Hur vi pratar om sexuella övergrepp på nätet

Vi behöver ett mer genomtänkt sätt att använda sociala medier för att skapa social rättvisa, enligt författaren och aktivisten Ione Wells. Efter att hon blev angripen i London publicerade Wells ett brev till gärningsmannen i studenttidningen som fick viral spridning. Detta var början till kampanjen #NotGuilty som vill motverka sexuellt våld och skambeläggande av offer. I det här rörande föredraget beskriver hon hur hennes historia gav hopp till andra och sprider ett kraftfullt motgift till nätets skamkultur.

Det var i april förra året.

Jag var ute med mina vänner en kväll

för att fira en av deras födelsedagar.

Vi hade inte träffats på ett par veckor.

Det var en perfekt kväll,
när vi alla sågs igen.

På slutet av kvällen

hann jag med den sista tunnelbanan
tillbaka till andra sidan London.

Resan var smidig.

Jag kom tillbaka till min station

och gick hemåt, en promenad på 10 minuter.

När jag svängde in på min gata

och såg mitt hus rakt fram

hörde jag fotsteg bakom mig

som verkade ha kommit från ingenstans

och nu ökade de takten.

Innan jag hann registrera vad som hände

hade jag en hand över munnen
så att jag inte kunde andas,

och den unge mannen bakom mig
drog ner mig på marken,

slog mitt huvud flera gånger
mot trottoaren

tills mitt ansikte började blöda,

sparkade mig i ryggen och på halsen

medan han började förgripa sig på mig,

slet av mina kläder
och sa att jag skulle "hålla käften",

när jag försökte skrika på hjälp.

Efter varje gång mitt huvud
dunkades mot betongen

ekade en fråga i mitt huvud
som fortfarande skakar mig dag:

"Är det så här det kommer att sluta?"

Jag kunde ju inte veta
att jag hade blivit förföljd hela vägen

från det ögonblick jag lämnade stationen.

Och flera timmar senare

stod jag barbröstad
och barbent inför polisen

och de fotograferade såren
och blåmärkena på min nakna kropp

för bevisningens skull.

Det finns inte ord att beskriva
de översvallande känslor

av sårbarhet, skam, upprördhet
och orättvisa som drabbade mig

i det ögonblicket
och under de kommande veckorna.

Men jag ville hitta ett sätt
att komprimera känslorna

till något mer strukturerat
som jag kunde arbeta med,

så jag gjorde det
som kändes mest naturligt:

Jag skrev om det.

Det började som en frigörande övning.

Jag skrev ett brev
till mannen som överföll mig,

gjorde honom mänsklig
genom att kalla honom "du",

för att göra honom till en del
av samma samhälle

som han så våldsamt
hade utnyttjat den kvällen.

Jag betonade de kedjereaktioner
han orsakat,

och jag skrev:

"Tänkte du någonsin
på de nära och kära i ditt liv?

Jag vet inte vilka de är.

Jag vet ingenting om dig.

Men jag vet det här:

Du attackerade inte bara mig
den där kvällen.

Jag är en dotter, jag är en vän,

jag är en syster, jag är en elev,

jag är en kusin, en systerdotter,
jag är en granne;

jag är den anställda
som serverade alla kaffe

på cafét under järnvägen.

Och de människor
som har de relationerna till mig

bygger upp min närmaste krets.

Och du attackerade var och en av dem.

Du våldtog den sanning
som jag aldrig kommer sluta kämpa för,

och som de människorna representerar:

att det finns oändligt många fler
goda människor i världen än onda."

Jag ville inte låta den här
enda händelsen få mig att tappa tron

på sammanhållningen i min krets
eller mänskligheten som helhet,

jag mindes terroristbombningarna den 7/7,
i juli 2005 i Londons lokaltrafik,

och hur Londons dåvarande borgmästare
och faktiskt mina egna föräldrar

insisterade att vi alla
skulle åka tunnelbana igen nästa dag,

vi inte skulle definieras eller förändras

av dem som hade gjort oss otrygga.

Jag sa till den som överföll mig,

"Du har utfört din attack,

men nu åker jag tunnelbana igen.

