Finns ditt riktiga jag?

Vad är det som gör dig till dig? Är det hur du tänker på dig själv, hur andra tänker på dig eller något helt annat? I detta föredrag ger Julian Baggini ett överraskande svar utifrån filosofi och neurovetenskap.

(Filmat vid TEDxYouth@Manchester)

Finns ditt riktiga jag?

Det verkar möjligen
som en väldigt märklig fråga.

För du undrar kanske

hur man hittar sitt riktiga jag,

hur vet man vad det riktiga jaget är?

Och så vidare.

Men tanken är att det måste
finnas ett riktigt jag,

det är väl uppenbart.

Om det finns något verkligt
i världen så är det du.

Nja, jag är inte riktigt säker på det.

Vi måste i alla fall förstå
lite mer om vad det innebär.

Jag tror säkert att det finns saker
i kulturen runt om oss

som på sätt och vis stärker tanken

att var och en av oss
har en kärna, en inre natur.

Du definieras på något vis
av vad det innebär att vara du,

och det är permanent, oföränderligt.

Den enklaste formen av detta

är saker som horoskop.

Folk fäster faktiskt
väldigt stor betydelse vid dessa.

De sätter dem på sina Facebooksidor

som om de vore betydelsefulla,

man vet till och med
sitt kinesiska horoskop.

Det finns också mer vetenskapliga
versioner av detta,

olika sätt att göra personlighetsprofiler,

som till exempel Myers Briggs-testerna.

Jag vet inte om ni gjort dem.

Många företag använder dem
vid rekrytering.

Man svarar på en massa frågor,

och det ska avslöja något
om kärnan i ens personlighet.

Den allmänna fascinationen
över detta är enorm.

I tidningar som denna ser man

att de, i nedre vänstra hörnet
av nästan varje nummer, annonserar

om någon personlighetsgrej.

Och köper man en sån tidning
är det svårt att motstå, eller hur?

Att göra testet
och hitta sin inlärningsstil,

sin kärleksstil eller sin arbetsstil?

Är du en sån här person eller en sån där?

Jag tror det finns en allmän uppfattning

att det finns en kärna eller inre natur

att upptäcka.

Och att det är en slags
permanent sanning om oss själva,

något som förblir detsamma
genom hela livet.

Det är den tanken jag ifrågasätter.

Jag måste säga att

jag inte ifrågasätter det
bara för att jag är konstig,

ifrågasättandet har faktiskt en lång
och förnämlig historia.

Här är den allmänna uppfattningen.

Här är du.

Du är den individ du är,
och du har en slags kärna.

Det som händer i livet är förstås att du

samlar på dig olika erfarenheter och sånt.

Du har minnen,

och minnena hjälper till
att skapa det du är.

Du har begär, kanske efter en kaka,

kanske efter något
som vi inte vill prata om

klockan 11 på förmiddagen i en skola.

Du har övertygelser.

Detta är en amerikansk registreringsskylt.

Jag vet inte om skylten,
där det står "messiah 1"

betyder att föraren tror på Messias,

eller att hen är Messias.

Oavsett vilket så har hen
tankar kring Messias.

Vi har kunskap.

Vi har också känslor och upplevelser.

Inte bara intellektuella grejer.

Det här tror jag är
den allmänna uppfattningen

av vad en person är.

Personen har alla de saker
som summerar ihop våra livsupplevelser.

Men det jag vill hävda för er idag

är att det är något grundläggande fel
med den här modellen.

Jag kan visa felet med bara ett klick.

Det finns egentligen inget "du"
i centrum av alla dessa upplevelser.

Konstig tanke? Nja, kanske inte.

Så vad är det då?

Det finns uppenbarligen minnen,
begär, avsikter, känslor

och så vidare.

Men det som händer
är att dessa saker existerar,

och de är integrerade,

de överlappar varandra
och hänger ihop på olika sätt.

De hänger ihop delvis,
kanske till och med huvudsakligen

för att de alla hör till
en kropp och en hjärna.

