Vad betyder det att vara en världsmedborgare?

Hugh Evans grundade en rörelse som mobiliserar "världsmedborgare" - människor som inte först och främst ser sig själva som del av en stat, nation eller stam, utan som del av den mänskliga rasen. I detta inspirerande och personliga tal får vi lära oss mer om hur denna nya syn på vår roll i världen motiverar människor till att agera i dusterna med extrem fattigdom, klimatförändring, könsdiskriminering och andra frågor. "Dessa är i slutändan globala frågor", säger Evans, "och de kan bara lösas slutgiltigt genom att världsmedborgare kräver globala lösningar från sina ledare."

Jag vill presentera
en fantastisk kvinna för er.

Hon heter Davinia.

Davinia föddes på Jamaica,
emigrerade till USA när hon var 18 år

och bor nu strax utanför Washington, DC.

Hon hör inte hemma
i maktens korridorer,

och är inte lobbyist.

Hon skulle antagligen säga
att hon inte är så speciell,

men hon har ett märkvärdigt inflytande.

Det som är så unikt med Davinia

är att hon varje vecka
är villig att lägga tid

på andra människor:

människor som inte bor i grannskapet,
i hennes delstat eller ens i hennes land -

människor hon troligtvis
aldrig kommer att möta.

Davinias inflytande kom för några år sedan

när hon kontaktade
alla sina vänner på Facebook

och bad dem donera sina småslantar

så att hon kunde finansiera
flickors utbildning.

Hon förväntade sig inget stort gensvar,

men 700 000 småslantar senare

har hon nu satt över 120 flickor i skola.

När vi pratade förra veckan

sa hon att hon blivit smått ökänd
vid den lokala banken

för att hon dyker upp
med en kundvagn full av slantar.

Davinia är inte ensam.

Tvärtom.

Hon är del av en växande rörelse.

Det finns ett namn för sådana som Davinia:

världsmedborgare.

En världsmedborgare är någon
som först och främst ser sig själv

inte som del av en stat,
en stam eller en nation,

utan som del av den mänskliga rasen,

och som är beredd att handla
enligt sin övertygelse

för att tackla vår världs
största utmaningar.

Vårt arbete syftar till att hitta,

stötta och aktivera världsmedborgare.

De finns i alla länder

och inom alla befolkningsgrupper.

Idag vill jag visa er

att världens framtid är avhängig
av världsmedborgare.

Jag är övertygad om att om vi hade fler
aktiva världsmedborgare i vår värld

så skulle varenda en av
de största utmaningar vi möter -

från fattigdom, klimatförändringar,
könsdiskriminering -

dessa frågor skulle bli möjliga att lösa.

De är i slutändan globala problem

och de kan bara lösas slutgiltigt

genom att världsmedborgare
kräver globala lösningar av sina ledare.

En del människors omedelbara reaktion

på den här idén

är att den antingen är en utopi
eller till och med hotfull.

Så jag vill berätta lite
av min historia idag,

hur jag hamnade här,

hur det knyter an till Davinia

och förhoppningsvis er.

Som barn i Melbourne i Australien

var jag ett av de där
otroligt irriterande barnen

som aldrig slutar fråga "varför"?

Ni kanske också var sådana.

Jag brukade ställa de mest
idiotiska frågor till min mamma.

Jag frågade sånt som
"Mamma, varför kan jag inte klä ut mig

och leka med dockor hela dagen?"

"Varför vill du ha pommes frites med det?"

"Vad är en räka,

och varför måste vi
lägga dem på "barbien"?

(Skratt)

"Och mamma - den här frisyren."

"Varför?"

(Skratt)

Värsta frisyren någonsin, tror jag.

Fortfarande hemsk.

Som ett "varför"-barn trodde jag
att jag kunde ändra världen

och det var omöjligt
att övertyga mig om motsatsen.

När jag var 12 och gick
i första året på högstadiet

började jag samla in pengar
åt samhällen i u-länderna.

Vi var en grupp
väldigt entusiastiska barn,

och vi samlade in mer pengar
än någon annan skola i Australien.

Och så fick jag chansen att resa
till Filippinerna för att lära mig mer.

Det var 1998.

Vi kom till ett slumområde
i utkanten av Manila.

Där blev jag vän med Sonny Boy.

som bodde på vad som bokstavligen
var en stinkande skräphög.