I min krets kommer vi inte vara otrygga
när vi går hem efter på kvällen.

Vi kommer ta den sista tunnelbanan hem,

vi tänker gå ensamma längs våra gator,

vi kommer inte att färgas av
eller ge efter för idén

att vi utsätter oss själva
för fara när vi gör det.

Vi kommer att fortsätta
att samlas, som en armé,

när en medlem i vår grupp är hotad.

Det här är en kamp
som du inte kommer att vinna."

När jag skrev det här brevet -

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

När jag skrev det här brevet

pluggade jag inför mina tentor i Oxford

och jag jobbade på
den lokala studenttidningen där.

Även om jag hade turen
att ha vänner och familj som stödde mig

var det en ensam tid.

Jag kände ingen
som hade varit med om det här;

det trodde jag iallafall.

Jag hade läst rapporter, statistik
och visste hur vanligt våldtäkt var,

ändå kunde jag inte namnge en enda person

som jag hade hört berätta
om en sån här upplevelse förut.

Så jag bestämde ganska spontant

att jag skulle publicera mitt brev
i studenttidningen

i hopp om att nå ut till andra i Oxford

som hade haft en liknande upplevelse
och kanske kände på samma sätt.

I slutet av brevet

bad jag andra att skriva in
med sina upplevelser

under hashtaggen #NotGuilty,

för att betona att våldtäktsoffer
kan uttrycka sig själva

utan att kunna skam eller skuld
över vad som har hänt dem -

att visa att vi alla
kan ta ställning mot våldtäkt.

Vad jag aldrig anade
var att brevet nästan över natten

började spridas viralt.

Snart hade vi fått in hundratals historier

från män och kvinnor
från över hela världen

som vi började publicera
på en webbplats jag startade.

Och hashtaggen blev en kampanj.

En australiensisk mamma i 40-årsåldern
beskrev hur hon under en kväll ute

blev förföljd till toaletten

av en man som tog henne i skrevet
upprepade gånger.

En man från Nederländerna

beskrev hur han blev våldtagen
på en dejt när han besökte London

och att han inte togs på allvar
när han anmälde det.

Jag fick privata Facebook-meddelanden
från människor i Indien och Sydamerika

som undrade hur de kunde
sprida kampanjen där?

Ett av våra första svar
kom från en kvinna som heter Nikki,

som beskrev hur hon blev våldtagen
av sin egen far under sin uppväxt.

Och vänner anförtrodde sig till mig

med upplevelser från både förra veckan

och sådant som hade hänt för flera år sen,
som jag inte hade en aning om.

Och ju fler meddelanden vi fick,

ju fler fick vi också som uttryckte hopp -

folk som kände sig stärkta
av denna grupp av röster

som tog ställning mot våldtäkt
och svartmålande av offret.

En kvinna som hette Olivia

beskrev hur hon blev attackerad

av någon som hon hade litat på
och tyckte om under lång tid,

och sa, "Jag har läst många
av historierna här,

och eftersom så många kvinnor
har kunnat gå vidare,

då kan jag nog det också.

Jag har inspirerats av många,

och hoppas och tror att jag en dag
kan bli lika stark som dem.

Folk runtom i världen
började att tweeta under hashtaggen,

och brevet återpublicerades
och togs upp av nationell press,

och det översattes till flera språk
över hela världen.

Men något slog mig
när jag såg den uppmärksamhet

brevet fick i medierna.

För att något ska bli en förstasidesnyhet,

om vi tänker på ordet "nyhet",

kan vi anta att det måste handla om
något nytt eller överraskande.

Men våldtäkt är inget nytt.

Det rapporteras om våldtäkt
och andra typer av orättvisor

i medierna hela tiden.

Men genom kampanjen

blev dessa orättvisor
inte bara framställda som nyheter,

de var också förstahandsupplevelser
som hade påverkat riktiga människor

som tillsammans med andra

skapade vad de behövde
och tidigare hade saknat:

en plattform att tala ifrån,

tillförsikten i att inte vara ensamma
eller skyldiga till det som hänt dem

och öppna diskussioner
för att minska stigmat kring ämnet.

