En sci-fi-vision av kärlek från ett 318 år gammalt hologram

Sciencefictionförfattaren Monica Byrne beskriver rika världar befolkade av karaktärer som trotsar våra rasrelaterade, sociala och könsrelaterade stereotyper. I den här föreställningen spelar Byrne ett holgram som heter Pilar, som sänder en berättelse om kärlek och saknad från en nära framtid, då människan koloniserat universum. "Det är intressant att jämföra hur man tror framtiden ska bli, jämfört med hur den sedan blir" säger hon.

Ser jag verklig ut, tycker ni?

Hoppas det.

Jag vet inte om ni ser det här,

men jag kommer titta rakt fram
och lita på att ni är där.

Jag har ritat en halvcirkel
i sanden framför mig

så att jag inte kliver för långt fram
så det ser ut som jag svävar i luften.

Just nu står jag ute i det fria
på en strand under en palm,

precis där er scen brukade vara.

Jag har tolv minuter med er.

Jag satte en gräns.

Min fru Navid sade en gång

att obegränsade möjligheter
är en konstnärs värsta fiende.

Till exempel, den här klänningen:

jag hade bett henne designa något
som en präst skulle kunna ha haft på sig

i 2200-talets Kairo.

Men vi hade bara tre dagar på oss
att göra den

och det enda tyget vi hade
var ett gammalt överkast

som någon före oss lämnat kvar, men...

Hon lyckades, och den är perfekt.

Och hon tittade på den och sade:

"Då var det bevisat -
konst behöver begränsningar."

Så under dessa tolv minuter

ska jag berätta för er
om min största upptäckt.

Under hela mitt liv
har min besatthet varit evigt liv,

som det är för så många av er också.

Ni blir nog glada när jag säger
att er forskning kommer löna sig.

Jag är 318 år gammal.

Medellivslängden är numera 432 år,

och min uppgift har varit
att göra livet evigt.

Jag har aldrig trott annat än
att vi någon gång

ska komma till den punkt där vi är nöjda.

Men motsatsen händer hela tiden:

ju längre vi lever,
desto längre vill vi leva,

desto mindre vill vi dö.

Vem kan säga något om det?

Universum är så stort.

Det kommer alltid finnas mer att se.

Senast igår läste jag om
hur man kan segla ut i en båt på Europa

och segla från ö till ö
över hela planeten,

och på en del av öarna finns det byar
som man kan stanna till och besöka

och sova under Jupiters skugga.

Och så finns det en ö
där det bara finns en låtskrivare

som sitter och spelar mandolin för havet.

Och så finns det andra där ingen bor
och som det aldrig gjort,

och man åker dit bara för nöjet

att sätta sin fot i sand
som ingen annan fot rört förut.

Man skulle kunna hålla på
i 400 år med enbart det.

Just nu går månen upp i nordöst.

Jag kan se städerna med blotta ögat.

De är sammanlänkade som nervbanor.

Mariapolis vid sydpolen,

och Ramachandran vid ekvatorn,

och New Tehran i Stillheten Hav.

Det var där Navid och jag möttes.

Vi var båda två konstnärer i centrum.

Dagen då vi möttes,
passerade vi varandra på Azaditorget,

och våra axlar stötte emot varandra.

Jag vände mig om för att säga förlåt

och utan att säga hej
eller presentera sig eller så, sade hon:

"Varför tror du vi inte bara
passerade genom varandra?

Och först tänkte jag:
"Vem i sjutton är du?"

Men sedan blev jag irriterad på frågan,
för svaret är så självklart.

"Vi passerade inte igenom varandra
eftersom elementarpartiklar har massa

och för att utrymmet
mellan elementarpartiklar

är fyllt av bindningsenergi
som även den har massans egenskaper,

och det har vi känt till i 800 år."

Hon måste ha varit på det humöret
då hon gillar att driva med främlingar,

eller så flörtade hon bara med mig,

för hon tittade på mig och sade:

"Jag trodde du skulle säga det.

Kom igen!"

Och så tog hon av sig sitt skärp,

det skärp jag har på mig nu,

och hon sade:

"Vårt universum är byggt
så att partiklar har massa.

Utan den basala begränsningen

hade vi bara passerat genom varandra
med ljusets hastighet

utan att ha märkt något."

Och det var så vår romans startade.

Navid och jag...

fick aldrig slut på saker att tala om.

Aldrig.

Det var fantastiskt.

Det var som om vi var hjältar båda två,
på väg upp mot en bergskam tillsammans

och vi hittade alltid nya utsiktspunkter,

och nya, perfekta ordkombinationer
dök upp inom oss för att beskriva dem.

Och vi glömde dem direkt,
och kastade dem över axeln

och gick vidare till nästa sak,
oförtrutligt uppåt.

En gång sade Navid att våra samtal
var som om vi alltid bakade bröd,

och att vi hela tiden
fortsatte hälla i lite mer mjöl

och lite mer vatten,

och vek och vände på den,

och aldrig kom till skott
att baka något av den.