Men det finns också en historia
vi berättar om oss själva,

upplevelserna vi har när vi
minns saker från förr.

Vi gör saker på grund av andra saker.

Så det vi känner begär efter
är delvis ett resultat av vad vi tror,

och det vi minns är också
information till oss om vad vi vet.

Så det finns alla dessa grejer,

som övertygelser, begär,
känslor, upplevelser,

som alla relaterar till varandra,

och det är helt enkelt du.

På sätt och vis är det en liten skillnad
jämfört med den allmänna uppfattningen.

På andra sätt är skillnaden enorm.

Det är skillnaden mellan att se dig själv

som något som har alla dessa
livserfarenheter,

eller att se dig själv
som den där samlingen

av alla upplevelser i livet.

Du är summan av dina delar.

De delarna är förstås också fysiska,

hjärna, kropp och ben och sånt,

men de är faktiskt inte så viktiga.

Om du får ett nytt hjärta
är du fortfarande samma person.

Om du får ett nytt minne,
är du samma person?

Om du får nya övertygelser,
är du samma person?

Den här tanken att vad vi är,
sättet att förstå oss själva,

inte är ett permanent väsen
som har upplevelser,

utan en slags samling av upplevelser,

verkar kanske rätt så konstig.

Men jag tycker inte
att den borde vara det.

På sätt och vis är det sunt förnuft.

För jag bjuder bara in er till
att tänka och jämföra,

tänka på i princip
vad som helst i universum,

förutom möjligen

de mest grundläggande krafterna.

Vatten till exempel.

Jag är inte så bra på kemi.

Men vi säger saker som
att vatten har två delar väte

och en del syre, eller hur?

Alla vet det.

Jag hoppas att ingen här tror
att det betyder att

det finns en sak som heter vatten,

och fäst vid det
finns väte- och syreatomer,

och det är vad vatten är.

Såklart inte,
vi förstår, lätt och enkelt,

att vatten inte är mer än

väte- och syremolekylerna
i en bestämd ordning.

Det är samma med allt annat i universum.

Min klocka till exempel,
är inget mysterium.

Vi säger att klockan har
en urtavla och visare,

klockmekanism och ett batteri.

Vad vi egentligen menar,

är att vi inte tror på saken klocka

på vilken vi fäster dessa delar.

Vi förstår tydligt att man tar delarna,

sätter ihop dem och skapar klockan.

Om allt annat i universum är på det viset,

varför skulle vi vara annorlunda?

Vi ser oss själva

inte bara som en samling
av alla våra delar,

utan på något vis som ett separat väsen
som har dessa delar?

Den synen är faktiskt inte särskilt ny.

Den har en lång härstamning.

Man hittar den i buddhismen,

i 1600- och 1700-talsfilosofi

och ända fram till idag,
med folk som Locke och Hume.

Intressant nog är det också en syn

som allt mer får stöd
inom neurovetenskapen.

Det här är Paul Broks,
han är neuropsykolog

och han säger detta:

"Vi har en djup känsla av
att det finns en kärna,

en inre natur, och det är svårt
att skaka av sig,

troligen omöjligt att skaka av sig,

misstänker jag.

Men sanningen är att
neurovetenskapen visar

att det inte finns någon punkt i hjärnan

där allt knyts ihop."

Så när man tittar på hjärnan,

och på hur hjärnan möjliggör
en jaguppfattning.

inser man att det inte finns
något kontrollrum i hjärnan.

Det finns inget centrum
där allting händer.

Det finns massor
av olika processer i hjärnan,

som, på sätt och vis,
körs ganska självständigt.

Men det är på grund av
deras sätt att relatera

som vi får denna jaguppfattning.

Begreppet jag använder i boken,
jag kallar det egotricket.

Det är som ett mekaniskt trick.

Inte så att vi inte existerar,

men tricket är att få oss att känna
att det inom oss

finns något mer samlat
än vad som verkligen finns där.

Det låter kanske som en oroväckande tanke.

