Meg Jay: Därför är 30 inte det nya 20

Meg Jay jobbar som klinisk psykolog och har ett djärvt budskap till folk i 20-årsåldern: Tvärtemot vad många tror är detta inte ett årtionde att slänga bort. I denna eggande föreläsning förklarar Jay att bara för att giftemål, jobb och barn nu sker senare i livet, betyder det inte att du inte kan börja planera nu. Här ger hon 3 råd om hur 20-åringar kan ta vara på sin vuxendom under detta definierande årtionde.

När jag var i 20-årsåldern,

träffade jag min första psykoterapi-patient.

Jag var doktorand i klinisk psykologi på Berkeley.

Hon var en 26-årig kvinna som hette Alex.

Alex kom in till vårt första möte

i jeans och stor myströja,

sjönk ner i soffan på mitt kontor,

sparkade av sig skorna,

och berättade att hon var där för att prata killproblem.

Jag blev så lättad när jag hörde det.

Min klasskompis fick en mordbrännare som första klient.

(skratt)

Och jag fick en 26-åring som ville prata om killar.

Det borde jag kunna hantera.

Men det gjorde jag inte.

Med alla roliga historier som Alex hade med sig

var det lätt för mig att bara nicka

och skjuta upp alla verkliga beslut.

"30 är det nya 20," sa Alex,

och så vitt jag visste stämde det.

Folk började jobba senare, gifte sig senare,

skaffade barn senare, till och med dog senare.

För oss i 20-årsåldern fanns det hur mycket tid som helst.

Men ganska snart började min handledare pressa mig

att pressa Alex med sitt kärleksliv.

Jag pressade emot.

"Visst har hon bytt ner sig," sa jag,

"hon ligger med en tjockskalle,

men hon kommer ju knappast gifta sig med honom."

Min handledare svarade,

"Inte än, men hon kanske gifter sig med nästa.

Dessutom är den bästa tiden att jobba på Alex giftemål

innan det händer."

Det var vad psykologer kallar ett "aha-ögonblick".

Det var då jag insåg att 30 inte är det nya 20.

Visst, folk stadgade sig senare än de gjort innan,

men det betydde inte att Alex var mitt i ett utvecklingsuppehåll,

det betydde att Alex var mitt i prick för utveckling,

och där satt vi och sabbade alltihop.

Det var då jag insåg att den här sortens välmenande försummande

var ett riktigt problem med riktiga konsekvenser,

inte bara för Alex och hennes kärleksliv,

men för karriärerna, familjerna, och framtiderna

för folk i 20-årsåldern överallt.

Det finns 50 miljoner människor i 20-årsåldern

i USA just nu.

Vi talar om 15% av befolkningen,

eller 100% om man tar hänsyn till

att ingen når vuxen ålder

utan att först ta sig igenom 20-årsåldern.

Räck upp en hand om du är i 20-årsåldern.

Jag vill verkligen se några tjugotalister här.

Hurra! Ni är grymma!

Om du jobbar med någon, älskar någon,

oroar dig över någon i 20-årsåldern, får jag se...

OK. Fantastiskt, de är verkligen viktiga.

Jag specialiserar mig i 20-årsåldern för att jag tycker

att varenda en av dessa 50 miljoner människor

förtjänar att veta vad psykologer,

sociologer, neurologer och fertilitetsspecialister

redan vet:

att göra anspråk på den åldern är en av de lättaste

och ändå mest omvandlande sakerna du kan göra

för karriären, för kärleken, för din egen lycka,

kanske till och med för världen.

Detta är inte min åsikt. Det är fakta.

Vi vet att 80% av livets mest utmärkande händelser

har skett vid 35 års ålder.

Det betyder att åtta tiondelar av de beslut,

upplevelser och "aha-ögonblick"

som utgör ditt liv

har passerat i mitten av 30-årsåldern.

Ni som är över 40, ta det lugnt.

Jag tror den här publiken kommer klara sig.

Vi vet att de första 10 åren av ens karriär

har en exponentiell effekt

på hur mycket du kommer att tjäna.

Vi vet att mer än hälften av alla amerikaner

är gifta, bor eller är ihop med

sin framtida partner vid 30 års ålder.

Vi vet att hjärnan avslutar sin andra

och sista tillväxtperiod då,

innan den programmerar om sig för vuxendom,

vilket betyder att vad du än vill förändra med dig själv

är det dags att göra det nu.

Vi vet att vår personlighet förändras mer under 20-årsåldern

än någon annan tid i livet,

och vi vet att kvinnlig fruktbarhet når sin topp vid 28,

och att det blir krångligt efter 35.

