Rita mitt liv - Markiplier

Hej allihop! Markiplier här, och tack så HEMSKT mycket för att ni har hängt med mig genom 1 000 videor.

Det är svårt att ens föreställa sig att vi har kommit hit, och jag ville göra något speciellt för milstenen 1 000 prenumeranter.

Eller okej, inte 1 000 prenumeranter, 1 000 videor. Och jag tror att den här videon verkligen kommer att förklara för er hur jag kom hit.

Och hur ni allihop har hjälpt till att förändra mitt liv. För att det här är väldigt viktigt för mig, eftersom de berättar om hur jag blev den jag blev.

Och jag uppskattar verkligen att ni fortfarande hänger med.

Så, NU KÖR VI!

Jag föddes på en ö mitt i Stilla havet som kallas för O'ahu, som är Hawaiis tredje största ö.

På denna ö finns staden Honolulu, där jag föddes på en militärbas.

Min pappa var yrkessoldat, han hade legat i armén i 23 år innan han gick i pension.

När han var stationerad i Korea träffade han tydligen min mamma. En ganska vanlig historia, har jag hört.

Men de träffades vilket ledde till mig. Ett vackert barn.

Det där... är inte särskilt vackert, men mina konstnärliga talanger är bristfälliga.

HUR SOM HELST, jag föddes trots allt, och jag föddes awesome. Och muskulös.

Tydligen var jag en jättestor unge, som mamma påminner mig om emellanåt.

Jag vägde 4 600 gram, därför döpte de mig till Mark.

Alltihop var naturligtvis muskler. TVIVLA INTE PÅ MIG!

Strax efter att jag föddes lämnade pappa militären för att börja jobba som layoutartist på någon sorts bokföretag.

Men, hur som helst hamnade vi i Cincinnati, Ohio, av alla ställen.

Jag är inte riktigt säker på varför, eftersom jag inte tror att vi har någon familj här.

Hur som helst så flyttade vi in i ett häftigt hus med en gigantiskt trädgård

som ledde in i en fantastisk skog där jag och min

bror tillbringade det mesta av vår tid. Jag menar, om vi inte satt vid datorn

så var vi i skogen och lekte vid bäcken, fångade grodyngel, skar vinstockar, hängde från dem...

Jag menar, vi knöt verkligen an i den där skogen, och det är något av det jag saknar mest

med det huset, men när vi inte var i skogen så lekte vi med den fantastiska

mackapären som kallas för "dator" som pappa presenterade oss för vid väldigt späd ålder.

Jag menar, den här grejen slog mig med häpnad då eftersom

jag inte kunde tänka mig att leva utan den.

Han berättade sagor om hur datorer var jättegamla och fyllde upp hela rum,

men jag var bara paff över att den kunde göra det den gjorde.

Jag kände inte ens till internet på den tiden.

Det fanns några spel på datorn, men den VERKLIGA upplevelsen

som jag fick från spel kom från Super Nintendo-systemet som min bror fick i julklapp.

Den grunkan är anledningen till att jag och min bror står varandra så nära idag

för att vi spelade så många spel tillsammans på den. Det är min bror till vänster.

Han heter Tom, och det där är jag till höger. Som ni ser är jag mer häftig, men

han är en ganska cool kille och jag tror inte att jag skulle vara den jag är i dag utan honom.

Oturligt nog var det inte bara hopp och lek på den tiden. Pappa och mamma bråkade mycket.

Och med "bråkade mycket" menar jag att mamma bråkade mycket och pappa måste ge igen.

Öhm, hon var inte nöjd där hon var och, tja, vi förstod inte varför, men jag och min bror

försökte bara distrahera oss med TV-spel. Du vet, att försöka strunta i det när vi kunde.

Men till sist slutade det att fungera. Det var ganska oundvikligt, men till sist kom skilsmässan.

Och vi var ganska ledsna, men vi blev ännu mer ledsna av att se vår pappa

liksom bara ge efter. Jag menar, vi fick slut på pengar.

Hälften av inkomsterna var borta, så vi fick flytta ut ur huset, och vi kunde inte köpa lika många spel

som vi hade haft förut, så vi missade en hel del spel, men vi fick

i alla fall behålla datorn,och det är vad som verkligen väckte

mitt intresse för datorer och teknologi. Jag borde också nämna

att jag var en ganska korkad unge. Jag och min bror hade en tävling

där vi skulle hoppa så högt vi kunde från trappan

och se efter vem som kunde landa på en kudde längst ner.

Jag var på väg att vinna, men det slutade med att jag spräckte skallen på

nedersta trappsteget. Det här kommer att bli mer förståeligt senare, men som jag sa

tidigare var jag en KORKAD unge. När vi flyttade ut ur huset

kunde jag inte längre gå på den privatskola som vi gick på,

vilket passade mig hur fint som helst, jag brydde mig inte egentligen,

men det var allt jag kände till. Jag förstod inte ens vad skåpen var till för när jag började på den nya skolan.

Jag menar, precis allt var helt främmande för mig och jag hade ingen

tillflyktsort, jag gick inte ut i skogen längre, och jag förlorade

i stort sett alla mina vänner och fick börja om på ny kula.

