Världens tråkigaste TV-program... och varför de är galet beroendeframkallande

Du har hört talas om slow food. Här kommer slow... TV? I detta roliga föredrag delar den norske TV-producenten Thomas Hellum med sig av hur han och hans team började sända långa, tråkiga händelser, ofta live - och hur de fick en hänförd publik. Bland programmen finns en 7 timmar lång tågresa, en 18 timmar lång fisketur och en 5½ dag lång färjetur längs den norska kusten. Resultatet är både vackert och fascinerande. På riktigt.

Tack.

Jag har bara 18 minuter på mig

för att förklara något som pågår
i timmar och dagar,

så det är bäst att jag kommer igång.

Vi börjar med ett klipp från
Al Jazeeras Listening Post.

Richard Gizbert: Norge är ett land
som inte får så mycket plats i media.

Till och med valet förra veckan
passerade helt odramatiskt.

Det är norsk media i ett nötskal:

inte så mycket drama.

För några år sedan

beslutade Norges statliga TV-kanal NRK

att direktsända från en
sju timmar lång tågresa -

sju timmar film,

ett tåg som tuffar fram på rälsen.

Norrmännen, enligt mätningarna
fler än en miljon av dem, älskade det.

En ny sorts reality-TV föddes,

och det bryter alla regler
för TV-engagemang.

Det finns ingen handling, inget manus,

inget drama, ingen höjdpunkt,

och det kallas Slow TV.

De senaste två månaderna

har norrmännen tittat på
ett kryssningsfartygs resa längs kusten,

och det är mycket dimma längs den kusten.

De ansvariga på NRK

överväger nu att sända
en kväll med stickning över hela landet.

På ytan låter det tråkigt,

och det är det,

men det är något med detta TV-experiment

som har fångat norrmännen.

Så vi skickade Marcela Pizarro
från Listening Post, till Oslo

för att ta reda på vad det är,
men först en varning:

Tittare kan uppleva vissa av bilderna
i reportaget som en besvikelse.

(Skratt)

Thomas Hellum: Sedan följer ett
åtta minuter långt reportage i Al Jazeera

om ett märkligt TV-program i lilla Norge.

Al Jazeera. CNN. Hur hamnade vi där?

Vi måste backa till 2009,

då en av mina kollegor fick en bra idé.

Var får man idéer?

I lunchrummet.

Så han sa, varför gör vi inte
ett radioprogram

för att uppmärksamma den dag
då Tyskland invaderade Norge 1940.

Vi berättar historien
vid samma tid under kvällen.

Wow, lysande idé, förutom att

detta var bara ett par veckor
innan invasionsdagen.

Så vi satt i lunchrummet och diskuterade

vilka andra historier man kan berätta
medan de utvecklas?

Vilka andra saker tar riktigt lång tid?

En av oss kom på ett tåg.

Bergenbanan hade sitt
100-årsjubileum det året.

Den går från västra till östra Norge,

och tar lika länge nu
som den gjorde för 40 år sedan,

över sju timmar. (Skratt)

Så vi fångade upp
våra redaktörer i Oslo, och sa

att vi ville göra en dokumentär
om Bergenbanan,

och att vi ville göra den i fullängd,

och svaret blev

"Ja, men hur långt blir programmet?"

"Åh", sa vi, "fullängd."

"Ja, men vi menar programmet."

Och så fram och tillbaka.

Lyckligtvis för oss, möttes vi
av skratt, många goda skratt,

så en ljus dag i september,

började vi göra programmet som vi trodde
skulle bli sju timmar och fyra minuter.

Det visade sig bli sju timmar
och fjorton minuter

på grund av ett signalfel
vid den sista stationen.

Vi hade fyra kameror,

tre av dem riktade ut mot
den vackra naturen.

Jag pratar med gästerna, lite information.

(Video) Tågutrop:
Vi ankommer snart Haugastøl station.

TH: Ungefär så är det,

men förstås också

de 160 tunnlar som gav oss
tillfälle att titta i arkiven.