Så 20-årsåldern är en tid för dig att upplysa dig själv

om din kropp och dina alternativ.

När vi tänker på barns utveckling,

vet vi att de första fem åren är en kritisk period

för språk och tillhörande i hjärnan.

Det är en tid när ens vanliga, dagliga liv

har en oproportionell effekt på vem du kommer att bli.

Det vi hör mindre om är att vuxna också utvecklas,

och att 20-årsåldern

är en kritisk period av den utveklingen.

Men det är inte vad 20-talisterna får höra.

Tidningarna pratar om att vuxendomen schemaläggs annorlunda.

Forskare kallar 20-årsåldern för utökad ungdom.

Journalister hittar på fåniga namn för dem,

som "twixters" och "kidults".

Det är sant.

Som kultur har vi trivialiserat det som faktiskt är

det utmärkande årtiondet för vuxendomen.

Leonard Bernstein sa att för att uträtta stora saker

behöver man en plan och för lite tid.

Visst är det sant?

Så vad tror ni händer

när man klappar en 20-åring på huvudet och säger,

"Du har 10 år till på dig att börja ditt liv"?

Ingenting händer.

Du har tagit ifrån dem deras brådska och ambition,

och det händer ingenting alls.

Och sen kommer smarta, intressanta 20-åringar,

som ni eller era söner och döttrar

in på mitt kontor varje dag och säger:

"Jag vet att min pojkvän är värdelös,

men det här förhållandet räknas inte. Det är bara tidsfördriv."

Eller, "Alla säger att bara jag kommer igång

med karriären innan 30 så ordnar det sig."

Men sen börjar det låta så här:

"Jag är nästan 30 och har inget att visa upp.

Mitt CV såg bättre ut dagen då jag gick ut college."

Och sen börjar det låta så här:

"Dating i 20-årsåldern var som Hela havet stormar.

Alla sprang runt och hade roligt,

men runt 30 var det som att någon stängde av musiken

och alla började sätta sig ner.

Jag ville inte vara den sista som stod,

så ibland tror jag att jag gifte mig med min man

bara för att han var den närmsta stolen när jag var 30."

Var är tjugotalisterna här inne?

Gör inte så.

OK, det låter lite sjukt, men ta mig på orden,

det står mycket på spel.

När så mycket har skjutits fram till 30-årsåldern

ligger det enorm press på en

att kickstarta en karriär, välja stad, hitta en partner,

och skaffa två, tre barn under en mycket kortare tid.

Många av de här sakerna går inte ihop,

och, som forskning precis börjat visa,

är det mycket svårare och stressigare att klara allt

på samma gång i 30-årsåldern.

Tvåtusentalets medelålderskris

är inte att köpa en röd sportbil.

Det är att inse att du inte kan få karriären du nu vill ha.

Det är att inse att du inte kan få barnet du nu vill ha,

eller ge ett syskon till barnet du har.

Alldeles för många i 30- och 40-årsåldern

ser på sig själva, och på mig på andra sidan rummet,

och säger om sina tjugotal,

"Vad höll jag på med? Hur tänkte jag?"

Jag vill förändra vad folk i 20-årsåldern gör,

och hur de tänker.

Här är en berättelse om hur det kan gå.

Det är en berättelse om en kvinna som heter Emma.

När Emma var 25 kom hon på mitt kontor

för att hon hade vad hon kallade en identitetskris.

Hon sa att hon nog skulle vilja jobba med konst

eller underhållning, men hon hade inte bestämt sig,

så istället hade hon spenderat ett par år som servitris.

För att minska kostnaderna bodde hon med sin pojkvän,

som hade mer dåligt humör än ambition.

Och trots att hon hade det tufft nu,

hade hennes barndom varit ännu svårare.

Hon grät ofta under våra möten,

men samlade sig genom att säga,

"Man väljer inte sin familj, men man kan välja sina vänner."

En dag kommer Emma in,

hon lägger huvudet i knät,

och gråter större delen av timmen.

Hon hade just köpt en ny adressbok,

och spenderat morgonen med att fylla i alla kontakter,

men kunde bara stirra på den tomma raden

som kommer efter orden

"Vid nödfall, kontakta ... ."

Hon var nästan hysterisk när hon såg på mig och sa,

"Vem kommer finnas där om jag är med om en bilolycka?

Vem kommer ta hand om mig om jag får cancer?"

I det ögonblicket tog det allt jag hade

att inte säga "jag."

Men vad Emma behövde var inte en terapeut

som verkligen brydde sig.