"Smoky Mountain" kallade de det.

Låt er inte luras
av det romantiska namnet,

för det var inget mer
än en härsken soptipp

där barn som Sonny Boy
rotade runt i timmar varje dag

för att hitta något,
vad som helst av värde.

Den natten hos Sonny Boy
och hans familj ändrade mitt liv för gott,

för när det var dags att sova

lade vi oss bara ner på en betongplatta
hälften så stor som mitt sovrum,

jag, Sonny Boy och resten av hans familj,

vi var sju i en lång rad,

med stanken av sopor överallt omkring oss

och kackerlackor krypandes överallt.

Och jag sov inte en blund,

men jag låg vaken och tänkte,

"Varför ska någon behöva leva så här

när jag har så mycket?

Varför ska Sonny Boys förmåga
att uppfylla sina drömmar

bero på var han är född,

eller det Warren Buffett
kallade "äggstockslotteriet"?"

Jag kunde bara inte begripa detta,

och jag behövde förstå varför.

Det var inte förrän senare som jag förstod

att fattigdomen jag sett i Filippinerna

var resultatet av beslut som fattats
eller inte fattats, av människan,

av en följd av koloniala makter
och korrupta regeringar

som var intresserade av allt
utom Sonny Boys välfärd.

Visst, de skapade inte Smoky Mountain,
men det kunde de lika gärna ha gjort.

Och om vi ska försöka
hjälpa barn som Sonny Boy

fungerar det helt enkelt inte
att skicka några dollar

eller att försöka städa upp
soptippen där han bodde,

för kärnan i problemet
finns någon annanstans.

När jag arbetade med projekt
för samhällsutveckling under åren,

försökte hjälpa till att bygga skolor,

utbilda lärare och tackla HIV och AIDS,

insåg jag att samhällsutveckling

måste drivas av samhällena själva,

och att även om välgörenhet
är nödvändigt, så räcker det inte.

Vi måste tackla dessa utmaningar

på en global skala
och på ett systematiskt sätt.

Och det bästa jag kunde göra

var att försöka mobilisera
en stor grupp medborgare där hemma

som insisterar på att våra ledare
engagerar sig i den systemförändringen.

Därför gick jag några år senare samman

med en grupp vänner från högskolan

för att ta kampanjen
"Make Poverty History" till Australien.

Vi drömde om att organisera
en liten konsert

med lokala artister
runt tiden då G20 möttes

och det exploderade en dag

när Bono, The Edge och Pearl Jam ringde,

som alla gick med på
att vara del av vår konsert.

Jag blev lite begeistrad
den dagen, som ni ser.

(Skratt)

Men till vår förvåning

hörde Australiens regering
våra kollektiva röster,

och de gick med på
att dubbla sin investering

i global hälsa och utveckling;
ytterligare 6,2 miljarder dollar.

Det kändes som -

(Applåd)

Det kändes som ett
fantastiskt godkännande.

Tillsammans med medborgare
lyckades vi övertala vår regering

att göra det otänkbara,

och agera för att lösa ett problem
långt utanför våra gränser.

Men här är kruxet:

det varade inte.

Regeringen byttes ut

och sex år senare var alla nya pengar

försvunna.

Vad lärde vi oss?

Vi lärde oss

att enskilda framgångar inte räcker.

Vi behövde en mer hållbar rörelse,

inte en som påverkas
av en politikers humörsvängningar,

eller varje tillstymmelse
till sämre ekonomi.

Och det behövde ske överallt;

annars skulle varje enskild regering
ha den inbyggda ursäkten

att de omöjligt kan bära bördan
av global handling ensamma.

Så detta gav vi oss in på.

Och när vi tog oss an denna utmaning
frågade vi oss själva,

hur får vi nog kraft
och kan bygga en bred nog armé

för att vinna dessa strider på sikt?

Vi kunde bara hitta ett sätt.

På något vis måste vi omvandla
den kortlivade entusiasmen

hos de som varit med om kampanjen
"Make Poverty History"

till långsiktig passion.

Det måste bli en del av deras identitet.

Så 2012 grundade vi en organisation
som har precis detta som sitt mål.

Och det fanns bara ett namn på den:

"Global Citizen".

Men detta handlar inte om
en särskild organisation.