Berättarröst: Och så en liten flirt
medan maten smälts.

Den sista utförsbacken innan vi når målet.

Mjølfjell station passeras.

Och så en ny tunnel.

(Skratt)

TH: Vi tänkte, ja, nu har vi
ett strålande program.

Det kommer passa Norges
2 000 trainspotters.

Programmet sändes i november 2009.

Men det var mycket mer lockande än så.

Detta är de fem största TV-kanalerna
i Norge en vanlig fredag,

och om man tittar på NRK2 här borta,

se vad som hände när Bergenbanan sändes:

1,2 miljoner norrmän
såg delar av programmet.

(Applåder)

Och en annan rolig sak:

när hallåan i vår huvudkanal,

efter nyheterna,

sa, "Och i grannkanalen,

har tåget nu nästan nått Myrdals station."

Tusentals personer hoppade på tåget

i grannkanalen på det viset. (Skratt)

Det blev också en enorm succé
i sociala medier.

Det var härligt att se tusentals
Facebook- och Twitteranvändare

diskutera samma vy,

och prata med varandra som om
de vore på tåget tillsammans.

Jag tycker särskilt mycket om denna,
det är en 76 år gammal man.

Han har sett på hela programmet,

och vid slutstationen reser han sig upp
för att plocka upp sitt bagage,

slår huvudet i gardinstången,

och inser att han är i sitt vardagsrum.

(Skratt) (Applåder)

Det är stark och levande TV.

Fyrahundratrettiosex minuter
på en fredagkväll,

och under den där första kvällen,

kom det första Twitter-meddelandet:
Varför vara en fegis?

Varför stoppa vid 436 när det kan utökas

till 8 040, minut för minut,

och göra den ikoniska norska resan,

kryssningen Hurtigruten
från Bergen till Kirkenes,

nästan 3 000 kilometer som täcker
större delen av kustlinjen.

Den har en 120 år gammal
och väldigt intressant historia,

och är en del av både
liv och död längs kusten.

Så bara en vecka efter Bergenbanan,

ringde vi företaget Hurtigruten
och började planera för nästa program.

Vi ville göra något annorlunda.

Bergenbanan var ett förinspelat program.

Så när vi satt i klipprummet,

tittade vi på de här bilderna -
det är vid Ål station -

och vi såg den här journalisten.

Vi hade ringt honom och pratat med honom,

och när vi lämnade stationen

tog han en bild av oss och
vinkade till kameran,

och vi tänkte,

tänk om fler visste att vi
var ombord på det där tåget?

Skulle fler människor ha dykt upp?

Hur skulle det se ut?

Så vi bestämde att nästa projekt
skulle vara direktsänt.

Vi ville ha bilden av oss på fjorden
och på skärmen samtidigt.

Det här var inte första gången
NRK varit ombord på ett fartyg.

Detta är 1964,

när teknikerna hade kostym och slips

och NRK rullade ombord all sin utrustning,

200 meter utanför kusten
skickade de tillbaka signalen,

i maskinrummet pratade de med maskinisten,

och på däck hade de lysande underhållning.

(Skratt)

Så det är inte första gången
på ett fartyg.

(Skratt)

Men fem och en halv dag i sträck

i direktsändning,
då ville vi ha lite hjälp.

Vi frågade våra tittare, vad vill ni se?

Vad vill ni att vi ska filma?
Hur vill ni att det ska se ut?

Ska vi göra en webbsida?
Vad ska det finnas på den?

Vi fick en del svar från er där ute,

och det hjälpte oss att bygga programmet.

Så i juni 2011

klev 23 av oss ombord på Hurtigruten

och gav oss iväg.

(Musik)

Jag har många starka minnen
från den veckan, och alla är av människor.

Den här killen till exempel,

han är forskningschef
på Tromsö universitet.

(Skratt)

Jag ska visa er en bit tyg,

den här. (Skratt)

Det är ett annat starkt minne.

Den tillhör en kille
som heter Erik Hansen.

Det är såna som de två

som tog ett fast grepp om vårt program,

och, tillsammans med
tusentals andra längs rutten,

gjorde programmet till vad det blev.