Ni tänker kanske att om det är sant,

att det inte finns någon bestående kärna
i var och en av oss,

ingen permanent inre natur,

betyder det att jaget
egentligen är en illusion?

Innebär det att vi egentligen inte finns?

Det finns inget riktigt jag.

Det är faktiskt rätt många
som pratar om en illusion.

Det finns tre psykologer,
Thomas Metzinger, Bruce Hood,

Susan Blackmore,

många av dessa talar om en illusion,

att jaget är en illusion, fiktion.

Men jag tror inte att det är
något nyttigt sätt att se på det.

Tillbaka till klockan.

Klockan är ingen illusion,
för klockan är inget annat

än en samling av dess delar.

På det viset är vi inte heller illusioner.

Det faktum att vi på sätt och vis
är just en sån komplex samling,

en välordnad samling av saker,

innebär inte att vi inte är verkliga.

Jag har en grov metafor för detta.

Ta till exempel ett vattenfall.

Det här är Iguazufallen i Argentina.

Tittar man på något sådant

kan man förstå att på många olika sätt

finns det inget permanent med det.

Det förändras ständigt.

Vattnet gröper hela tiden ur nya kanaler,

och med förändringar
i tidvatten och väder,

torkar en del saker, andra skapas.

Vattnet som flödar genom vattenfallet

är förstås olika vid varje tillfälle.

Men det betyder inte
att Iguazufallen är en illusion.

Det betyder inte att de inte är verkliga.

Vad det betyder är att vi måste förstå det

som något som har en historia,

som har vissa saker som håller ihop det,

men det är en process, flytande,
i ständig förändring.

Jag tror att det är modellen
för att förstå oss själva,

och jag tror det är en befriande modell.

För om du tror att du har en bestämd,
permanent inre natur,

som alltid är densamma
genom livet, oavsett vad som händer,

så är du i en bemärkelse fängslad.

Du föds med en inre natur,

det är den du är tills du dör,

och tror du på ett liv efter detta
så kanske du fortsätter.

Men om du ser dig själv

inte som ett ting utan som en process,

något som förändras,

så tror jag att det är befriande.

För till skillnad från vattenfallen,

har vi faktiskt förmågan att kanalisera

riktningen för vår utveckling, i viss mån.

Men vi måste vara försiktiga, eller hur?

Tittar du för mycket på X Factor
så köper du kanske idén

om att alla kan bli
vadhelst de än vill bli.

Det är inte sant.

Jag har hört några fantastiska
musiker i morse,

och jag är helt säker på att jag
aldrig kan bli lika bra som dem.

Jag skulle kunna öva mycket
och kanske bli bra,

men jag har inte den naturliga förmågan.

Det finns gränser för vad vi kan uppnå.

Det finns gränser för vad
vi kan göra av oss själva.

Men icke desto mindre har vi förmågan

att i viss bemärkelse forma oss själva.

Det sanna jaget,

är inget som bara finns där
och väntar på att bli upptäckt,

du ser inte in i din själ
och hittar ditt sanna jag.

Det du gör, åtminstone delvis,

är att du skapar ditt sanna jag.

Och jag tror att detta är betydelsefullt,

särskilt i den livsfas du är i.

Du kommer vara medveten om

hur mycket du har förändrats
de senaste åren.

Om du har film på dig själv
för tre-fyra år sedan

känns det förmodligen pinsamt
för att du inte känner igen dig själv.

Jag vill få ut budskapet
att det vi behöver göra

är att se oss själva
som saker vi kan forma,

kanalisera och förändra.

Här är Buddha igen:

"Brunnsmakare leder vattnet,

pilmakare böjer pilar,

snickare formar timmerstockar,

kloka människor formar sig själva."

Det är tanken jag lämnar er med,

att ditt sanna jag inte är något
du behöver leta efter,

som ett mysterium,
något du kanske aldrig hittar.

I den mån du har ett sant jag,

så är det något du delvis hittar,

men också delvis skapar.

Det tycker jag är en befriande
och spännande möjlighet.

Tack så mycket.

(Applåder)