En båt med 500 flyktingar sjönk till havs. Berättelsen om två överlevande.

Ombord på ett överlastat fartyg med över 500 flyktingar blir en ung kvinna en osannolik hjälte. Den här enda, starka berättelsen, berättad av Melissa Fleming från FNs flyktingorgan, ger ett mänskligt ansikte till de mängder av människor som försöker fly till ett bättre liv, medan flyktingbåtarna fortsätter att komma ...

Varje dag hör jag hemska berättelser
om människor som flyr för sina liv,

över farliga gränser
och fientliga hav.

Men det finns en berättelse
som håller mig vaken om natten,

och den handlar om Doaa.

En syrisk flykting, 19 år gammal,

hon levde i en malande tillvaro
som daglönearbetare i Egypten.

Hennes far tänkte ständigt på
sin blomstrande verksamhet hemma i Syrien

som hade sprängts i bitar av en bomb.

Och kriget som drev dem dit
rasade fortfarande, på sitt fjärde år.

Och samhället som en gång välkomnade dem

hade tröttnat på dem.

En dag försökte män
på motorcyklar kidnappa henne.

En gång var hon en uppåtsträvande student
som bara tänkte på sin framtid,

nu var hon ständigt rädd.

Men hon var också
full av hopp, för hon var kär

i en annan syrisk flykting, Bassem.

Bassem kämpade också i Egypten,
och han sa till Doaa

"Låt oss resa till Europa,
söka asyl, trygghet.

Jag kan jobba, du kan studera -
löftet om ett nytt liv."

Och han bad hennes far om hennes hand.

Men de visste

att för att komma till Europa
måste de riskera sina liv,

genom att korsa Medelhavet

och lägga sina liv i smugglarnas händer,
ökända för sina grymheter.

Och Doaa var livrädd för vattnet.

Det hade hon alltid varit.
Hon lärde sig aldrig att simma.

Det var augusti det året,
och 2 000 människor hade redan dött

i sitt försök att korsa Medelhavet

Men Doaa kände till en vän
som hade tagit sig ända till norra Europa,

och hon tänkte
"Kanske vi klarar det också."

Så hon frågade sina föräldrar
om de fick åka,

och efter en smärtsam diskussion
gav de sitt samtycke,

och Bassem betalade sina livsbesparingar,
2 500 dollar för var och en av dem,

till smugglarna.

Det var lördag morgon när samtalet kom,

och de fördes med buss till en strand,
det var hundratals människor på stranden.

De fördes i småbåtar
ombord på en gammal fiskebåt,

500 trängde sig ombord på båten.

300 under däck, 500 över.

Där fanns syrier, palestinier, afrikaner,
muslimer och kristna,

100 barn, däribland Sandra
- lilla Sandra, sex år gammal -

och Masa, 18 månader.

Det fanns familjer på båten,
hopträngda tillsammans axel mot axel,

fot mot fot.

Doaa satt med sina ben trycka mot bröstet,

Bassem höll hennes hand.

Dag två på vattnet var de sjuka av oro

och illamående av den grova sjön.

Dag tre fick Doaa en föraning.

Och hon sa till Bassem, "Jag är rädd för
att vi inte kommer att klara det.

Jag är rädd för att båten
kommer att sjunka."

Och Bassem sa till henne, "Ha tålamod.

Vi kommer att ta oss till Sverige,
vi kommer att gifta oss

och vi kommer att ha en framtid."

Dag fyra, passagerarna
började bli oroliga.

De frågade kaptenen,
"När kommer vi fram?"

Han sa åt dem att hålla käften,
och han förolämpade dem.

Han sa, "Vi når Italiens stränder

om 16 timmar."

De var svaga och uttröttade.

Snart såg de en båt närma sig -
en mindre båt, 10 män ombord,

som började skrika åt dem,
fara ut i förolämpningar,

kasta pinnar, be dem alla att lämna båten

och gå ombord på den mindre,
sjöodugliga båten.

Föräldrarna var livrädda
för sina barns skull,

och de vägrade kollektivt att gå av.

Så båten for iväg i ilska,

och kom tillbaka en halvtimme senare

och började avsiktligt ramma ett hål
i sidan på Doaas båt,

precis nedanför där hon och Bassem satt.

Och hon hörde hur de skrek,

"Låt fiskarna äta ert kött!"

Och de började skratta
när båten kapsejsade och sjönk.

De 300 under däck var dödsdömda.

Doaa höll fast i båtens sida
medan den sjönk,

och såg i skräck hur ett litet barn
slets i bitar av propellern.

Bassem, sa till henne,
"Snälla, släpp taget,

annars sugs du in
och propellern dödar dig också."

Och kom ihåg - hon kan inte simma.

Men hon släppte taget
och började röra på armar och ben,

och tänkte, "Det här är att simma."

Och mirakulöst nog
hittade Bassem en simring.

En sån där barnring

som man använder till lek
i pooler och lugna hav.

Och Doaa klättrade upp i ringen,

hennes armar och ben
dinglade ut från sidorna.

Bassem var en god simmare,

så han höll hennes hand
och trampade vatten.

