Dolda kameror som filmar orättvisor på världens farligaste platser

Man tror det när man ser det, säger Oren Yakobovich, och detta är anledningen till att han hjälper vanliga människor att med hjälp av dolda kameror filma farliga situationer av våld, politiska bedrägerier och övergrepp. Hans organisation, Videre, uppdagar, verifierar och publicerar människorättskränkningar som världen behöver se.

Jag vill börja

med att berätta om Mary,

en kvinna från en afrikansk by.

Hennes första minnen

är från när hennes familj
flyr våldsamma upplopp anordnade

av det styrande politiska partiet.

Hennes bror mördades
av den statligt stödda milisen,

och hon våldtogs mer än en gång

av det enkla skälet
att hon tillhörde fel parti.

En morgon, en månad före valet,

kallades Marys by
till ännu ett skrämselmöte.

På mötet står en man framför dem

och berättar: "Vi vet vilka ni är,

vi vet vem ni kommer att rösta på,

och om ni inte väljer rätt valsedel,

kommer vi att hämnas."

Men för Mary är detta möte annorlunda.

Det känns annorlunda.

Den här gången ser hon fram emot mötet,

för den här gången bär hon
en liten, dold kamera i sin klänning,

en kamera som ingen annan kan se.

Ingen har rätt att filma dessa möten.

Du riskerar ditt liv om du gör det.

Mary vet om detta, men hon vet också
att det enda sättet att stoppa dem

och att skydda sig själv och sin gemenskap

är att synliggöra deras hot,

så att de förstår att någon
håller ögonen på dem

och att de inte kommer att gå ostraffade.

I flera månader filmade Mary
och hennes vänner i smyg

det styrande politiska partiets hot.

(Video) [Filmat med dolda kameror]

(Afrikanskt språk)

Man: Vi kommer nu att tala
om det kommande valet.

Inget kan hindra oss
från att göra vad vi vill.

Om vi hör att ni är med oppositionen

kommer vi inte att förlåta er.

[Milisens skrämselmassmöte]

Partiet kan tortera er när som helst.

Ungdomarna kan slå er.

[Upplösning av politiskt möte]

(Afrikanskt språk)

För er som ljuger och påstår
att ni återigen stöder partiet

håller tiden på att rinna ut.

[Partiets ungdomsmilis]

Vissa har dött för att de revolterat.

Vissa har förlorat sina hem.

Om ni inte samarbetar med [partiet],

kommer ni att få ett hemskt liv.

Oren Yakobovich:
Dessa bilder visades världen över,

men än viktigare,

de visades där de filmades.

Även förövarna såg dem.

De insåg att någon bevakade dem.

De blev rädda och deras känsla
av straffrihet försvann.

Mary och hennes vänner
tvingade det styrande partiet

att inte använda våld under valet

och räddade därmed hundratals liv.

Mary är bara en av hundratals människor

som min organisation har hjälpt
att dokumentera människorättskränkningar

med hjälp av kameror.

Min bakgrund borde ha lett mig
i en annan riktning.

Jag föddes i Israel i en högerfamilj

och så länge jag kan minnas,

ville jag gå med i den israeliska armén

och tjäna mitt land

och bevisa vad jag ansåg vara
vår rätt till hela landet.

Jag gick med i armén
precis efter första intifadan,

det första palestinska upproret,

och jag tjänade i en av de hårdsinnade,

tuffaste och aggressivaste
infanterienheterna,

och jag hade det största vapnet

i min pluton.

(Skratt)

Ganska snabbt blev jag
befordrad till officer

och fick soldater under mitt kommando,

och med tiden flyttades jag
till Västbanken,

där jag såg dessa bilder.

Jag gillade inte vad jag såg.

Det tog mig ett tag,

men så småningom vägrade jag
att tjäna på Västbanken

och blev dömd till fängelse.

Det var -

(Applåder) -

Det var faktiskt inte så illa.

Det var som ett hotell
men med otroligt äcklig mat.

(Skratt)

I fängelset tänkte jag hela tiden
att folk måste få veta.

Jag måste få människor att förstå

hur verkligheten på Västbanken
verkligen ser ut.

De måste få höra vad jag hört.