Om min besatthet var evigt liv,
så var Navids besatthet beröring.

Hon hade en fallenhet för det.

All hennes konst handlade om det.

Min kropp var som en målarduk för henne,

och hon brukade dra sin fingertopp
ner över mitt ansikte så sakta

att jag inte kände att den rörde sig.

Och hon var fixerad vid det ögonblick

när jag inte längre kunde skilja
på hennes kropp och min.

Eller så låg hon tvärs över mig
och körde in axeln i min, och sade:

"Pilar, varför känns det här så bra?"

Då sade jag: "Jag vet inte!"

Och hon hade alltid ett skämtsamt svar
på sin skämtsamma fråga, men...

det jag minns idag är:

"Det känns bra

för att universum
satte sin egen begränsning

och vi är dess konst."

Det är intressant att jämföra
hur man tror framtiden ska bli,

jämfört med hur den sedan blir.

På er tid trodde forskarna
att man kunde låta sig frysas ner

och vakna upp i framtiden.

Och det gjorde de, men sedan dog de.

På er tid trodde vetenskapsmän
att man kunde ersätta organ

och förlänga livet med hundratals år.

Och det gjorde de,

men till sist dog de i alla fall.

På er tid är jorden den enda plats
människor bor på.

Nu för tiden är jorden
det ställe man åker till för att dö.

Så när Navid började visa tecken på att dö

antog våra vänner
att jag skulle göra det alla gör;

ta adjö och skicka henne till jorden,

så att ingen av oss
skulle behöva se på henne

eller vara nära henne,
eller tänka på henne och hennes...

oförmåga att fortsätta leva.

Framför allt

ville de inte vara i närheten
av hennes fysiska kropp.

De sade hela tiden att den "förföll",

fast hon själv var fascinerad av det,
förändringen som den genomgick,

hur den lydde naturlagar dag efter dag,
oberoende av vad hon ville.

Jag skickade Navid till jorden.

Men jag följde med henne.

Jag minns en vän, just innan vi for, sade:

"Jag tycker bara det är arrogant...

som om reglerna inte gäller er,

som om er kärlek
skulle vara så himla speciell."

Men det tyckte jag.

Så även här på jorden
fortsatte jag jobba med

hur man skulle kunna förlänga livet.

Det slog mig aldrig
att jag skulle kunna göra något annat.

Jag tänkte hela tiden
på det Navid sagt till mig,

den där dagen på Azaditorget:

att utan den där basala begränsningen -

ett universum i vilket massa spelar roll -

skulle vi inte finnas.

Det är en grundlag.

En annan grundlag är
att massa påverkas av entropi.

Och att man inte kan existera
i det här universumet utan massa.

Jag vet. Jag har provat allt.

Jag försökte bygga en fotonlåda
där Higgsfältet var omvänt.

Jag försökte spela in alla rörelser
på subatomär nivå i min kropp

och sedan spela upp dem, om och om igen.

Inget fungerade.

Men min sista uppfinning
var att skapa en spiraldimension

med en kropps begränsningar, i vilken
tiden gick oändligt mycket långsammare,

men vars projektion
skulle se ut att röra sig i normal takt.

Denna kropp skulle sedan finnas
i vårt universum som ett hologram -

närvarande men ändå inte.

När jag förstod att jag lyckats,

sprang jag till hennes rum,

så glad över att få berätta
för henne att jag lyckats.

Jag rörde mig genom luften på ett sätt
som såg nästan normalt ut,

till och med i mina ögon,

och tänkte lägga mig bredvid henne,

och glömde, och ramlade rakt igenom henne.

Jag hade hittat ett sätt att få evigt liv,

på bekostnad av det Navid älskade mest,

vilket var...

att röra vid någon och bli berörd.

Och hon kastade ut mig.

Jag fick vara med när det hände ändå.

Människor lever i 400 år nu,

och vi dör fortfarande.

Och när döden kommer,

plockar de döende
fortfarande med sina lakan,

och på deras armar blossar det upp
blå och lila fläckar på insidan,

och det blir längre och längre
mellan deras andetag,

som om de håller på att somna.

Jag har alltid trott

att det som ger livet mening är äventyr.

Och döden är bara ett problem

som vi inte hittat lösningen på ännu.

Men kanske har livet en mening
just för att det har ett slut.

Kanske är detta paradoxen:

Begränsningar begränsar inte,
de ger fullständig frihet.

(Suckar)

Det var ett åskoväder här i morse.

Det ska komma ett till ikväll,

men just nu är himlen klar.

Jag kan inte känna vinden här,

men jag frågade en av skötarna
som passerade hur den känns,

och hon sade att den var varm,
som smält smör.

Ett svar min fru kunde ha gett.

Jag måste hitta ett sätt
att återfå min kropp.

Till dess tar jag inte upp någon plats,
utom den ni ger mig.