Det var en rätt mörk tid för mig, eftersom jag inte hade någon aning om vad jag höll på med.

Men hur som helst, jag fick några vänner, men jag råkade göra

något annat korkat och jag hade en "Hur långt från

klätterställningen kan du hoppa"-tävling, och jag var på väg att vinna...

men det slutade med att jag ramlade ner på marken... och bröt armen

riktigt illa, liksom, både ben och grejer stack ut överallt.

MEN det här är faktiskt en bra grej - det där är min bror som är chockad -

men det här är en bra grej för att det ledde till att jag hittade några

vänner, och du kanske frågar dig: "Hur gick det till?"

Nå, det gick till så här: jag hade ett gips på armen

och jag kunde inte göra såna saker som att vässa pennan. Så en

riktigt trevlig kille som hette Drew bestämde sig för att han skulle

hjälpa mig. Och Drew är en lång rödtott, men han var en cool

kille hur som helst. Han gjorde mig också intresserad av orkester. Och där

skaffade jag mig en hel drös fler vänner. Och förbluffade honom

med mina grymma trumpetfärdigheter. HWACHA!

Till sist, efter att ha dejtat runt ett bra tag, hittade pappa

någon vi alla kunde enas om, hon var i stort sett den

trevligaste vi någonsin hade träffat, och hon hette Dee.

Och, jag menar, jag tyckte om henne för att hon köpte en Playstation 2 åt oss,

och just då var jag ganska uppspelt, men hon gjorde också

någonting som vi inte kunde göra just då, och hon gjorde

min pappa lycklig. Och det var i stort sett det viktigaste

någon kunde göra. Och därifrån började high school

att bli lekande lätt. Mina betyg blev bättre,

du vet, jag skötte mig, blev en bra elev. Jag skaffade mig en massa

fantastiska vänner, både inom och utanför orkestern. Jag fick spela några

fantastiska spel, du vet. Jag var väldigt nöjd med det jag hade gjort, typ, Half-Life 2 och sånt.

Och jag hade väl några flickvänner här och där, du vet.

Och det är alltid ganska skoj när man bara är en ung tonåring

som för första gången är med om förhållandets underverk och att

hångla och sånt. Det var rätt häftigt. Och på det stora hela började det

ljusna från den där tiden då vi egentligen inte hade någonting

och inte hade några spel, och var ganska olyckliga

och drev genom livet, så det började se ljust ut hela vägen

fram till college. Jag var verkligen upphetsad att äntligen kunna få

ge mig ut på egen hand. Men då kom pappa med några

dåliga nyheter. Han lade ett papper framför mig och lät mig bara

läsa det utan att säga något, och jag var en rätt

smart unge, så jag förstod varenda ord som stod på det, all

den tekniska rappakaljan, men det viktigaste är att det i stort sett

stod, i stora feta bokstäver, "CANCER", och den riktigt dåliga sortens

cancer. Så det var en riktigt jobbig tid för mig, eftersom jag

liksom tappade siktet på vad jag höll på med. Allting verkade ganska

tydligt för mig innan, men just nu höll allting typ på att

bara slinka undan från mig. Jag trodde att jag visste exakt vad jag

ville göra, vilket var att göra TV-spel. Jag ville göra det,

och min pappa höll inte med mig, men jag tänkte att det var

det jag skulle göra. Men jag började förstå att

spel kanske inte skulle fungera, så jag sköt liksom ifrån mig det

och fokuserade på en ingenjörsexamen. Jag började som

civilingenjör men gick vidare till biomedicinsk ingenjörskonst

för att de hade ett medicinskoleprogram, men det

fungerade inte heller. Jag ville inte göra det. Så jag växlade tillbaka

till ingenjörsexamen igen. Sedan tänkte jag, "Men om jag ska göra

det jag vill göra så måste jag göra spel." Och jag kunde verkligen inte

bestämma mig för vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var liksom vid ett

vägskäl och var bara frustrerad.

Sedan, ett år senare, var vi alla hemma på sommaren och

pappas cancer hade gått väldigt långt och han var inte sig själv

längre. Men en morgon väcktes vi alla av att min

styvmor, Dee, skrek; vi gick ner och såg

att pappa var döende. Och de sista orden han sa till mig

var "Jag älskar dig, så mycket". Och jag höll min pappas hand när han dog.

Efter att pappa dog blev jag mer förvirrad än jag var tidigare.

För jag hade kommit så långt i min ingenjörsutbildning att jag inte trodde att jag

kunde hoppa av längre, och jag satt fast i mördande tråkiga

kontorsjobb som bokstavligt talat bestod av att jag satt vid en dator i åtta

timmar om dagen och gjorde två timmars jobb och ingenting annat.

Det var fruktansvärt och jag ville inte göra det i

resten av mitt liv. Och jag hade inte tid med spel. Jag hade ingen

tillflyktsort. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, så jag drev

runt i några år. Och jag dejtade till och från, tjej till tjej,

men till sist mötte jag en tjej som jag typ gillade och hon

var riktigt cool och riktigt snäll, och hon får heta... Barbara.