De måste få se vad jag sett.

Jag förstod också
att palestinierna själva,

de som lider,

måste få berätta sina egna historier,

inte journalister eller filmskapare
som kommer utifrån.

Jag gick med i
en människorättsorganisation,

en israelisk organisation kallad B'Tselem.

Tillsammans analyserade vi Västbanken

och valde ut 100 familjer
som bodde i de mest riskfyllda områdena:

nära vägspärrar, nära armébaser,

sida vid sida med bosättare.

Vi gav dem kameror och utbildning.

Väldigt snabbt började vi få in
mycket obekväma bilder

på hur bosättare och soldater
begick övergrepp på dem.

Jag skulle vilja visa er
två klipp från detta projekt.

Båda visades i Israel
och skapade stor debatt.

Jag vill också varna er

att klippen kan uppfattas som stötande.

De maskerade männen i det första klippet

är judiska bosättare.

Minuter innan kameran började filma

gick de fram till en palestinsk familj

som arbetade på sina ägor

och sa åt dem att lämna marken,

eftersom marken
tillhörde judiska bosättare.

Palestinierna vägrade.

Låt oss se vad som hände.

De maskerade männen
är judiska bosättare.

De närmar sig den palestinska familjen.

Detta är en demonstration på Västbanken.

Mannen i grönt är palestinier.

Han kommer att arresteras om en sekund.

Här ser ni honom
med ögonbindel och handbojor.

Om några sekunder kommer han att ångra
att han kom till demonstrationen.

Han har skjutits i foten med en gummikula.

Han klarar sig.

Inte alla bosättare och soldater
agerar på detta sätt.

Det rör sig om en pytteliten minoritet,
men de måste ställas inför rätta.

Dessa klipp, och andra liknande klipp,

tvingade armén och polisen
att göra utredningar.

Klippen har förstås visats i Israel,

och den israeliska allmänheten

såg dem också.

Detta projekt omdefinierade
kampen för mänskliga rättigheter

i de ockuperade områdena,

och vi lyckades minska
antalet våldsamma attacker på Västbanken.

Framgångarna med projektet fick mig

att fundera på hur samma metod
kunde användas på andra platser i världen.

Vi tror ofta att vi idag,

med all teknik,

smarttelefoner och internet,

kan se och förstå merparten
av vad som sker runtom i världen,

och att alla kan berätta sin historia -

med det är bara delvis sant.

Än idag, trots all teknik som finns,

har mindre än hälften
av världens befolkning

tillgång till internet,

och för mer än tre miljarder människor -

jag upprepar denna siffra -

för tre miljarder människor är de nyheter
de får censurerade av de vid makten.

Omkring denna tid

blev jag kontaktad av en fantastisk kille
vid namn Uri Fruchtman.

Han är filmskapare och aktivist.

Vi insåg att vi tänkte i samma banor

och beslutade att tillsammans
grunda Videre, vår organisation.

Samtidigt som vi byggde upp
organisationen i London

reste vi under täckmantel till platser

där folk utsattes för övergrepp,

där massgrymheter ägde rum

och från vilka det inte rapporterades.

Vi försökte förstå
hur vi kunde hjälpa till.

Jag lärde mig fyra saker.

Den första är att vi måste interagera

med de människor som bor på landsbygden,

där övergrepp sker

långt från allmänhetens medvetande.

Vi måste samarbeta med dem,

och vi måste förstå vilka bilder
som inte når oss därifrån

och hjälpa dem att dokumentera dem.

Den andra saken jag lärde mig

är att vi måste göra så
att de kan filma på ett säkert sätt.

Säkerhet måste vara en prioritet.

Där jag arbetade tidigare, på Västbanken,

kan man plocka fram en kamera

utan särskilt stor risk att bli skjuten,

men där vi ville arbeta

räcker det att du tar fram en telefon
och du är död - bokstavligen död.

Vi beslutade därför

att verka i hemlighet

när så behövdes,

och att främst använda dolda kameror.

Tyvärr kan jag inte visa er
de kameror vi använder idag -

av uppenbara skäl -

men så här såg våra tidigare kameror ut.

Du kan köpa dem i butik.