Detta handlar om medborgare som agerar.

Och forskning visar oss

att av den andel av befolkningen
som bryr sig om globala frågor,

har bara 18 procent gjort något åt det.

Det beror inte på
att folk inte vill agera.

Det beror ofta på att de
inte vet vad de kan göra,

eller att de tror att deras handlingar
inte har någon effekt.

Så vi var tvungna att rekrytera
och aktivera miljontals medborgare

i dussintals länder

för att pressa deras ledare
till altruistisk handling.

Och medan vi gjorde det
upptäckte vi något spännande,

att när världsmedborgarskap
blir ens uppdrag,

får man plötsligt fantastiska allierade.

För fattigdom är inte det enda problemet
som i grunden är globalt.

Det är också klimatförändring,

mänskliga rättigheter,
jämlikhet mellan könen,

till och med konflikt.

Vi var plötsligt sida vid sida

med människor som är starkt engagerade i
att lösa dessa relaterade problem.

Men hur bar vi oss åt för att rekrytera

och engagera dessa världsmedborgare?

Vi använde ett universellt språk:

musik.

Vi lanserade Global Citizen-festivalen

i hjärtat av New York i Central Park,

och vi övertalade några
av världens största artister att vara med.

Vi såg till att
dessa festivaler sammanföll

med FNs Generalförsamlings möten,

så att ledare som behövde höra våra röster

omöjligt kunde ignorera oss.

Men något var ovanligt:

Man kunde inte köpa en biljett.

Man var tvungen att förtjäna den.

Man var tvungen att agera
för en global fråga,

och bara när man gjort det kunde man
samla nog med poäng för att vara med.

Aktivism är valutan.

Jag var inte intresserad
av medborgarskap bara för att må bra.

För mig innebär medborgarskap
att man måste agera, och det krävde vi.

Och otroligt nog fungerade det.

Förra året tjänade över 155 000 medborgare
enbart i New York-området

nog med poäng för att kvalificera sig.

Globalt har vi nu medborgare
i över 150 länder runt hela världen.

Och förra året fick vi
över 100 000 nya medlemmar

varenda vecka under hela året.

Så vi behöver inte skapa världsmedborgare

ur tomma intet.

Vi finns redan överallt.

Vi behöver bara vara organiserade

och motiverade för att agera.

Och här tror jag att vi
kan lära oss mycket av Davinia,

som började agera
som en världsmedborgare 2012.

Så här gjorde hon.

Det var inte så komplicerat.

Hon började skriva brev,

skicka e-post till politiker.

Hon var volontär i sitt lokala samhälle.

Det var då hon blev aktiv
inom sociala medier

och började samla slantar -

många slantar.

Det låter kanske inte så stort.

Hur kan det uppnå något?

Hon uppnådde mycket
eftersom hon inte var ensam.

Hennes handlingar, tillsammans med
142 000 andra världsmedborgares,

fick USAs regering
att fördubbla sin investering

i Global Partnership for Education.

Och här gör Dr. Raj Shah,

USAIDs ordförande, det uttalandet.

När tusentals världsmedborgare
inspirerar varandra

är det fantastiskt att se
deras samlade kraft.

Världsmedborgare som Davinia
hjälpte till att övertala Världsbanken

att stärka sin investering
i vatten och sanitet.

Här på scenen kungör Världsbankens
ordförande Jim Kim 15 miljarder dollar

vid ett Global Citizen-Evenemang

och Indiens premiärminister Modi
bekräftar sitt åtagande

att installera en toalett i varje hushåll
och skola i Indien innan 2019.

Världsmedborgare som uppmuntrats
av tv-personligheten Stephen Colbert

startade en Twitter-invasion av Norge.

Erna Solberg, Norges statsminister,

förstod vinken,

och åtog sig att fördubbla
investeringar i flickors utbildning.

Världsmedborgare och Rotary
uppmanade Kanadas, Storbritanniens

och Australiens regeringar

att öka sina investeringar
i att utrota polio.

De gick samman och utlovade
665 miljoner dollar.

Men trots alla dessa framgångar

står vi inför enorma utmaningar.

Ni kanske frågar er

hur vi någonsin kan
övertyga världens ledare om

att bibehålla fokus på globala frågor?

Den berömda amerikanska
politikern Tip O'Neill sa en gång,

"All politik är lokal."