Rösterna från de som påverkats
spelade huvudrollen i berättelsen -

inte journalisters röster
eller kommentatorer på sociala medier.

Det var därför berättelsen blev nyheter.

Vi lever i en otroligt sammankopplad värld

nu när sociala medier
spridit sig så mycket,

och det är en fantastisk resurs
för att sprida social förändring.

Men det har också fått oss
att reagera starkare,

från den minsta irritation
som "Åh, mitt tåg är försenat",

till stora orättvisor som krig,
folkmord och terrorattacker.

Vårt standardreaktion har blivit
att reagera på varje problem

genom att tweeta, facebooka, hashtagga -

allt för att visa andra
att vi också har reagerat.

Problemet med att reagera
i flock på det sättet

är att det ibland kan innebära
att vi inte reagerar alls,

inte i betydelsen att vi
faktiskt gör något iallafall.

Det kan göra att vi mår bättre,

som att vi bidragit till
en grupps sörjande eller raseri,

men det ändrar ändå ingenting.

Och dessutom

kan det dränka rösterna

från de som påverkas direkt
av orättvisorna,

som behöver höras.

Det finns också en oroande tendens
att vissa reagerar mot orättvisor

genom att bygga högre murar,

och är snabba att peka finger
för att hitta enkla lösningar

på komplexa problem.

En brittisk kvällstidning skrev en rubrik
efter att jag publicerat mitt brev:

"Oxfordstudent startar onlinekampanj
för att förnedra gärningsman".

Men kampanjen var inte menad
att förnedra någon.

Den var tänkt att få människor att berätta
och få andra att lyssna.

Splittrande Twitter-troll
skapade snabbt ännu mer orättvisa

genom att kommentera
gärningsmannens etnicitet eller klass

för att sprida sina egna fördomar.

Och vissa anklagade mig till och med för
att ha hittat på hela händelsen

för att driva på, och jag citerar,

min egen "feministiska
manshatande agenda."

(Skratt)

Eller hur?

Som om jag skulle säga
"Hallå där! Jag kan inte komma,

jag måste hinna hata
hela den manliga befolkningen

innan jag har fyllt 30."

(Skratt)

Jag är nästan säker på

att de här människorna inte skulle säga
samma sak till mig personligen.

Men när de sitter bakom en skärm,

i sina trygga hem,
när de är i sociala medier,

glömmer folk att de utför
en offentlig handling -

att andra människor kommer att läsa det
och bli påverkade av det.

Om vi återgår till min analogi om
att hoppa på våra tåg,

är en annan oro jag har
över det ökande oväsendet

från våra reaktioner online mot orättvisor

är att det lätt kan glida över till
att beskriva oss själva som de påverkade,

vilket kan leda till defeatism,

en slags mental barriär mot att se
några möjligheter till positiv förändring

efter en negativ situation.

Ett par månader innan kampanjen startade

och innan det här hände mig

var jag på ett TEDx-evenemang i Oxford

och jag såg Zelda la Grange tala,

Nelson Mandelas
före detta privatsekreterare.

En av hennes historier
påverkade mig mycket.

Hon pratade om när Mandela stämdes

av South African Rugby Union

efter att han hade genomfört
en undersökning av sportärenden.

I domstolen gick han fram till advokaterna
för South African Rugby Union,

skakade hand med dem

och konverserade med dem
på deras eget språk.

Zelda ville protestera,

och sa att de inte
hade förtjänat hans respekt

efter den orättvisa
de hade utsatt honom för.

Han vände sig mot henne och sa,

"Du ska aldrig låta fienden bestämma
var striden äger rum."

När jag hörde de orden

visste jag inte varför de var så viktiga,

men det kändes så, och jag skrev ner dem
i en anteckningsbok.

Men jag har tänkt mycket
på den meningen sedan dess.

Hämnd, eller uttryck för hat

mot dem som utsatt oss för orättvisa

kan kännas som en mänsklig instinkt
när vi utsätts för sådant,

men vi behöver bryta de onda cirklarna

om vi ska kunna förvandla
negativa och orättvisa händelser

till positiv social förändring.

Att göra något annat

tillåter fienden att fortsätta bestämma
var striden äger rum,

skapar en binär,

där de som har lidit blir de påverkade,

som samlar sig mot dem, gärningsmännen.

