upptäcksresanden,

som tillbringade en stor del av sina liv
med att jaga Ungdomens källa.

De hittade den inte.

Men tänk om det fanns någon sanning i det?

Tänk om det fanns någon sanning
bakom Ungdomens källa?

Jag ska berätta om

en helt fantastiskt genombrott
inom forskningen kring åldrande

som kan revolutionera
hur vi tänker på åldrande

och hur vi behandlar
åldersrelaterade sjukdomar i framtiden.

Det började med experiment som visade,

i ett antal studier om tillväxt,

att djur - gamla möss -
som delar blodtillförsel med unga möss

kan föryngras.

Detta liknar det man kan se hos människor,
hos siamesiska tvillingar,

och jag vet att det låter lite obehagligt.

Men stamcellsforskaren Tom Rando
rapporterade år 2007,

att gamla muskler
från en mus kan föryngras

om den exponeras för ungt blod
i en gemensam cirkulation.

Detta upprepades av Amy Wagers
på Harvard några år senare,

och andra har senare visat
att liknande föryngringseffekter

kunde observeras på bukspottkörteln,
levern och hjärtat.

Men det som jag är mest intresserad av
och flera andra labb också,

är att detta kanske också
kan gälla för hjärnan.

Det vi har funnit är att en gammal mus
som exponeras för en ung miljö

i en modell som kallas parabios,

visar en yngre hjärna -

och en hjärna som fungerar bättre.

Jag upprepar:

En gammal mus som får ungt blod
genom en delad cirkulation

ser yngre ut och får en hjärna
som fungerar som en yngre.

När vi blir gamla

kan vi studera olika aspekter
av människans tänkande,

och ni kan se på bilderna här,

vi kan se på logiskt tänkande,
verbal förmåga och så vidare.

Och upp till 50 eller 60 år
är dessa funktioner helt intakta,

och om jag tittar på den unga publiken
här idag så är vi alla på den säkra sidan.

(Skratt)

Men det är skrämmande att se
hur alla kurvor sen går nedåt.

Och när vi blir äldre

kan sjukdomar som Alzheimers sjukdom
med flera utvecklas.

Vi vet att kopplingarna
mellan neuronerna i hjärnan -

sättet som neuronerna pratar med varandra,
synapserna - börjar försämras;

Neuroner dör, hjärnan börjar krympa,

och det uppstår en ökad sårbarhet
för sjukdomar som förstör hjärnan.

Ett stort problem vi har - för att förstå
hur det här verkligen fungerar

på en molekylär nivå -

är att vi inte kan studera hjärnan
i detalj, på levande människor.

Vi kan göra kognitiva test,
vi kan göra avbildningar -

många slags sofistikerade test.

Men vi måste oftast vänta
tills personen dör

för att komma åt hjärnan

och se hur den faktiskt förändrades
till följd av åldrande eller sjukdom.

Det är vad neuropatologer håller på med.

Men låt oss tänka på hjärnan
som en del av en större organism.

Kan vi förstå mer

om vad som händer i hjärnan
på den molekylära nivån

om vi ser hjärnan
som en del av hela kroppen?

Om kroppen åldras eller blir sjuk,
påverkar det hjärnan?

Och vice versa: när hjärnan blir äldre,
påverkar det resten av kroppen?

Och det som kopplar ihop
alla slags vävnader i kroppen

är blod.

Blod är en vävnad som inte bara
bär med sig celler

som till exempel transporterar syre,

de röda blodkropparna,

eller bekämpar sjukdomar,

utan det bär också med sig
budbärarmolekyler,

hormonlika faktorer
som transporterar information

från en cell till en annan,
från en vävnad till en annan,

inklusive hjärnan.

Om vi ser på hur blodet förändras
av sjukdom eller åldrande

kan vi då lära oss någon om hjärnan?

Vi vet att vårt blod förändras
när vi blir äldre,

vilket gör att de hormonlika faktorerna

också förändras.

Och på det stora hela vet vi
att faktorer som krävs

för utveckling och underhåll
av våra vävnader

börjar minska när vi blir äldre,

medan faktorer som är inblandade

i reparationer av skador
och inflammationer

ökar när vi blir äldre.

