Anita Sarkeesian: Varför är kommentarsfältet avstängt?

Presentationen görs av en kvinna som utsattes för en smutskastningskampanj online. Tyvärr har även den här presentationen utsatts för samma smutskastning, så kommentarsfunktionen har stängts av. Om du vill ge konstruktiva kommentarer till videon, gör gärna det i dina egna sociala nätverk.

Anita Sarkeesian talade på TEDxWomen 2012 om kvinnohatet online i allmänhet och inom TV-spelscommunityn i synnerhet. Hon tar upp egna sina erfarenheter av trakasserier på grund av sitt yrke.

Anita arbetar som mediakritiker och har startat "Feminist Frequency", en serie videor där hon utforskar hur kvinnor representeras inom populärkulturen och dess berättandestrukturer.

TEDxWomen hölls vid och producerades av The Paley Center for Media. I enlighet med tanken om "idéer som är värda att spridas" är TEDx ett program för lokala, självständigt organiserade tillställningar som ska föra samman människor i en TED-liknande upplevelse.

Vid ett TEDx-evenemang kombineras TEDTalk-videon och talaren för att ge upphov till en djupare diskussion och möten inom mindre grupper.

TED-konferenserna bidrar med generella riktlinjer för TEDx-programmen, men lokala regler kan förekomma.

Jag skulle vilja berätta historien
om hur jag oavsiktligt blev skurken

i ett massivt online-spel i verkliga livet.

De senaste fyra åren har jag drivit

en videoserie på YouTube som heter
"Feminist Frequency"

(ung: Feministfrekvens)

där jag analyserar hur kvinnor
porträtteras i dagens media.

Jag försöker erbjuda språkliga verktyg
för att folk ska kunna

tala om sexism och frågor om kön

genom att använda mer
lättillgängligt språk från populärkultur

som tv-program, filmer,
serietidningar och TV-spel.

TV-spel är väldigt intressant
eftersom det faktiskt är

den snabbast växande formen
av massmedia i dagsläget.

Det här är ett foto
av mig vid 10 års ålder,

när jag spelar Super Mario World
på ett Super Nintendo.

Så jag har spelat TV-spel ett bra tag nu.

Och förutom att de är roliga att spela,

har spel många positiva fördelar.

Återigen, jag har spelat TV-spel ett tag,

men det finns något
som alltid har irriterat mig.

Det är ingen hemlighet
att TV-spelsindustrin

kan skryta med några av de mest
sexuellt objektifierade, stereotypa

för att inte säga föraktfulla porträtten
av kvinnor, jämfört med andra medier.

Så med det i åtanke
bestämde jag mig för att starta

en insamlingskampanj
på bidragshemsidan Kickstarter,

där jag skulle skapa en serie videor

för att mer specifikt undersöka
hur kvinnor representeras i TV-spel.

Om du var intresserad av kampanjen
kunde du välja att donera pengar,

och om du inte var intresserad
kunde du välja att inte donera.

Ganska enkelt, eller hur?

Vad kunde gå fel?

(Skratt)

Tja, det visade sig

att det fanns en hel del
manliga spelare där ute

som inte var, låt oss säga,
överförtjusta över den här kampanjen.

Jag jobbar som populärkulturkritiker,
jag är feminist och jag är kvinna.

Och alla dessa saker
är jag öppet på internet.

Så jag är inte ovan vid en viss nivå
av sexistiskt mothugg.

Jag har sorgligt nog blivit
van vid sexistiska kommentarer

och förolämpningar,

som ofta handlar om "kök" och "mackor".

Men det som hände den här gången
var något annorlunda.

Jag blev måltavla
för en massiv hatkampanj online.

De följande bilderna representerar
endast en bråkdel

av den smutskastning jag mottagit
och jag vill förvarna känsliga tittare.

Alla mina kanaler
i sociala media översköljdes

med hot om våldtäkt, våld,
sexuella angrepp, mordhot.