Och precis som vi fortsatte
att åka tunnelbana

kan vi inte låta plattformarna
för sammanlänkning och samhörighet

bli de platser där vi
erkänner oss förlorade.

Men jag vill inte avråda från
att reagera i sociala medier,

för jag har sociala medier att tacka
för nästan hela #NotGuilty-kampanjen.

Men jag vill uppmuntra
ett mer eftertänksamt sätt

att använda dem
när vi reagerar på orättvisor.

Jag tror att vi till att börja med
måste fråga oss två saker.

Först: Varför anser jag
att det här är orättvist?

I mitt fall fanns det flera svar på det.

Någon hade skadat mig och de jag älskade,

under antagandet att de inte
skulle behöva stå för det

eller erkänna den skada de orsakat.

Inte bara det, tusentals män
och kvinnor lider varje dag

efter att ha blivit utsatta
för sexuella övergrepp,

ändå får det inte samma utrymme
i media som andra ämnen.

Det är fortfarande något
som många beskyller offer för.

Fråga dig själv sedan:
När jag har sett de här orsakerna,

vad kan jag göra för att ändra på dem?

För oss handlade det om

att ställa gärningsmannen
och många andra till svars.

Det handlade om att nämna
vad deras handlingar lett till.

Det gav tid i medierna
åt ämnet sexuella övergrepp,

startade diskussioner mellan vänner,
inom familjer och i media

som hade undertryckts alltför länge

och poängterade att offer
inte skulle känna sig skyldiga

för vad som hänt dem.

Vi har kanske lång väg att gå
för att lösa det här problemet helt.

Men på det här sättet

kan vi börja använda sociala medier
som ett verktyg för social rättvisa,

som ett sätt att utbilda,
att stimulera dialog

och att göra makthavare
medvetna om ett ämne

genom att lyssna på dem
som påverkats direkt av det.

För ibland har såna här frågor
inga enkla svar.

De har sällan det.

Men vi kan ändå reagera
på ett genomtänkt sätt.

I situationer där man inte kan tänka på

hur man skulle vilja
ändra känslan av orättvisa

kan man fortfarande tänka på,
inte på vad man kan göra,

utan på vad man kan undvika.

Man kan låta bli att bygga högre murar
genom att bekämpa orättvisor med fördomar,

mer hat.

Man kan låta bli att överrösta
de som påverkas direkt av en orättvisa.

Man kan låta bli
att reagera på en orättvisa

och sedan glömma allt nästa dag,

bara för att resten
av Twitter har gått vidare.

Ibland är det ironiskt nog
bättre att inte reagera direkt

det bästa vi kan göra.

För vi kanske är arga, upprörda
och fyllda av energi över orättvisan,

men vi borde tänka på vad vi gör.

Vi ska ställa människor till svars
utan att sjunka ner i en kultur

som vältrar sig i att förnedra
och utsätta andra för orättvisor.

Vi ska komma ihåg den skillnaden,

som internetanvändare ofta glömmer,

mellan kritik och förolämpning.

Vi ska tänka efter innan vi uttalar oss

även om vi sitter framför en skärm.

Och när vi härjar på sociala medier

ska vi inte låta det dränka behoven
hos de som utsatts

utan istället låta det
förstärka deras röster

så att internet blir en plats
där man inte är ett undantag

om man berättar om något
som faktiskt har hänt en själv.

De här genomtänkta
strategierna mot orättvisor

frammanar de grundstenar
som internet byggdes av:

att jobba i nätverk,
att höras, att få kontakt -

begrepp som innebär
att människor förs samman

istället för att splittras.

För om du slår upp ordet "rättvisa"
i uppslagsboken,

innan man nämner straff,

lagväsendet och justitiemyndighet,

står det följande:

"Upprätthållande av vad som är rätt".

Och jag tror att det finns få saker
som är mer "rätt" i den här världen

än att föra människor samman

än sammanslutningar.

Och om vi låter sociala medier skapa det,

då kan det föra med sig
en kraftfull form av rättvisa.

Tack så mycket.

(Applåder)