Det får hon heta för närvarande. Hon får heta

Barbara med C. Men hur som helst, till sist tog jag med henne hem till min mamma,

som jag bodde hos eftersom jag, sedan pappa dog, inte hade någonstans

att bo, och hon godkände henne inte, vilket jag blev arg över.

Och hon blev ganska förvirrad. Jag blev väldigt upprörd, för

mamma blev så arg att hon till sist slängde ut mig.

Det finns mer att säga om det, men det är den snabbsammanfattade

varianten. Så jag blev arg och hon blev arg och sedan gick jag iväg

och skaffade en egen lägenhet eftersom jag hade ett jobb då,

det där lökiga kontorsjobbet, men det var i alla fall ett jobb. Oturligt nog,

efter att jag skaffade mig mitt nya ställe, sa min chef till mig tre dagar innan

jag skulle rapportera in för ett nytt kvartal att jag inte behövde

dyka upp. Vilket gjorde mig ännu argare, men jag skällde inte

ut min chef, professionalism och allt det där. Men till syvende

och sist höll jag på att få slut på pengar och min flickvän hjälpte

inte till och sedan började hon bli arg på mig för att jag inte

kunde göra någonting, vad det nu var. Jag minns inte

varför hon var arg, hon var arg så ofta, men till sist

orsakade det en spricka i förhållandet, och stressen började

ta knäcken på mig. Jag var ledsnare och ledsnare än jag hade varit tidigare och jag

kunde bara inte vara kvar i förhållandet, men efter att vi hade lämnat

varandra satt jag ensam kvar i min lägenhet och visste inte

vad jag skulle göra. Och jag hade oroväckande ont i sidan

som övergick till omänskligt ont i sidan. Och den här

omänskliga smärtan drogs jag med ett tag tills jag en dag vaknade

och hade så ont att jag måste åka till sjukhuset. Så jag åkte till

sjukhuset, där de sa att min blindtarm var ungefär

lika stor som en badboll och måste ut omedelbart.

De sa också att jag hade en knytnävsstor tumör i binjuren

som också måste tas bort, men vid ett annat tillfälle. Så det här

var ganska chockerande nyheter, ovanpå allt som redan

hade hänt. Jag var redan tillräckligt stressad som det var,

men jag lyckades knega mig genom det på något sätt, och jag är tacksam för att

jag blev sams med min mamma och min styvmor var fortfarande där

för mig. Operationerna gick bra och det slutade med att jag återhämtade mig

på sjukhuset i ungefär två veckor och hade gott om tid på mig att

tänka över vad jag hade gjort. Och ju mer jag tänkte, desto

mer frustrerad blev jag. Det verkade bara som om allt

i mitt liv var helt utom min kontroll och jag inte hade någonting

att säga till om. Så jag bestämde mig till sist att nu fick det räcka och

jag skulle göra det jag ville. Men jag satt fortfarande kvar på

sjukhuset, så jag blev argare varje dag. ARGH! Så när jag äntligen

skrevs ut från sjukhuset bestämde jag mig att jag skulle köra

mitt eget race, och jag bestämde att det jag skulle göra var

komedisketcher. Så det slutade med att jag använde min skatteåterbäring

till att köpa en kamera. Jag gjorde inte särskilt mycket med den

kameran omedelbart. Så jag bestämde mig för att fokusera på ett par grejer

innan jag satte igång. Jag fick bättre betyg på mina ingenjörskurser.

Jag bestämde mig för att ägna mig åt att spela spel som jag ville

spela, och till sist bestämde jag mig för att jag skulle upprätta min

egen identitet på internet, mer specifikt på YouTube.

Där kunde jag starta en kanal som äntligen gjorde mig lycklig.

Jag brydde mig inte ens om att jag inte hade så många prenumeranter i

början, för till och med de få som faktiskt tittade på mig

var jag mer än nöjd med att göra vad som än krävdes för att roa.

Men medan jag fortsatte spela började saker och ting explodera. Typ,

antalet prenumerationer exploderade och nu har jag fler prenumeranter

än jag vet vad jag ska göra av. Och jag är bara glad att någon tittar på mina videor.

Och det är vad som verkligen har ändrat mitt liv. Och det hände väldigt

nyligen. Innan hade jag ingen som helst kontroll över någonting.

Och nu kan jag äntligen göra det jag älskar. Så tack, hörni.

På riktigt. Jag står i skuld för allt i mitt liv just nu, till det stöd

ni har gett mig. Jag var vilse förut. Jag hade inget syfte förut.

Men nu kan vi förändra världen, göra något bra, samla in

pengar till välgörenhet, bara göra allt vi vill för att hjälpa till

med att förbättra världen. Och jag är så tacksam att ni avgjorde

att jag var tillräckligt värdig att prenumerera på. Så, från djupet av mitt hjärta,

tack, hörni, så hemskt mycket. Jag står i skuld till er för allt jag har nu.

Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Ni är världens bästa fans. Än en gång, tack.

Så hemskt mycket.

Och som alltid så SES VI i nästa video. HEJ DÅ!