Leva bortom gränser

När hon var 19, förlorade Amy Purdy båda sina ben nedanför knät. Och nu ... är hon en professionell snowboardåkare. I denna starka föreläsning visar hon oss hur vi kan hämta inspiration ur livets hinder.
(Filmat vid TEDxOrangeCoast)

Om ditt liv var en bok

och du var författaren,

hur skulle du vilja att din historia var?

Det är frågan

som förändrade mitt liv för alltid.

Jag växte upp i den varma Las Vegas-öknen,

och allt jag ville var att vara fri.

Jag brukade dagdrömma
om att resa jorden runt,

bo på ett ställe med snö,

och jag brukade föreställa mig
alla de historier

som jag skulle kunna berätta.

När jag var 19,

dagen efter jag gått ut gymnasiet

flyttade jag till en plats med snö,

och jag blev massageterapeut.

Det enda jag behövde var mina händer

och mitt massagebord bredvid mig

och jag skulle kunna åka varsomhelst.

För första gången i mitt liv,

kände jag mig fri, oberoende

och i total kontroll över mitt liv.

Det vill säga,

tills mitt liv tog en omväg.

Jag gick hem från jobbet tidigt en dag

med något jag trodde var influensa,

och mindre än 24 timmar senare

var jag på sjukhuset

på livsuppehållande vård

med mindre än två procents chans

att överleva.

Det var inte förrän dagar senare

när jag låg i koma

som läkarna diagnostiserade mig

med hjärnhinneinflammation,

en blodinfektion
som kunde hindras med vaccin.

De närmsta två och en halv månaderna

förlorade jag min mjälte,

mina njurar,

hörseln på mitt vänstra öra

och båda mina ben nedanför knäna.

När mina föräldrar rullade ut mig
från sjukhuset i rullstol

kändes det som om
jag blivit ihopsatt på nytt

som en trasdocka.

Jag trodde att det värsta var över

tills jag veckor senare fick se
mina nya ben för första gången.

Vaderna var klumpiga bitar av metall

med ihopsatta rör till vrister

och en gul gummifot

med en gummilinje från tån till vristen

som skulle föreställa en ådra.

Jag vet inte vad jag förväntat mig,

men det var i alla fall inte det.

Med mamma vid min sida

och tårar rinnande nerför våra kinder,

spände jag på mig de klumpiga benen

och stod upp.

Det var så smärtfullt och så begränsande

att allt jag kunde tänka var,

hur ska jag någonsin
kunna resa jorden runt med de här benen?

Hur skulle jag någonsin kunna leva

det liv fullt av äventyr och historier,

som jag alltid drömt om?

Och hur skulle jag någonsin
kunna åka snowboard igen?

Samma dag åkte jag hem, kröp ner i sängen

och så här såg mitt liv ut
de närmsta månaderna:

Jag flydde från verkligheten,

med benen vid min sida.

Jag var totalt fysiskt
och känslomässigt krossad.

Men jag visste att
för att kunna gå vidare,

var jag tvungen att släppa taget
om den gamla Amy

och lära mig att omfamna den nya Amy.

Och det var då det slog mig

att jag inte behövde
vara 165 cm lång längre.

Jag kunde vara precis så lång jag ville!

(Skratt) (Applåder)

Eller så kort jag ville,
beroende på vem jag dejtade.

(Skratt)

Och om jag åkte snowboard igen,

skulle jag aldrig frysa om fötterna.

Och det bästa av allt, tänkte jag,

jag kunde skapa mina fötter

i samma storlek som de skor som är på rea.

Och det gjorde jag!

Så det fanns också fördelar.

Det var i den stunden
jag frågade mig själv

den livsavgörande frågan:

Om mitt liv var en bok

och jag var författaren,

hur skulle jag vilja att min historia var?

Och jag började dagdrömma.

Så som jag dagdrömde när jag var liten.