De skapade alla historierna.

Det här är Karl, han går i nian.

Det står "Jag kommer lite sent
till skolan i morgon."

Han skulle vara i skolan klockan 8.

Han var där klockan 9, och han
fick inget skäll av sin lärare,

för läraren hade sett programmet.

(Skratt)

Hur gjorde vi detta?

Vi tog ett konferensrum
ombord på Hurtigruten.

Vi förvandlade det till ett
komplett TV-kontrollrum.

Vi fick allt att funka,

och sedan tog vi med 11 kameror.

Det här är en av dem.

Detta är min skiss från februari,

ger man en sån skiss till proffsen

på NRK,

så får man rätt häftiga grejer tillbaka.

Och kreativa lösningar.

(Video) Berättarröst:
Kör den upp och ner.

Det här är Norges viktigaste borrmaskin

just nu.

Den reglerar höjden på en förstävskamera
i NRKs direktsända produktion,

en av 11 kameror som fångar
fantastiska bilder från MS Nordnorge.

Åtta vajrar håller kameran stabil.

Kameraman: Jag jobbar
med olika kameralösningar.

De är verktyg som används
i olika sammanhang.

TH: Det här är en annan kamera,
den används normalt för sport.

Den gjorde det möjligt
att ta närbilder på människor

100 kilometer bort,

som den här. (Skratt)

Folk ringde och undrade,
hur mår den där mannen?

Han mår bra, det gick bra.

Vi kunde också ta bilder av folk
som vinkade åt oss,

människor längs rutten, tusentals,

och alla hade en telefon i handen.

När man tar en bild av dem och de inser,

"Vi är på TV, pappa",
så vinkar de tillbaka.

Det var vink-TV i fem och en halv dag,

och folk blir så otroligt glada

när de kan skicka ett meddelande
till sina nära och kära.

Det blev också en succé i sociala medier.

Sista dagen träffade vi
Hennes Majestät Drottningen av Norge,

och Twitter kunde inte hantera det.

Vi streamade också på webben

under den här veckan, mer än 100 år video

till 148 länder,

webbsidorna finns fortfarande där,
och kommer faktiskt finnas för alltid,

för Hurtigruten valdes ut

till att vara en del av Norges
UNESCO-dokumentarv,

och den finns också med
i Guinness rekordbok

som den längsta dokumentären någonsin.

(Applåder)

Tack.

Men det är ett långt program,

så många såg delar av det,
som statsministern.

En del såg lite mer.

Det står "Jag har inte använt
min säng på fem dagar."

Han är 82 år gammal och sov knappt något.

Han fortsatte titta,
för något kunde ju hända,

även om det troligen inte skulle göra det.

(Skratt)

Det här är antalet tittare längs rutten.

Man kan se den berömda Trollfjorden

och en dag senare, tittarrekord för NRK2.

Om man ser på de fyra största kanalerna
i Norge under juni 2011,

ser det ut så här,

och som TV-producent är det
ett nöje att sätta Hurtigruten högst upp.

Det ser ut så här:

3,2 miljoner norrmän
såg delar av programmet,

och vi är bara fem miljoner här.

Till och med passagerarna på fartyget -

(Skratt) -

de valde att kolla på TV
istället för att vända sig 90 grader

och titta ut genom fönstret.

Så vi tilläts bli en del
av människors vardagsrum

med detta märkliga TV-program,

med musik, natur, människor.

Slow TV var plötsligt ett modeord,

och vi började leta efter andra saker
att göra Slow TV av.

Vi kunde ta något långt
och göra ett ämne av det,

som järnvägen och Hurtigruten,

eller så kunde vi ta ett ämne
och göra något långt av det.

Det här är det senaste
projektet, Piip-show.

Det är 14 timmars fågelskådning
på en TV-skärm,

faktiskt 87 dagar på webben.

Vi har gjort 18 timmar laxfiske live.

Det tog tre timmar innan
vi fick den första fisken,

och det är rätt så långsamt.