Runt dem fanns lik.

Ungefär 100 människor
överlevde inledningsvis,

och de började samlas i grupper
och be för att bli räddade.

Men när en dag passerade och ingen kom,

gav en del upp hoppet,

och Doaa och Bassem såg på

när män längre bort tog av flytvästarna
och sjönk ner i vattnet.

En man närmade sig dem
med en liten bebis på axeln,

nio månader gamla Malek.

Han höll sig flytande med hjälp
av en gasbehållare och sa till dem

"Jag är rädd att jag
inte kommer överleva,

jag är för svag,
jag har inte modet längre."

Och han räckte över lilla Malek
till Bassem och Doaa,

och de satt henne på ringen.

Så nu var de tre, Doaa, Bassem
och lilla Malek.

Och låt mig pausa berättelsen här

och ställa frågan:

Varför tar flyktingar som Doaa
den här sortens risker?

Miljoner flyktingar lever i exil, i limbo.

De lever i länder,
[flyr] från ett krig som har rasat

i fyra år.

Även om de skulle vilja
åka tillbaka, kan de inte.

Deras hem, deras verksamheter,

deras städer och storstäder,
har totalförstörts.

Det här är en av UNESCOs världsarvsstäder,

Homs, i Syrien.

Så folk fortsätter fly
in i närliggande länder,

och vi bygger flyktingläger
åt dem i öknen.

Hundratusentals människor lever
i sådana här läger,

och tusen och åter tusen fler,
miljoner, lever i städer.

Och de samhällen,

grannländerna som en gång välkomnade dem

med öppna armar och hjärtan

är överväldigade.

Det finns helt enkelt inte tillräckligt
med skolor, vatten- och sanitetssystem.

Även Europas rika länder skulle ha svårt
att hantera en sådan tillströmning

utan massiva investeringar.

Syrienkriget har drivit nästan
fyra miljoner människor över gränserna,

men över sju miljoner
är på flykt inne i landet.

Det betyder att över hälften
av Syriens befolkning

har tvingats på flykt.

Tillbaka till grannländerna
som nu är värdländer för så många.

De känner att den rikare världen
gör för lite för att stötta dem.

Och dagar har blivit till månader,
månader till år.

En flyktings vistelse
är menad att vara tillfällig.

Tillbaka till Doaa och Bassem i vattnet.

Det var deras andra dag,
och Bassem började bli väldigt svag.

Och nu var det Doaas tur
att säga till Bassem,

"Min älskade, håll fast vid hoppet
om vår framtid. Vi kommer att klara det."

Och han sa till henne,

"Jag är ledsen, min älskade,
för att jag satte dig i denna situation.

Jag har aldrig älskat någon
så mycket som jag älskar dig."

Och så överlät han sig åt vattnet,

och Doaa såg när hennes livs kärlek
drunknade framför hennes ögon.

Senare samma dag

kommer en mor fram till Doaa
med sin 18 månader gamla dotter, Masa.

Det här var flickan på bilden,
som jag visade er tidigare,

med flytvästarna.

Hennes äldre syster Sandra
hade just drunknat,

och hennes mor visste att hon måste göra
allt som stod i hennes makt

för att rädda sin dotter.

Och hon sa till Doaa,
"Snälla, ta detta barn.

Låt henne bli en del av dig.
Jag kommer inte överleva."

Och så flöt hon iväg och drunknade.

Så Doaa, den 19-åriga flyktingen
som var livrädd för vatten,

som inte kunde simma,

ansvarade nu för två små barn.

Och de var törstiga,
hungriga och oroliga,

och hon gjorde sitt bästa för att roa dem,

sjunga för dem, säga ord
från Koranen till dem.

Omkring dem svullnade kropparna

och svartnade.

Solen var brännhet under dagen.

På natten, en kall måne och dimma.

Det var väldigt skrämmande.

Så här såg troligtvis Doaa ut
den fjärde dagen i vattnet,

på ringen med hennes två barn.

En kvinna kom den fjärde dagen

och bad henne ta emot ett barn till

en liten pojke, bara fyra år gammal.

När Doaa tog pojken och modern drunknade

sa hon till det snyftande barnet

"Hon gav sig bara iväg
för att hitta mat och vatten åt dig."

Men hans hjärta stannade snart,

och Doaa var tvungen att släppa ner
den lilla pojken i vattnet.

Senare samma dag,

såg hon hoppfullt upp,

för hon såg två flygplan korsa himlen.

Och hon vinkade med armarna
i hopp om att de skulle se henne,

men planen var snart borta.

Men den eftermiddagen,
när solen gick ner,

såg hon en båt, ett handelsfartyg.

Och hon sa "Snälla, Gud,
låt dem rädda mig."

Hon vinkade med armarna och hon kände
det som att hon skrek i två timmar.

Och det hade blivit mörkt,
men till sist fann sökljusen henne

och de räckte ut ett rep,

häpna över att se en kvinna
hålla två barn i ett hårt grepp.

De drog dem ombord,
de fick syre och filtar,

och en grekisk helikopter kom
och hämtade upp dem

och tog dem till ön Kreta.