Idag använder vi oss av
en specialdesignad, dold kamera,

som den som Mary bar i sin klänning

för att filma det skrämselmöte

som hölls av det styrande partiet.

Det är en kamera som ingen kan se,

som smälter in i miljön,

i omgivningen.

Men att filma på ett säkert sätt
omfattar mer än bara dolda kameror.

Säkerhetsarbetet börjar långt innan
aktivisten startar kameran.

För att skydda våra partner,

försöker vi förstå och förutsäga
den risk som varje plats

och varje bild innebär.

Vi har också en reservplan
om något skulle gå fel,

och vi ser till att allt är plats

innan vi påbörjar en operation.

Den tredje saken jag lärde mig
är vikten av kontroller.

Du kan ha ett fantastiskt klipp

med övergrepp,

men om du inte kan verifiera det,
är det inte värt någonting.

Nyligen, som i det pågående kriget
i Syrien och Gaza,

såg vi bilder som hade iscensatts
eller tagits från en annan konflikt.

Den felaktiga informationen
förstörde källans trovärdighet,

och skadade andra tillförlitliga
och pålitliga källors trovärdighet.

Vi använder flera olika metoder
för att verifiera informationen

och kontrollera att den är äkta.

Vi börjar med att pröva våra partner.

Vi försöker förstå vilka de är
och föra ett nära samarbeta med dem.

Hur filmar man en plats?

Man filmar vägskyltar, klockor,

dagstidningar.

Vi tittar på och kontrollerar kartor,

dubbelkontrollerar informationen

och undersöker materialets metadata.

Den fjärde och viktigaste saken

jag lärde mig

är hur man använder bilder för att
få till stånd positiva förändringar.

Hur stor effekt materialet har

beror på hur du använder det.

Idag samarbetar vi
med hundratals aktivister

som filmar i hemlighet.

Vi samarbetar med dem
för att förstå situationen på plats,

liksom vilka bilder som saknas
för att beskriva den,

vem som påverkar situationen

och när materialet bör visas
för att få till stånd en förändring.

Ibland handlar det om
att få ut materialet i media,

främst lokal, för att skapa medvetenhet.

Ibland handlar det om
att påverka beslutsfattare

för att ändra lagar.

Ibland rör det sig om att få advokater
att använda bilderna som bevis i domstol.

Men oftast

är det effektivaste sättet
att få till stånd social förändring

att arbeta med folket på plats.

Jag vill visa er ett exempel.

Fatuma ingår i ett kvinnonätverk
som verkar mot övergrepp i Kenya.

Kvinnor i hennes gemenskap
trakasseras konstant

på väg till skolan
eller på väg till jobbet.

De försöker förändra
detta beteende inifrån.

I nästa klipp

får vi följa med Fatuma
på väg till jobbet.

Hennes röst har lagts till
till dessa bilder som hon själv filmat

med hjälp av dolda kameror.

(Video) Fatuma Chiusiku:
Jag heter Fatuma Chiusiku.

Jag är en 32 år gammal mamma,

och Ziwa La Ng'Ombe är mitt hem.

Varje morgon tar jag minibuss nummer 11

Men istället för en lugn resa till jobbet

börjar varje dag med rädsla.

Följ med mig

och använd mina ögon

för att känna vad jag känner.

Medan jag går, tänker jag:

"Kommer de att röra mig?

Gripa tag i mig?

Kommer konduktören att kränka mig igen?"

Även männen på bussen

tittar på mig,

rör vid min kropp, gnuggar sig mot mig,

griper tag i mig,

och nu, när jag satt mig,

vill jag bara tänka på min dag,

mina drömmar, mina barn i skolan,

men istället oroar jag mig för
när jag kommer fram

och jag kommer att utsättas
för nya kränkningar.

OY: Idag finns en ny front
i kampen för de mänskliga rättigheterna.

Jag brukade ha ett stort vapen.

Nu har jag den här.

Det här är ett mycket mer kraftfullt
och mycket, mycket mer effektivt vapen.

Men vi måste vara försiktiga med
hur vi använder dess makt.

Genom att placera rätt bilder
i rätt händer vid rätt tidpunkt

kan vi skapa verklig förändring.

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)