Så det finns en obalans mellan goda
och dåliga faktorer, kan man säga.

Och för att illustrera
vad vi potentiellt kan göra åt det

vill jag berätta om ett experiment
som vi har gjort.

Vi hade nästan 300 blodprov
från friska människor

som var mellan 20 och 89 år, och vi mätte

över 100 kommunikationsfaktorer,

hormonlika proteiner

som transporterar information
mellan vävnader.

Och vad vi först lade märke till

mellan den yngsta och den äldsta gruppen

är att ungefär hälften av faktorerna
var radikalt annorlunda.

Så miljön som vår kropp lever i
förändras när vi blir äldre,

när det gäller de här faktorerna.

Och genom att använda
ett statistiskt program för bioinformatik

kunde vi försöka upptäcka
de faktorer som bäst förutsäger ålder,

liksom baklänges räkna ut
den relativa åldern hos en person.

Och hur det ser ut visas i den här grafen.

På den ena axeln ser man
den verkliga åldern en person har,

den kronologiska åldern.

Alltså hur många år de har levt.

Sen tar vi de här främsta faktorerna
som jag visade er,

och räknar ut deras relativa ålder,
deras biologiska ålder.

Och vad man ser är att det finns
en väldigt god korrelation,

så vi kan på ett ganska bra sätt
förutsäga en persons relativa ålder.

Men det som är riktigt spännande
är de som sticker ut,

som så ofta i livet.

Som ni kan se här är personen
som jag märkt ut med en grön prick

ungefär 70 år gammal

men verkar ha en biologisk ålder,
om det vi gör här verkligen är sant,

på bara ungefär 45.

Är det här en person som faktiskt
ser mycket yngre ut än sin ålder?

Och ännu viktigare: Är det här en person
som kanske har en lägre risk

för att utveckla
en åldersrelaterad sjukdom

som kommer att leva till 100 eller längre?

Å andra sidan är den här personen,
markerad med en röd prick, inte ens 40 år,

men har en biologisk ålder på 65.

Är det här en person som har en ökad risk

för att utveckla
en åldersrelaterad sjukdom?

I vårt labb försöker vi förstå
de här faktorerna på ett bättre sätt,

och många andra grupper försöker förstå

vilka som är de sanna åldersfaktorerna,

och om vi kan lära oss något om dem

för att kanske förutsäga
åldersrelaterade sjukdomar?

Vad vi har visat hittills
har varit rena korrelationer.

Man skulle kunna säga,
"De här faktorerna förändras med åldern,

men ni vet inte med säkerhet
om de påverkar åldrandet."

Det jag kommer att visa er nu
är mycket anmärkningsvärt

och det antyder att dessa faktorer
faktiskt kan reglera en vävnads ålder.

Låt oss återvända till modellen
som heter parabios.

Parabios görs på möss

genom att man kirurgiskt
kopplar ihop två möss,

och det leder till att de delar blodbanor,

där vi nu kan ta reda på,

"Hur påverkas den äldre hjärnan
av att utsättas för det yngre blodet?"

För detta ändamål använder vi unga möss

som motsvarar 20-åriga människor

och gamla möss som är ungefär 65 år
om man jämför med människor.

Vad vi fann var ganska anmärkningsvärt.

Vi såg att det fanns fler stamceller
som skapar nya neuroner

i dessa gamla hjärnor.

Det fanns en ökad aktivitet i synapserna,

kopplingarna mellan neuroner.

Det fanns fler påslagna gener
av de som är kända för att vara inblandade

i skapandet av nya minnen.

Och det fanns mindre dålig inflammation.

Men vi såg att inga celler
kom in i hjärnan på dessa djur.

Så när vi kopplar ihop dem

finns det i modellen faktiskt inga celler
som kommer in i den gamla hjärnan.

Istället trodde vi att det måste
bero på lösliga faktorer,

så att vi skulle kunna samla ihop
bara den lösliga delen av blodet, plasman,

och injicera antingen ung plasma
eller gammal plasma i mössen,

och återskapa de föryngrande effekterna,

men vi skulle också kunna göra

minnestester med möss.

