Kan vi förhindra jordens undergång?

En post-apokalyptisk jord, utan människor, verkar hämtad från science fiction på TV eller film. Men i den här korta, överraskande presentationen ber Lord Martin Rees oss att tänka på våra verkliga existentiella risker - naturliga och manuellt framställda hot som skulle kunna slå ut mänskligheten. Som oroad medlem av mänskligheten ställer han frågan: "Vad är egentligen det värsta som kan hända?"

För tio år sen skrev jag en bok
som jag döpte till

"Our Final Century?", frågetecken.

Min förläggare tog bort frågetecknet.
(Skratt)

Den amerikanske förläggaren ändrade titeln

till "Our Final Hour."

Amerikaner gillar både
snabb behovstillfredsställelse

och dess motsats.

(Skratt)

Och mitt tema var följande:

Vår jord har existerat
i 45 miljoner århundraden,

men det här är speciellt:

det är det första där en art, vår,

har planetens öde i sina händer.

Under nästan hela jordens historia

har hoten kommit från naturen -

sjukdom, jordbävningar,
asteroider och så vidare -

men från och med nu
kommer de värsta farorna

från oss själva.

Och det handlar inte bara om kärnvapenhot;

i vår sammankopplade värld

kan nätverk som bryter samman
ge globala effekter,

flygresor kan sprida pandemier
över hela världen på ett par dagar,

och sociala medier
kan sprida panik och rykten,

bokstavligen med ljusets hastighet.

Vi retar upp oss för mycket
på mindre problem -

osannolika flygolyckor,
cancerframkallande ämnen i mat,

låga stråldoser, och så vidare -

men vi och våra politiska ledare

lever i förnekelse
inför katastrofscenarier.

De värsta har som tur är inte hänt än.

Det kommer de förmodligen inte att göra.

Men om en händelse
skulle kunna innebära katastrof

är det värt att betala en rejäl premie

för att skydda sig mot den,
även om den är osannolik,

på samma sätt som vi har en hemförsäkring.

Och när vetenskapens makt
och potential ökar,

gör det att den mörka baksidan
också blir hemskare.

Vi blir ännu mer sårbara.

Inom ett par årtionden

kommer miljontals att ha möjligheten

att missbruka den snabbväxande biotekniken

på samma sätt som datateknik
missbrukas idag.

Freeman Dyson förutsåg i ett TED-talk

att barn kommer att designa
och skapa nya organismer

lika rutinmässigt som hans generation
lekte med kemilådor.

Det här kanske ligger
på gränsen till science fiction,

men om även en liten del
av det här scenariot blir sanning

kommer vår ekologi
och till och med vår art

inte att klara sig länge
oskadda ifrån det.

Det finns till exempel
några eko-extremister

som tror att det vore bättre
för vår planet, för Gaia,

om det fanns många färre människor.

Vad händer när sådana människor
har lärt sig bemästra

syntetiska biologitekniker

som kommer att vara allmänt kända 2050?

Och vid det laget kan andra
mardrömmar från science fiction

ha blivit verklighet:

dumma robotar som blivit onda,

eller ett nätverk som skapat
sitt eget medvetande

och hotar oss alla.

Kan vi skydda oss mot sådana risker
genom lagstiftning?

Vi måste givetvis försöka,
men de här företagen

är så tävlingsinriktade och globaliserade

och så marknadsdrivna

att allt som går att göra
kommer att göras någonstans,

vilka lagar som än gäller.

Det är som med lagarna mot droger -
vi försöker reglera dem, men misslyckas.

Och den globala byn
kommer att ha sina byfånar,

och de kommer att ha global räckvidd.

Som jag skrev i min bok

kommer vi att få en skakig resa
genom det här århundradet.

Vårt samhälle kommer kanske
att råka ut för bakslag -

risken är faktiskt 50 procent
att det kommer ett svårt bakslag.

Men finns det tänkbara händelser

som kan vara ännu värre,

som kan släcka ut allt liv?

När en ny partikelaccelerator dök upp

frågade sig några människor oroligt

om den kunde förstöra jorden,
eller ännu värre,

riva sönder rymdens struktur?

Som tur är kunde vi ge dem
ett lugnande besked.

Jag och andra pekade på att naturen

har gjort samma typ av experiment

otaliga gånger förut,

via kosmiska strålkrockar.

Men vetenskapsmän ska vara försiktiga

med att skapa tillstånd

som aldrig förut har funnits i universum.

Biologer ska undvika att släppa ut

genetiskt modifierade gifter
som kan orsaka massförstörelse.

Och vår speciella motvilja

mot katastrofer som hotar vår existens

handlar förresten
om en filosofisk och etisk fråga,

nämligen den här:

Tänk dig två scenarier.

Scenario A slår ut 90 procent
av mänskligheten.

Scenario B slår ut 100 procent.

Hur mycket värre är B än A?

Några skulle säga 10 procent värre.

Antalet döda är 10 procent högre.

Men jag menar att B är ojämförligt värre.

Som astronom kan jag inte tro

att människorna är slutet på historien.

Det är fem miljarder år kvar
innan solen brinner ut,

och universum kanske fortsätter för evigt,

så den efter-mänskliga evolutionen

här på jorden och långt bortom den,

kan bli lika utdragen
som den darwinistiska process

som ledde fram till oss,
och ännu mer underbar.

Och framtidens evolution
kommer att ske mycket snabbare,

efter en teknologisk tidsskala

istället för

det naturliga urvalets tidsskala.

Så vi borde verkligen inte, om vi tar med
dessa enorma insatser i beräkningen,

acceptera ens en risk
på en på miljarden

att mänskligheten skulle utrotas

och dess enorma potential tillintetgöras.

Några av scenarierna som lagts fram

kan mycket väl handla om science fiction,

men andra kan visa sig vara
oroväckande sanna.

Det är ett viktigt motto att det okända

inte är samma sak som det osannolika,

och det är därför
vi på Cambridge University

bygger upp ett center för att studera
hur vi ska kunna dämpa

de här existentiella riskerna.

Det verkar vara värt det
att en liten grupp människor

funderar över de här
potentiella katastroferna.

Och vi behöver all hjälp
vi kan få från andra,

för vi är förvaltare
av en värdefull ljusblå prick

i ett gigantiskt kosmos,
en planet som har

50 miljoner århundraden framför sig.

Så låt oss inte riskera den framtiden.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat

från en stor vetenskapsman
som heter Peter Medawar.

Jag citerar, "Klockorna som ringer
för mänskligheten

är som de klockor
som kor i Alperna har.

De hänger runt våra egna halsar,

och det måste vara vårt eget fel
om de inte ger ifrån sig

ett välklingande och melodiskt ljud."

Tack så mycket.

(Applåder)