Och jag tror att ni kommer märka
att alla dessa hot och kommentarer

var specifikt inriktade på mitt kön.

Wikipedia-artikeln om mig vandaliserades

med sexism, rasism
och pornografiska bilder.

Det skedde en kampanj för att anmäla
alla mina kanaler i sociala media

inklusive mitt konto
på Kickstarter, YouTube och Twitter

som falska, som spam,
och till och med som terrorism,

i ett försök att få dem avstängda.

De försökte stänga ner min hemsida,

hacka sig in i mitt e-postkonto och andra konton,

de försökte att samla in och
sprida ut personuppgifter

inklusive min hemadress och telefonnummer.

Det framställdes pornografiska bilder,

i vilka jag blev våldtagen
av TV-spelskaraktärer

och skickades till mig upprepade gånger.

Det gjordes till och med ett spel
där spelarna uppmanades

att "misshandla slynan",

och genom att klicka på skärmen
blev en bild av mig

mer och mer skadad och blåslagen.

Ni fattar, vi går vidare.

Det som är än mer oroväckande,
om det är möjligt,

än denna öppna uppvisning
av kvinnohat i stor skala,

är att förövarna öppet refererade till

denna smutskastningskampanj
och deras övergrepp som ett "spel".

De kallade sina övergrepp för "ett spel".

Så i deras huvuden hade de skapat
en storartad historia

i vilken de är hjältarna i ett
massivt onlinespel med många spelare

där de arbetade tillsammans för att
bekämpa en fiende

och tydligen hade de
valt ut mig till den rollen.

Och vad var min diaboliska plan?

Att göra en serie videor på YouTube
om hur kvinnor representeras i TV-spel.

Så om de anser att deras övergrepp
är ett "roligt spel",

så låt oss undersöka det som ett spel.

Vilka är spelarna?

När vi talar om smutskastning online

tänker vi oftast på tonårspojkar
i källaren hemma hos sina föräldrar.

Det hände att jag angreps av tonårspojkar,

Men jag angreps också
av tusentals vuxna män.

Och det är inte helt överraskande
när man räknar med att medelåldern

på manliga spelare i USA är omkring 30 år.

Var spelas spelet?

Förövarna förvandlade hela internet
till ett slagfält.

I mitt fall angrep de allting

som jag någonsin hade haft online.

De hade också en hemmabas,
där de kunde koordinera sina räder

och jobba tillsammans och kommunicera.

Detta sker vanligtvis på
till största delen oövervakade,

mestadels anonyma
meddelandesystem och forum.

Det här är platser utan några verksamma
mekanismer för ansvarsskyldighet.

Så vad är målet?

Det omedelbara eftertraktade målet är
att stoppa den utsedda skurken

och att rädda TV-spel från mig,

och mina galna feminist-intriger.

Och de försöker göra detta genom
att tysta ner och vanära

mig och mitt projekt.

Men det större outtalade målet
är att de faktiskt försöker

att behålla status quo hos TV-spel
som en mansdominerad sfär

och behålla alla de privilegier
och rättigheter som medföljer

när man har en pojkklubb
som inte ifrågasätts.

Vad för slags spel är det?

I grunden är det ett socialt spel.

Vi tänker ofta inte på trakasserier online
som en social aktivitet,

men vi kan se från de strategier
och taktiker de använder

att de inte har arbetat ensamma,

att de snarare har koordinerat arbetet

med varandra.

Och den sociala komponenten
är en kraftfull motivationsfaktor

som fungerar genom att erbjuda incitament
för spelare att delta,

för förövare, snarare, att delta,

och att faktiskt eskalera attackerna

genom att förtjäna uppskattning
och beröm från sina gelikar.

Vi föreställer oss det som ett sorts
informellt belöningssystem

där spelare får "internetpoäng" för
alltmer vågade och grova attacker.