När möss blir äldre får de minnesproblem,
precis som vi människor.

Det är bara svårare att upptäcka dem,

men jag ska visa er strax hur vi gör det.

Men vi ville ta det här ett steg längre,

ett steg närmare
att vara relevant för människor.

Det jag visar er nu
är opublicerade studier,

där vi använde mänsklig plasma,
ung mänsklig plasma,

och saltlösning som kontroll,

och injicerade den i gamla möss,

och frågade oss,
kan vi göra mössen yngre igen?

Kan vi göra dem smartare?

Och för att göra det använde vi ett test.
Det kallas Barnes labyrint.

Det är ett stort bord med massor av hål

och det finns en markerad linje
som går runt dem

och ett starkt ljus som här på scenen.

Mössen hatar det och försöker fly,

och letar reda på den enda hål
som pilen pekar på,

med ett rör undertill
som de kan rymma genom

och känna sig trygga i sitt mörka hål.

Så vi lär dem, under flera dagar,

att hitta det utrymmet
genom att titta på märken i miljön,

och man kan jämföra med människor

som försöker hitta sin bil på parkeringen
efter en hektisk shoppingdag.

(Skratt)

Många av oss har säkert
haft problem med det.

Vi tar oss en titt på den gamla musen här.

Det är en gammal mus med minnesproblem,

som ni snart kommer att märka.

Den tittar i varje hål, men har inte
skapat någon rumslig karta

som skulle kunna påminna om
var den var vid förra försöket eller igår.

Den här musen, som är ett syskon
i samma ålder, beter sig helt annorlunda,

men den har behandlats
med ung mänsklig plasma i tre veckor,

med små injektioner var tredje dag.

Och som ni märkte är det som
att den ser sig om: "Var är jag?"

och sen går direkt till hålet och flyr.

Så den mindes var hålet fanns.

Det verkar som om
den gamla musen har föryngrats -

den fungerar mer som en yngre mus.

Det pekar på att det finns något

inte bara i yngre möss plasma
utan också i unga människors plasma

som har förmågan
att hjälpa den gamla hjärnan.

För att sammanfatta,

vi ser att den gamla musen,
och speciellt dess hjärna, är formbar.

De är inte huggna i sten;
vi kan faktiskt förändra dem.

Den kan föryngras.

Faktorer i ungt blod
kan motverka åldrande,

och vad jag inte visade er -

är att den i här modellen

påverkades faktiskt den unga musen
till det sämre av den äldre.

Så det finns faktorer i äldres blod
som kan påskynda åldrandet.

Och viktigast av allt,
människor kan ha liknande faktorer,

för vi kan ta ungt mänskligt blod
och få en liknande effekt.

Gammalt mänskligt blod, som jag inte
visade er, har inte den här effekten;

Det gör inte möss yngre.

Så är den här magin
tillämpbar på människor?

Vi håller på med en liten
klinisk studie vid Stanford,

där vi behandlar patienter
med begynnande Alzheimers sjukdom

med en halvliter plasma
från 20-åriga donatorer,

och vi gör det här
en gång i veckan i fyra veckor,

och sen tittar vi på bilder
av deras hjärnor.

Vi testar deras kognitiva förmågor,

och vi frågar deras vårdpersonal
om vad de gör på dagarna.

Vad vi hoppas på är att vi
ska se några tecken på förbättring

genom behandlingen.

Och om vi gör det
skulle det kunna ge oss hopp

om att det jag visade er fungerar hos möss

kanske också fungerar för människor.

Nej, jag tror inte att vi får evigt liv.

Men kanske har vi upptäckt

att Ungdomens källa
faktiskt finns inom oss,

och att den bara har torkat ut.

Och om vi kan slå på den ett tag igen

kanske vi kan hitta de faktorer
som för med sig de här effekterna,

vi kan producera faktorerna syntetiskt

och vi kan behandla åldersjukdomar
som Alzheimers sjukdom

och andra demenssyndrom.

Tack så mycket.

(Applåder)