Vi har gjort 12 timmar båttur
längs Telemarkskanalen,

vi har gjort ytterligare en tågresa
längs den nordliga järnvägen,

och eftersom vi inte kunde sända direkt
så gjorde vi den under fyra årstider,

för att ge tittarna
olika upplevelser av vägen.

Vårt nästa projekt gav oss en del
uppmärksamhet utanför Norge.

Det här är från Colbert Report
på Comedy Central.

(Video) Stephen Colbert: Jag blickar mot
ett galet populärt program från Norge

som heter "Nationella vednatten,"

och som till största del bestod av folk
i parkas som pratar och hugger i skogen,

och sedan åtta timmar av eld
som brinner i en eldstad. (Skratt)

Det krossade de övriga
topprogrammen i Norge,

som "Titta, målarfärg som torkar"

och "Glaciärloppet."

Och hör här, nästan 20 procent
av den norska befolkningen tittade,

20 procent.

TH: Så, när ved och vedhuggning
kan vara så intressant,

varför inte stickning?

I vårt nästa projekt

använde vi därför mer än åtta timmar till
att direktsända vägen från får till tröja,

och Jimmy Kimmel på ABC Show,

han gillade det.

(Musik)

(Video) Jimmy Kimmel: Till och med
deltagarna i programmet somnar,

och efter det misslyckades
faktiskt stickarna

med att slå världsrekordet.

De lyckades inte,

men kom ihåg det gamla norska talesättet,

det är inte vinst
eller förlust som räknas.

I själva verket räknas inget alls,
och döden tar oss alla.

(Skratt)

TH: Exakt, så varför sticker detta ut?

Det är så totalt annorlunda
än andra TV-program.

Vi tar med tittaren på en resa i realtid,

och tittaren får känslan av att vara där,

vara med på tåget, på båten,

eller sticka tillsammans med andra,

och jag tror att orsaken till
att de känner så,

är för att vi inte redigerar tidslinjen.

Det är viktigt att vi inte
redigerar tidslinjen,

det är också viktigt att vi gör Slow TV

till något som alla kan relatera till,
som tittaren kan relatera till,

och som på något vis
har rötterna i vår kultur.

Det här är en bild från förra sommaren

då vi reste längs kusten
igen under sju veckor.

Det krävs förstås mycket planering,

mycket logistik.

Det här är arbetsplanen för
150 personer förra sommaren,

men än viktigare är det man inte planerar.

Man planerar inte
vad som kommer att hända.

Det gäller bara att ta med kamerorna.

Det är som ett sportevenemang.

Man riggar dem och ser vad som händer.

Det här är hela körschemat

för Hurtigruten, 134 timmar,
skrivet på en enda sida.

Vi visste inte mer än så
när vi lämnade Bergen.

Man måste låta tittarna
skapa historierna själva,

och jag ska ge er ett exempel på det.

Det här är från förra sommaren,

och som TV-producent

är det en trevlig bild,
men man vill byta till nästa.

Men detta är Slow TV,

så det är bara att fortsätta visa bilden
tills det verkligen gör ont i magen,

och sedan lite till,

och när man visar den så länge,

jag är säker på att några av er
nu har upptäckt kon.

Några har sett flaggan.

En del börjar undra om bonden är hemma?

Har han åkt? Tittar du på kon?

Och var är kon på väg? (Skratt)

Poängen är att ju längre
du visar en sån här bild,

vi visade den i 10 minuter,

så börjar du skapa historier
i ditt eget huvud.

Det är Slow TV.

(Musik)

Vi ser Slow TV som ett trevligt sätt
att berätta en historia,

och vi tror att vi kan fortsätta göra det,

inte för ofta, en eller två gånger per år,
så att vi behåller evenemangskänslan,

och vi tror också att idén med Slow TV,

alltså när folk säger,

"Å nej, ni kan inte visa det där på TV."

När folk ler, kan det vara
en väldigt bra slow-idé,

och i slutändan är livet bäst
när det är lite konstigt.

Tack.

(Applåder)