Efteråt dokumenterar de
hur de gått tillväga,

tar tillbaka dem till meddelandesystemen

som bevis att visa upp för varandra,

som troféer eller bedrifter.

Nu förstår vi den övergripande strukturen
för det sociala spelet.

Vi har spelarna, vi har skurken.

Vi har slagfältet. Vi har, som ni vet,
det informella belöningssystemet.

Men saken är den...

att det är inte spel.

Det är en tydlig uppvisning
av kvinnohat i massiv skala.

Det är inte "bara pojkstreck".

Det är inte bara
"hur det går till på internet".

Och det kommer inte försvinna
om vi bara lämnar det därhän.

Det är verkligen inte ett spel.

Så vad är det då?

De vanligaste termerna vi använder
för att beskriva onlinetrakasserier

är cybermobbning, cyberförföljelse
till och med trollning,

men ingen av dem beskriver tillräckligt
en hatkampanj på den här nivån.

Det som hände mig,
och sorgligt nog även andra kvinnor,

beskrivs bäst som en cybermobb.

Och vare sig det är en cybermobb
eller en handfull hatfulla kommentarer,

blir slutresultatet att man säkerställer,
förstärker och normaliserar

en sexistisk kultur

där män som smutskastar
får stöd från sina likar

och belönas för sin sexistiska attityd

och sitt beteende

och där kvinnor tystas, marginaliseras
och utesluts från att delta fullt ut.

En "pojkklubb" betyder
att flickor inte är tillåtna.

Och hur håller de kvinnor och flickor ute?

Så här: genom att skapa en miljö som är
för giftig och ovänlig att genomlida.

Det här kan ses som en ganska bister
och deprimerande verklighet, jag vet,

men det finns en annan sida
av allt det här.

Vill ni veta vad som hände
med min insamling efter att detta hände?

För det första, cybermobben misslyckades
med att tysta mig,

beviset på det är att jag är här idag.

(Applåder)

Tack så mycket.

Det visade sig att en hel del människor
faktiskt är intresserade av ett projekt

som analyserar representationerna
av kvinnor i spel,

och som snarare var väldigt upprörda
över smutskastningen

som alldeles för ofta förpestar
våra spel-gemenskaper.

Jag lyckades faktiskt samla in 25 gånger
mer än jag bad om från början.

(Applåder, hurrarop)

Nästan 7000 individer bidrog
till att göra mitt projekt

"Tropes vs Women in video games"

större, bättre och mer utbrett

än jag någonsin
hade kunnat föreställa mig.

Istället för endast 5 videor,
har det nu blivit 13 videor

samt ett utbildningsprogram
som pedagoger kan använda gratis.

(Applåder)

Feminist Frequency gick från att vara
ett deltidsprojekt vid sidan av

till ett heltidsåtagande.

Jag mottog oräkneliga meddelanden med
stöd och uppmuntran.

Folk uttryckte öppet sin solidaritet
med mig och mitt projekt

genom videor, genom fan-konst,
genom tecknade serier och blogginlägg.

Jag har t om ombetts att tala hos
TV-spelsföretag världen runt.

Det överväldigande stöd jag fått

är bara en liten manifestation
för ett större kulturellt skifte

som hägrar vid horisonten.

Ett växande tvärgrupp spelare
och spelutvecklare av alla kön

är urless på sättet som kvinnor
behandlas inom spelkulturen

och vågar uttrycka behovet av förändring.

Förändringen sker långsamt
och verkar vara smärtsam, men den sker.

Varje dag blir jag uppmuntrad
av de kvinnor som håller ut,

som fortsätter att engagera sig
och som vägrar att bli tystade.

Jag tror att om vi arbetar tillsammans,
kan vi skapa ett kulturellt skifte

där kvinnor, utan att bli skrämda,
utan rädsla för hot eller trakasserier,

kan vara helhjärtat aktiva deltagare
i vår digitala värld. Tack.

(Applåder)