Det är detta som alltid
fått politiker valda:

att söka, vinna och behålla makt

genom att driva lokala eller
i bästa fall nationella frågor.

Jag upplevde detta första gången
när jag var 21 år gammal.

Jag hade ett möte

med Australiens dåvarande utrikesminister
som inte ska nämnas vid namn -

[Alexander Downer]

(Skratt)

Och bakom stängda dörrar

talade jag om vikten av
att få slut på extrem fattigdom.

Jag sa, "Australien har nu en enorm chans

att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Vi kan klara det här."

Och han blev tyst,

gav mig en kall, avvisande blick,

och sa, "Hugh,

ingen bryr sig ett jota om bistånd."

Fast han använde inte ordet "jota".

Han fortsatte.

Han sa att vi behövde
ta hand om oss själva först.

Jag anser att detta är

ett föråldrat, till och med
farligt sätt att tänka.

Eller som min avlidne morfar hade sagt,

totalt skitsnack.

Trångsynthet leder till en falsk klyvning

eftersom den ställer fattiga
i ett land mot fattiga i ett annat.

Den låtsas som om vi kan isolera oss
och våra länder från varandra.

Hela världen är vår bakgård,

och vi betalar priset om vi ignorerar det.

Se vad som hände när vi ignorerade Rwanda,

när vi ignorerar Syrien,

när vi ignorerar klimatförändring.

Politiska ledare borde bry sig ett "jota",

för resultaten av klimatförändring
och extrem fattigdom

kommer hit till våra kuster.

Världsmedborgare - de förstår detta.

Vi lever i en tid
som gynnar världsmedborgaren,

i en era där varje enskild röst

kan bli hörd.

Minns ni

när millennieutvecklingsmålen
undertecknades år 2000?

Det mesta vi kunde göra då
var att skriva brev

och vänta på nästa val.

Sociala medier fanns inte.

Idag har miljarder medborgare

fler redskap, bättre tillgång
till information,

större kapacitet att påverka
än någonsin förut.

Både problemen och redskapen för
att lösa dem finns precis framför oss.

Världen har förändrats,

och de av oss som ser bortom våra gränser

är på rätt sida av historien.

Så var är vi?

Så vi driver denna fantastiska festival,

vi har vunnit några
stora politiska segrar,

och medborgare anmäler sig
över hela världen.

Men har vi nått vårt mål?

Nej.

Vi har så långt kvar.

Men detta är den möjlighet jag kan se,

Idén om världsmedborgarskap,

självklar i sin logik men hitintills
opraktisk på många sätt,

har sammanfallit med denna specifika tid
som vi har turen att leva i.

Vi, som världsmedborgare,

har nu en unik möjlighet att accelerera
storskalig positiv förändring

runt hela världen.

Så under de kommande månaderna och åren

kommer världsmedborgare
att hålla världsledarna ansvariga

för att se till att de nya Globala
Målen för hållbar utveckling

följs och tillämpas.

Världsmedborgare arbetar med
världens främsta hjälporganisationer

för att få slut på sjukdomar
som polio och malaria.

Världsmedborgare går med
i världens alla hörn,

och förbättrar förekomsten, kvaliteten

och resultaten av deras aktioner.

Dessa drömmar är inom räckhåll.

Föreställ er en armé av miljoner

som växer till tiotals miljoner,

sammanhängande,
välinformerade, engagerade

och ovilliga att ge upp.

Under alla dessa år

har jag försökt få kontakt
med Sonny Boy igen.

Tyvärr har jag inte lyckats.

Vi möttes långt före sociala medier,

och myndigheterna
har nu flyttat hans adress,

som så ofta händer i slumområden.

Jag skulle vilja träffa honom,

var han än är,

och berätta hur mycket mitt besök
på Smoky Mountain inspirerade mig.

Tack vare honom och så många andra

förstod jag vikten av att vara
del av en folkrörelse -

ungdomarna som är villiga att se upp
från sina bildskärmar och ut i världen,

världsmedborgarna.

Världsmedborgare som sluter sig samman,

som frågar "varför?",

som avvisar nejsägarna,

och välkomnar de fantastiska möjligheterna
i vår gemensamma värld.

Jag är en världsmedborgare.

Är du?

Tack.

(Applåd)