Men Doaa såg ner och frågade
"Var är Malek?"

Och de berättade för henne
att det lilla barnet inte överlevt,

hon drog sitt sista andetag
på båtens klinik.

Men Doaa var säker på att
när de blev uppdragna på räddningsbåten

log den lilla flickan.

Bara 11 personer överlevde förlisningen,

av de 500.

Det blev aldrig någon
internationell utredning av händelsen.

Det fanns några rapporter i media
om ett massmord till havs,

en fruktansvärd tragedi,

men det var bara under en dag.

Sen gick nyhetscykeln vidare.

Under tiden, på ett litet barnsjukhus

på Kreta, låg lilla Masa på dödens rand.

Hon var väldigt uttorkad.
Hon hade njursvikt.

Hennes glukosnivåer var farligt låga.

Läkarna gjorde allt i sin medicinska makt

för att rädda dem,

och de grekiska sjuksköterskorna
lämnade aldrig hennes sida,

höll om henne, kramade henne,
sjöng för henne.

Min kollega besökte henne också,
och sa vackra ord på arabiska.

Häpnadsväckande nog överlevde lilla Masa.

Och snart började grekisk press
rapportera om mirakelbebisen,

som hade överlevt fyra dagar i vattnet
utan mat eller något att dricka,

och erbjudanden om att adoptera henne
kom från hela landet.

Under tiden låg Doaa
på ett annat sjukhus på Kreta,

tunn, uttorkad.

En egyptisk familj tog emot henne
i sitt hem så fort hon blev utskriven.

Och snart spreds nyheten
om Doaas överlevnad,

och ett telefonnummer
publicerades på Facebook.

Meddelanden började komma.

"Doaa, vet du vad som hänt med min bror?

Min syster? Mina föräldrar?
Mina vänner? Vet du om de överlevt?"

Ett av meddelandena löd:

"Jag tror du har räddat
mitt lilla syskonbarn, Masa."

Och hade det här fotot.

Det var från Masas farbror,

en syrisk flykting som lyckats
ta sig till Sverige med sin familj

tillsammans med Masas äldre syster.

Snart, hoppas vi, ska Masa
få återförenas med honom i Sverige,

tills dess tas hon om hand
på ett vackert barnhem i Aten.

Och Doaa? Ja, ryktet
om hennes överlevnad spreds också.

Och media skrev om denna späda kvinna,

och kunde inte föreställa sig
hur hon kunde överleva hela den tiden

under sådana förhållanden till havs,

och ändå rädda ännu ett liv.

Atens akademi, en av Greklands
mest prestigefyllda institutioner,

tilldelade henne ett pris för mod,

och hon förtjänar allt detta beröm,

och hon förtjänar en andra chans.

Men hon vill fortfarande
resa till Sverige.

Hon vill återförenas
med sin familj där.

Hon vill också föra sin mor och sin far
och sina yngre syskon

från Egypten och dit,

och jag tror hon kommer att lyckas.

Hon vill bli jurist eller politiker

eller något som kan hjälpa
i kampen mot orättvisa.

Hon är en enastående överlevare.

Men jag måste fråga:

tänk om hon inte behövt ta den där risken?

Varför behövde hon gå igenom allt detta?

Varför fanns det inte ett lagligt sätt
för henne att få studera i Europa?

Varför kunde inte Masa
tagit ett flygplan till Sverige?

Varför kunde inte Bassem fått jobb?

Varför finns det inte
ett massivt omlokaliseringsprogram

för syriska flyktingar,
offren för vår tids värsta krig?

Världen gjorde detta för vietnameserna
på sjuttiotalet. Varför inte nu?

Varför sker det så få investeringar
i de grannländer

som tar emot så många flyktingar?

Och varför, grundfrågeställningen,

görs så lite för att stoppa kriget,

förföljelsen och fattigdomen
som driver så många människor

till Europas stränder?

Tills dessa frågor är lösta,

kommer människor fortsätta
att ge sig ut på haven

och att söka trygghet och asyl.

Och vad händer sen?

Det är ytterst Europas val.

Och jag förstår allmänhetens rädslor.

Folk är oroliga för sin säkerhet,
sin ekonomi, förändringen i kultur.

Men är det viktigare än att rädda liv?

För det finns något grundläggande här

som jag anser överskuggar allt annat,

och det är vår gemensamma mänsklighet.

Ingen person som flyr krig
eller förföljelse

ska behöva dö på ett hav
för att nå tryggheten.

(Applåder)

En sak är säker,

ingen flykting skulle vara
på dessa farliga båtar

om de kunde må bra där de är.

Och ingen migrant skulle ge sig ut
på den där farliga resan

om de hade tillräckligt med mat
till sig själva och sina barn.

Och ingen skulle ge sitt livs besparingar

till ökända smugglare

om det fanns en laglig väg för migration.

Så för Masas skull

för Doaas skull

och för Bassem

och för de 500 människor
som drunknade med dem,

kan vi se till att de inte dog förgäves?

Kan vi inspireras av vad som hände,

och ta ställning för en värld
där allas liv har betydelse?

Tack.

(Applåder)