Och jag föreställde mig

att gå elegant,

hjälpa andra människor genom min resa

och åka snowboard igen.

Och jag inte bara såg mig själv

åkandes nerför en berg med pudersnö,

jag kunde till och med känna det.

Jag kände vinden i ansiktet

mitt hjärtas snabba slag

som om det faktiskt hände
i just det ögonblicket

Och det var då ett nytt kapitel
i mitt liv började.

Fyra månader senare
var jag tillbaka på en snowboard,

även om det inte gick precis
som jag förväntat mig:

Mina knän och vrister kunde inte böja sig

och vid ett tillfälle skrämde
jag alla skidåkare i liften

när jag ramlade

och båda mina ben,
fortfarande fast på min bräda -

(Skratt) -

flög nerför berget (Skratt)

och jag var kvar på toppen.

Jag var så chockad, precis som alla andra,

och jag var så avskräckt,

men jag visste att
om jag kunde hitta rätt par fötter

så skulle jag kunna göra detta igen.

Och det var då jag lärde mig
att våra gränser

och våra hinder kan bara göra två saker:

ett: stoppa oss på vår väg

eller två: tvinga oss att vara kreativa.

I ett år sökte jag,
men kunde ändå inte komma på

vilka sorts ben jag kunde använda
och hittade ingen som kunde hjälpa mig.

Så jag bestämde mig för
att tillverka ett par själv.

Min ortopedtekniker och jag
satte ihop olika delar

och vi gjorde ett par fötter
som jag kunde åka snowboard i.

Som ni kan se

rostiga bultar, gummi,

trä, och neonrosa tejp.

Och ja, jag kan måla mina tånaglar.

Det var de här benen

och den bästa 21-årspresenten
jag någonsin kunde få -

en ny njure från min pappa -

som gjorde det möjligt
att följa mina drömmar igen.

Jag började åka snowboard,

sen började jag jobba igen,
sen började jag skolan igen.

Och 2005 var jag med
och grundade en ideell organisation

för ungdomar och unga vuxna
med fysiska handikapp

så att de kunde
involvera sig i extremsport.

Via det fick jag möjligheten
att åka till Sydafrika,

där jag hjälpte tusentals barn
att få skor på fötterna

så att de kunde börja skolan.

Och nu i februari,

vann jag två guld i världscupen -

(Applåder) -

vilket gjorde mig till

den högst rankade kvinnan
inom handikappsnowboard

i världen.

För elva år sedan,
när jag förlorade mina ben,

hade jag ingen aning om
vad jag kunde vänta mig.

Men om du frågar mig idag,

om jag skulle vilja
förändra min situation,

skulle jag vara tvungen att säga nej.

För mina ben har inte hindrat mig,

om något så har de gett mig möjligheter.

De har tvingat mig att lita på min fantasi

och att tro på möjligheterna.

Och det är därför jag tror

att våra fantasier
kan användas som verktyg

för att korsa gränser.

För i våra tankar,
kan vi göra vad som helst

och vi kan vara vad som helst.

Det är genom att tro på drömmarna,

och rakt möta våra rädslor,

som vi kan leva våra liv

bortom våra gränser.

Och även om den här dagen
handlar om förändring utan gränser,

måste jag säga att i mitt liv,

har förändring bara varit möjlig

på grund av mina gränser.

Jag har lärt mig att gränser är
var det verkliga tar slut,

men också där fantasin

och historien tar vid.

Så tanken som jag skulle vilja
utmana er med idag

är att istället för att se våra
utmaningar och begränsningar

som något negativt eller dåligt,

kan vi börja se dem som välsignelser,

storslagna gåvor som kan användas
för att väcka fantasin

och hjälpa oss gå längre
än vi någonsin trott vi kunde.

Det handlar inte om att bryta ner gränser.

Det handlar om att ta sats från dem

och se vilka fantastiska platser

de kan ta oss till.

Tack.