Emma behövde ett bättre liv, och jag visste att det här var hennes chans.

Jag hade lärt mig för mycket sedan jag jobbade med Alex

för att sitta där och se Emmas viktigaste årtionde

susa förbi.

Så över de kommande veckorna och månaderna,

berättade jag tre saker för Emma

som alla i 20-årsåldern, man eller kvinna,

förtjänar att höra.

Först sa jag till Emma att glömma identitetskrisen

och skaffa sig lite identitetskapital.

Med identitetskapital menar jag något

som ger mer värde till den du är.

Gör något som en investering

i den du vill vara senare.

Jag visste inte vart Emmas karriär var på väg,

och ingen vet hur deras jobb kommer utvecklas, men jag vet en sak:

Identitetskapital föder identitetskapital.

Så detta är tiden för jobb på andra sidan landet,

för praktisering, för nystartade företag.

Jag nedvärderar inte utforskning,

men jag nedvärderar utforskning som inte ska "räknas",

för det är inte att utforska.

Det är att skjuta upp.

Jag sa till Emma att utforska och se till att det räknades.

För det andra sa jag till Emma att "stadsstammen" är överskattad.

Bästa vänner är bra på att köra en till flygplatsen,

men folk i 20-årsåldern som skockas

med liknande vänner begränsar sin kunskap,

begränsar hur de tänker, hur de pratar,

var de jobbar.

Det där nya kapitalet, den nya partnen man träffar

kommer nästan alltid utifrån den inre cirkeln.

Nya saker kommer från det som kallas "svaga band",

våra vänners vänners vänner.

Så ja, hälften av folk i 20-årsåldern är arbetslösa eller undersysselsatta.

Men hälften är inte det, och det är svaga band

som hjälper en ta sig in i den gruppen.

Hälften av alla nya jobb annonseras aldrig,

men genom att komma i kontakt med grannens chef

kan du få det oannonserade jobbet.

Det är inte fusk. Det är vetenskapen om hur information färdas.

Sist men inte minst, trodde Emma att

man inte väljer sin familj, men att man kan välja sina vänner.

Det var ju sant när hon växte upp,

men som tjugotalist skulle Emma snart välja familj,

när hon valde en partner

och startade sin egen familj.

Jag sa till Emma att tiden att börja välja sin familj är nu.

Du kanske tycker att 30

är en bättre tid att stadga sig

än 20 eller till och med 25,

och jag håller med.

Men att grabba tag i den du bor eller ligger med

så fort alla på Facebook börjar gå till altaret

är inte ett framsteg.

Den bästa tiden att jobba på ditt giftemål

är innan det händer,

och det innebär att man är lika avsiktlig med kärlek

som man är med sin karriär.

Att välja sin familj handlar om att medvetet välja

vem och vad du vill ha

och inte bara få något att funka eller fördriva tiden

med den som av en händelse valt dig.

Så vad hände med Emma?

Vi gick igenom adressboken,

och hon hittade en gammal rumskompis kusin

som jobbade på ett konstmuseum i en annan stat.

Det svaga bandet hjälpte henne få jobb där.

Jobberbjudandet gav henne en anledning

att lämna pojkvännen hon bodde med.

Nu, fem år senare, är hon evenemangsarrangör för museum.

Hon är gift med en man hon medvetet valt.

Hon älskar sin nya karriär, älskar sin nya familj,

och skickade ett kort där det stod,

"Nu verkar delen för nödfallskontakter

inte stor nog."

Emmas berättelse fick det här att låta enkelt,

men det är det jag älskar med att jobba med tjugotalister.

De är så lätta att hjälpa.

Folk i 20-årsåldern är som plan som lyfter från Los Angeles flygplats,

på väg någonstans västerut.

När de har lyft, krävs det bara en liten kursändring

för skillnaden mellan att landa i Alaska eller Fiji.

På samma sätt, om du är 21, 25 eller till och med 29,

kan en bra konversation, en bra möjlighet,

en bra TED-föreläsning, ha en enorm effekt

över kommande år, och till och med generationer.

Så här är en idé värd att sprida

till alla du känner i 20-årsåldern.

Det är lika enkelt som det jag lärde mig säga till Alex.

Det jag nu är lyckligt lottad

att kunna säga till folk i 20-årsåldern varje dag:

30 är inte det nya 20, så gör anspråk på din vuxendom,

skaffa identitetskapital, använd dina svaga band,

välj din familj.

Låt dig inte definieras av det du inte visste

eller inte gjorde.

Du väljer ditt liv precis nu.

Tack.

(applåder)